Hund och höns – så kan de leva tillsammans

Pumah fullkomligt älskar att sitta och titta på vaktelkycklingarna. Men hon är inte pålitlig med dem förrän de blivit stora. Hund och höns behöver vänja sig vid varandra.
Pumah fullkomligt älskar att sitta och titta på vaktelkycklingarna. Men hon är inte pålitlig med dem förrän de blivit stora. Hund och höns behöver vänja sig vid varandra.

Jag vill helst att det ska vara harmoniskt här på gården. Därför låter jag hund och höns få träffas redan när de är kycklingar – något som Pumah uppskattar mycket. Kycklingarna brukar vara lite avvaktande – men vänjer sig snabbt.

I början trodde jag att kycklingarna väckte någon form av modersinstinkt hos Pumah – men efter att hon blixtsnabbt nackade en förrymd vaktelkyckling har jag accepterat att de snarare betraktas som byten.

Ändå låter jag henne träffa alla kycklingar. Fördelen är att när de växer upp så är de inte rädda för hunden. Och när de inte har något flyktbeteende så reagerar hunden inte alls. Pumah är ofta med mig inne i hönsgården och varken hon eller hönsen verkar bry sig. Vuxna höns har hon accepterat som att de tillhör gården. Kycklingar måste förtjäna den rätten.

När hönsen vuxit upp är de oberörda av att ha hunden inne i hönsgården. Och Pumah är inte heller särskilt intresserad.
När hönsen vuxit upp är de oberörda av att ha hunden inne i hönsgården. Och Pumah är inte heller särskilt intresserad.

Hund och höns passar utmärkt tillsammans om de bara får vänja sig. Höns som inte är vana kan få panikattacker när de möter en hund och det riskerar att trigga hunden.

Jag har ett par katter också och därför får kycklingarna alltid vistas bakom en stängd dörr. Ändå har katterna visat mycket lite intresse. Kycklingarna piper och springer omkring men även när katterna är precis utanför dörren verkar de inte bry sig. Men jag tar inga risker med katterna.

Till skillnad från hund och höns så lever katterna på att jaga möss och sork här på gården. De vuxna hönsen rår de inte på och kanske förstår de på något plan att kycklingarna inte är lovligt byte.

Både hund och höns har samma intresse – vårens första grässtrån är en delikatess för alla.
Både hund och höns har samma intresse – vårens första grässtrån är en delikatess för alla.

Nu vill jag bara få hunden att inte jaga katter. Min ena katt – von Dallas – är helt orädd för hunden och kommer springande när vi är ute. Men Marlon – min andra katt – är lite avvaktande och då väcker hon Pumahs jaktinstinkt. Hon vet att det bara krävs ett litet morrande så springer Marlon – och hon efter. Så det är mitt nuvarande uppfostringsprojekt…

Självhushållning måste vara roligt

Höns är bland det första man tänker på för självhushållning. Det är lätt att bli självförsörjande på ägg och de ger dessutom kött och gödsel.
Höns är bland det första man tänker på för självhushållning. Det är lätt att bli självförsörjande på ägg och de ger dessutom kött och gödsel.

Vi är många som drömmer om självhushållning. Det finns både romantik och en dröm om trygghet i att klara sig själv – och någonstans måste man börja.

Självhushållning är ett ideal – men hur man än se det är det inte nödvändigt. En gång i tiden var det det – och någon gång i framtiden kanske vi tvingas att bli självförsörjande. Men som det ser ut idag – i Sverige – så är det bara en hobby. En hobby på ideologiska grunder för många, eller för oss som vill veta vad vi äter.

Att odla det mesta av den egna maten är fullt möjligt. Femtio kvadratmeter kan täcka en persons årsbehov av potatis. Det går att planera sina odlingar och bli självförsörjande på rotfrukter året runt och om du fryser in eller gör inläggningar kan du ganska lätt klara årsbehovet av frukt och bär. Men första steget är att känna efter vad du vill. För ska det vara någon mening med självhushållning så måste det vara roligt.

Potatis och andra rotfrukter går att lagra och det behövs inga stora ytor för att bli självförsörjande.
Potatis och andra rotfrukter går att lagra och det behövs inga stora ytor för att bli självförsörjande.

Att bli helt självförsörjande är inte möjligt. Inte om du fortfarande vill vara människa. Vi är sociala varelser och det är det enda som gör oss mer framgångsrika än djuren. Om du vill ha total självhushållning så måste du fotvandra till havet för att utvinna ditt eget salt – tillverka alla kläder och redskap själv. Acceptera att familjen får svälta ett dåligt skördeår och sköta eventuell tandvård och kirurgi hemma i köket. Då finns det en lättare väg – byteshandel.

Tycker du att det är roligt att odla potatis – så satsa på det. Odla så det räcker till många och byt till dig det du tycker är besvärligt att ta fram. Självklart behöver du inte bara ägna dig åt potatis. Du kan odla chili, och bin, och kanske ha höns. Det viktiga är att du ägnar dig åt det som är roligt. Är du en prepper så krävs det en högre grad av självförsörjning men det kommer jag till i ett senare inlägg. Och man måste börja någonstans, så varför inte med det som är roligt.

Det här är den första i en liten serie om självhushållning som jag håller på att skriva. Vill du vara säker på att inte missa kommande delar så följ mig på Facebook.

Har du tillgång till lite skog kan några dagars arbete under vårvintern ge dig all ved du behöver för uppvärmning kommande vinter.
Har du tillgång till lite skog kan några dagars arbete under vårvintern ge dig all ved du behöver för uppvärmning kommande vinter.

Nykläckta vaktlar är svårhanterliga

Nykläckta vaktlar är inte större än en tumme. Dessutom är de fulla av energi – springer hoppar och flaxar så de är inte lätta att hålla fast.
Nykläckta vaktlar är inte större än en tumme. Dessutom är de fulla av energi – springer hoppar och flaxar så de är inte lätta att hålla fast.

Att försöka lyfta fram nykläckta vaktlar är som att flytta vatten med händerna. De sprattlar och far omkring. Dessutom saknar de små dunbollarna nästan helt substans. En lyckades ramla ner bakom en byrå.

Natten till idag drog kläckningen igång. Ett drygt tjog små vaktlar har tittat fram än så länge. Och de far omkring som små pipande humlor i kläckaren. Det är lättare att plocka upp hönskycklingar eftersom de har mer substans. Här är det liksom bara en pipande dunboll med massor av energi.

Har flyttat över dem till pallkragen i alla fall. Men en stack som ett skott när jag lyfte locket av kläckaren. Ut bakom och ramlade ner mellan byrån och väggen. Ett avstånd på några centimeter. Lyckligtvis gör den minimala storleken att de är tåliga. Var lite orolig ett ögonblick men snart kom den lilla springande ut på golvet under byrån. Så det var bara att återställa den till syskonen.

En av vaktlarna ramlade ner i springan bakom byrån. Var rädd att den förolyckats men snart kom den springande över golvet.
En av vaktlarna ramlade ner i springan bakom byrån. Var rädd att den förolyckats men snart kom den springande över golvet.

Min förra vaktelkläckning drog ut fyra dagar på tiden så det ska bli spännande att se hur det går med resten av äggen.

Föräldradjuren går fortfarande i burarna ute i ladugården. Hade tänkt släppa ut dem i voljären förra veckan. Men nu har vintern ett tillfälligt återfall här i Vingåker. Flera minusgrader på nätterna.

Kylan har inte varit något problem mina japanska vaktlar men det är svårare att hålla vattnet frostfritt när de går ute. Så jag väntar någon vecka innan de får komma ut i stora världen igen. Då får gräset en chans att växa till sig så att de inte omedelbart förvandlar gården till öken.

Åtta tuppkycklingar slaktade

Redskapen jag använder vid slakten: Ett bord, en huggkubb, ett järnrör och en yxa. Sen är det bra med en hink att lägga kropparna i.
Redskapen jag använder vid slakten: Ett bord, en huggkubb, ett järnrör och en yxa. Sen är det bra med en hink att lägga kropparna i.

Det finns nackdelar med lantlivet – tro det eller ej. En av dem är allt dödande man måste sköta. För mig som gammal stadsbo kräver det en del självövervinning.

För två månader sedan kläckte jag sjutton nya kycklingar och i snitt blir hälften tuppar. Och majoriteten av tupparna måste avlivas. Jag har testat alternativen. Första kullen lät jag tupparna växa upp med hönsen. Det resulterade i ett gäng våldtäktstuppar som trakasserade hönsen så for de kom åt. Hönsen blev kala på ryggen och i nacken så jag var tvungen att nacka tupparna som vuxna istället.

Ett annat alternativ är att separera tupparna och låta dem växa upp utan hönorna. Då går det åt en hel del foder och i slutändan måste man slakta dem ändå. Och det blir inget billigt kött. Att föda upp en tupp tills den blir vuxen kostar runt 150 kronor i foder. Och har man tuppar från värpraser är det inte mycket kött på dem.

Så mitt beslut är att avliva dem så fort jag ser tydlig könsskillnad. Tydligast ser man det på att kam och slör växer snabbare på tuppar. Svårt på en enskild fågel men i grupp är det rätt lätt att urskilja. Och igår var det åtta tuppar som fick mista livet. Jag kunde nog ha gjort det för ett par veckor sedan – men vissa jobb skjuter jag gärna på.

Efter slakten tar jag med hinken ut i skogen. I början gjorde jag misstaget att gräva ner dem närmare gården – men de tenderar då att komma upp igen. Antingen för min egen hand när jag ska gräva ner något annat – eller så får hunden vittring på fyndigheten.
Efter slakten tar jag med hinken ut i skogen. I början gjorde jag misstaget att gräva ner dem närmare gården – men de tenderar då att komma upp igen. Antingen för min egen hand när jag ska gräva ner något annat – eller så får hunden vittring på fyndigheten.

Det är viktigt att avlivningen går rätt till och att djuren lider så lite som möjligt. Därför förbereder jag slakten noga och plockar fram alla redskap: huggkubb, arbetsbord, yxa och stålrör.

Därefter hämtar jag tuppkycklingarna en och en. Håller den tätt inpå kroppen med vänsterhanden och ger den sen ett snabbt slag i huvudet så den blir medvetslös. Därefter snabbt ner på huggkubben och hugger av huvudet med yxan. Man behöver ingen kraft – det är viktigare med precision och att man inte tvekar. Sen slänger jag ner kroppen i en hink så den får sprattla färdigt.

När alla tuppkycklingarna är slaktade bär jag ut hinken i skogen och gräver ner dem. Lägger man dem på marken är de borta snabbt nog – men  jag ser ingen mening i att vänja traktens rävar vid höns…

Nu är det avklarat för den här gången. Men eftersom jag har en kläckmaskin full med vaktelägg är det dags igen om ett par månader.

Hoppas bara att jag blir tuffare med åren.

Så tuppkycklingarna får en grav ute i skogen. Vuxna tuppar äter man upp – men de här små stackarna får återgå till naturen.
Tuppkycklingarna får en grav ute i skogen. Vuxna tuppar äter man upp – men de här små stackarna får återgå till naturen.

Släpp hönsen loss det är vår!

Direkt när jag öppnade kom hönsen springande. Inte mycket grönt att stoppa i sig än så länge – men i väntan på gräset får de i alla fall sprätta omkring i resterna av förra säsongen.
Direkt när jag öppnade kom hönsen springande. Inte mycket grönt att stoppa i sig än så länge – men i väntan på gräset får de i alla fall sprätta omkring i resterna av förra säsongen.

I förra veckan kom äntligen beslutet: Skyddsnivån för fågelinfluensan sänktes till 1 – och äntligen kan hönsen få komma ut och springa igen.

Det var i november som skyddsnivån höjdes efter flera fall av fågelinfluensa. När nivå två gäller måste alla tamfåglar hållas inomhus – och det är inte så roligt. Mina höns brukar vara ute året om och till skillnad från mina Maraner verkar Sussex inte ha några problem med att promenera i snön. Och normal vinterkyla bekommer dem inte.

Nu har de fått vara ute på min hönsveranda under vintern men de futtiga tolv kvadratmeterna blir ganska snart sönderssprättade. Och det gick inte att ta miste på glädjen när de fick komma ut i A-gården. Jag har delat in min 180 kvadratmeter stora hönsgård i tre delar. Detta för att gräset ska få en chans att växa till sig.

I B-gården har de första späda stråna börjar spira. Men de ska få växa till sig innan jag släpper loss mina gräsälskande Sussex på dem.
I B-gården har de första späda stråna börjar spira. Men de ska få växa till sig innan jag släpper loss mina gräsälskande Sussex på dem.

De späda grässtrån som nu kommer i A-gården sätter de snabbt i sig. Men eftersom jag sparar B- och C-gården får gräset där en chans att bli lite kraftigare. Genom att rotera hönsen mellan hönsgårdarna ser jag till att de alltid har friskt gräs att tillgå under sommaren.

När jag hade bara en stor hönsgård betade de ner allt på någon månad och sen såg det ut som öken där. En annan fördel med att ha lite högre gräs är att det blir fler insekter – vilket också uppskattas av hönsen.

En dröm hade förstås varit att kunna ha hönsen frigående på gården. Men efter fyra attacker har jag bestämt mig för att duvhöken får leta mat på annat håll.

Jag tappade sugen i skogen

Det är den här synen jag helst vill slippa i framtiden. Att hjortarna går och betar gräs går an – men när de ger sig på träd och buskar får jag nog.
Det är den här synen jag helst vill slippa i framtiden. Att hjortarna går och betar gräs går an – men när de ger sig på träd och buskar får jag nog.

Ibland stöter man på oväntade problem när man jobbar på gården. Idag drabbades jag av ett som fick mig att avsluta dagens projekt, bära hem verktygen och sätta mig framför tv:n i stället.

Att stöta på sten när jag gräver, att rådjuren angriper mina växter eller att några av bärbuskarna har en dålig säsong. Det är sånt jag tar med jämnmod. Det är sånt som händer. Men oväntade bakslag svider värre.

Jag håller på och stänglar runt hela gården för att skapa lite livsutrymme åt fruktträden på bekostnad av rådjur och hjortar. Tänker inte på det som en inhägnad – snarare ska de icke önskvärda besökarna bli uthägnande.

Sydsidan gjorde jag förra sommaren och nu håller jag på med gårdens östra sida  där stängslet kommer att gå inne i skogen. Efter att ha slagit ner otaliga stolpar var det dags att sträcka upp fårstängslet som jag har i botten. Då brakade det till.

Femtio meter från där jag stod hade hela hörnstolpen dragit upp ur marken. Och det hade jag inte räknat med. Plötsligt kändes hela projektet hopplöst. Nu vet jag att jag kommer att ta nya tag i morgon. Men det svider just nu.

Hörnstolpen hade lyft upp ur marken och hängde på de två strävorna. Jag som tyckte den var rejält förankrad.
Hörnstolpen hade lyft upp ur marken och hängde på de två strävorna. Jag som tyckte den var rejält förankrad.

Att stängsla är hårt arbete men det är tillfredsställande när det går framåt. Och det har det gjort. Tills nu. Har inte riktigt greppat vad som hände men det måsta ha något med vinklar och dragriktningar att göra. Ett helt klart lösbart problem – men just nu är det bara frustrerande.

 

En trädgårdsrunda med motorsågen

Det uråldriga (äldre än mig) gullregnet får finna sig i att bli av med några grenar varje år. Inget dåligt samvete för detta – jag ser på stubbarna under att det blivit beskuret otaliga gånger under årens lopp utan att ta skada.
Det uråldriga (äldre än mig) gullregnet får finna sig i att bli av med några grenar varje år. Inget dåligt samvete för detta – jag ser på stubbarna under att det blivit beskuret otaliga gånger under årens lopp utan att ta skada.

Så här på vårvintern brukar jag ta en liten promenad runt ägorna med motorsågen. Något finlir blir det inte men jag tror det gör nytta.

Jag ger mig inte på äppelträden eller bärbuskarna på det här sättet, men träd och annat som mest är till prydnad får finna sig i att bli rationellt tillsnyggade. Gullregnet närmast huset tar jag först.

Sen ger jag mig på syrener och fläder. Båda har visat sig vara tacksamma att såga i. Trots denna omilda behandling varje vårvinter så kommer de tillbaka i en yngre och fräschare variant. Jag är lite försiktigare med syrenerna eftersom jag vill att de ska blomma varje år.

När sågningen är avklarad släpar jag bort ris och grenar till den väntande påskelden.
När sågningen är avklarad släpar jag bort ris och grenar till den väntande påskelden.

Annars är principen den samma som vid all beskärning. Jag börjar med döda grenar. Därför är det bra att genomföra rundan med motorsågen på vårvintern. De första bladknopparna syns tydligt och det är lätt att se vilka grenar som är döda.

På dessa prydnadsväxter blir resten av beskärningen rent estetisk. Jag tar bort sånt som sticker ut, växer åt fel håll eller är i vägen.

Sista momentet på den här rundan är stubbar. Trots att det är förödande för kedjan på motorsågen kapar jag ner de stubbar som var i vägen förra året. Eftersom jag vill ha ner dem i markhöjd går det inte att undvika en och annan stenkörning. Men eftersom det är dagens sista projekt så är det bara att hänga av sågkedjan på spiken för ”Slöa kedjor”.

Den här flädern sågade jag ner för tre år sedan. men varje sommar kommer den åter. Livskraften i rötterna får den att sätta fart och i augusti är den ett par meter hög igen. Får se hur det går i år.
Den här flädern sågade jag ner för tre år sedan. Men varje sommar kommer den åter. Livskraften i rötterna får den att sätta fart och i augusti är den ett par meter hög igen. Får se hur det går i år.

Mitt fågeläventyr

Talgoxen och blåmesen är de vanligaste besökarna på fågelmatningen.
Talgoxen och blåmesen är de vanligaste besökarna på fågelmatningen.

Jag har blivit inspirerad av ”Det stora fågeläventyret” och börjat intressera mig mer för fåglarna här på gården. Jag har startat mitt eget fågeläventyr och här kommer min lista med 21 trädgårdskryss. 

Gråhäger – Har haft några enstaka besök nere i dammen. Inte min favorit – det blir så när man har kräftodling.

Trana – De brukar sällan hålla till här särskilt länge, men ibland landar några på fälten.

Korp – Korparna flyger regelbundet över gården. De kommer oftast parvis och det hör på långt håll när de kommer. Ibland samlas de i större antal när de hittat något kadaver i skogen.

Duvhök – Passerar då och då över gården och har hittills tagit fyra hönor för mig – ett fågeläventyr av det mindre roliga slaget. Numera har jag hela hönsgården under nättak.

Pilfink – Sällsynt besökare vid fågelmatningen.

Gulsparv – Har jag bara sett ett par gånger. Senast för någon vecka sedan då den dök upp vid fågelmatningen, men den blev inte långvarig.

Gråhägern må vara ståtlig, men när den vittjar min damm på kräftor önskar jag att den skaffade ett annat tillhåll. Ändå är den en del av mitt fågeläventyr.
Gråhägern må vara ståtlig, men när den vittjar min damm på kräftor önskar jag att den skaffade ett annat tillhåll. Ändå är den en del av mitt fågeläventyr.

Gräsand – Sen jag skaffade dammen har ett gräsandspar försökt häcka där. Men varje gång har det slutat med att honan fallit offer för duvhöken.

Skata – Det är rätt sällan jag ser andra kråkfåglar än korp här omkring. Men förra våren började ett skattar bygga bo i gullregnet precis vid huset. Konstigt nog försvann de i början på juni.

Koltrast – Nu när snötäcket är borta hoppar koltrasten ofta omkring på jakt efter något gott.

Björktrast  – Ser jag emellanåt men det är ingen regelbunden besökare.

Nötväckan ser jag här året om. Vintertid mest vid fågelmatningen men när temperaturen stiger klättrar den omkring på mitt gamla päronträd.
Nötväckan ser jag här året om. Vintertid mest vid fågelmatningen men när temperaturen stiger klättrar den omkring på mitt gamla päronträd.

Talgoxe – Under vintern är det här den vanligaste fågeln. De ägnar hela dagarna åt att tömma mina foderautomater.

Blåmes – Också en av de vanligaste besökarna vid foderautomaten, men inte i alls samma mängder som talgoxen.

Stjärtmes – Första gången en flock stjärtmesar dök upp här trodde jag de var förrymda undulater. Nu vet jag bättre. Här dyker de upp i stora flockar som tar över fågelmatningen för någon timme. Sen drar de vidare.

Vår vanligaste hackspett fotograferad genom fönstret. Gillar verkligen päronträdet och fraktar dit mängder av grankottar.
Vår vanligaste hackspett fotograferad genom fönstret. Gillar verkligen päronträdet och fraktar dit mängder av grankottar.

Nötväcka – Återkommande gäst året runt. Både vid fågelmatningen och på mitt gamla päronträd.

Nötskrika – Hörs oftast innan jag ser dem. Vackra fåglar som sjunger hellre än bra.

Domherre – Syns nästan bara till vintertid. En av de vackraste vinterfåglarna tycker jag.

Talltita – Talltita eller entita? Alla hänvisar till att man ska skilja dem åt med sången – men när de sitter utanför fönstret är det inte så lätt.

Är det en talltita – eftersom jag inte hör hur den låter genom fönstret får jag gå på statistiken – eftersom det är mest barrskog här – så är det en talltita...
Är det en talltita – eftersom jag inte hör hur den låter genom fönstret får jag gå på statistiken – eftersom det är mest barrskog här – så är det en talltita…

Större hackspett – Mitt gamla päronträd har blivit en hackspettssmedja. De ligger högar med grankottar under trädet och den större hackspetten är en regelbunden besökare.

Sädesärla – Ett trevligt sällskap och här ser jag den som ett säkert vårtecken. Ganska vanligt förekommande.

Gök – Hör jag rätt ofta på vårkanten men jag har ännu inte sett den. Nu ska jag ta med mig kikaren lite oftare för att få se den på riktigt.

Kattuggla – På nätterna hör jag ofta kattugglan ute i skogen. För ett par år sedan byggde jag en kattuggleholk, men jag väntar fortfarande på att någon ska ta den i besittning. Det skulle verkligen tillföra något till mitt fågeläventyr.

Dags att beskära blåbären

En fyraårig blåbärsodling. Ännu är buskarna inte uppe i full kapacitet men det är viktigt att beskära blåbär – särskilt att ta bort döda och frostskadade grenar.
En fyraårig blåbärsodling. Ännu är buskarna inte uppe i full kapacitet men det är viktigt att beskära blåbär – särskilt att ta bort döda och frostskadade grenar.

En vanlig myt är att man inte ska beskära blåbär. Men vill man ha kvar buskarna länge och få bra skörd ska man inte glömma bort dem. Och blåbär ska beskäras nu.

De flesta amerikanska blåbär klarar sig med en lättare beskärning genom att man tar bort de äldsta grenarna varje år. Jag brukar börja med att ta bort alla döda och frostskadade grenar och sen de skott som kryper längs marken.

En del odlare beskär buskarna kraftigt och tar bort en tredjedel varje år. Det resulterar i större bär, längre årsskott och tidigare skörd. Nackdelen är att man får färre bär – så det är en avvägning man själv får göra.

Jag tar alltid bort grenar som kryper längs marken. De ger sällan full skörd och de bär som kommer riskerar att mögla. Bättre att styra växtkraften uppåt i busken.
Jag tar alltid bort grenar som kryper längs marken. De ger sällan full skörd och de bär som kommer riskerar att mögla. Bättre att styra växtkraften uppåt i busken.

När busken blivit tio till tolv år kan det vara dags för en föryngring. Man skär då ner hela busken till 40–50 centimeters höjd. Blåbär återhämtar sig snabbt efter en sådan beskärning om busken är väl etablerad. Och eftersom amerikanska blåbär kan vara produktiva i 40–60 år är det något man bör överväga.

Lämnar man busken utan beskärning så kommer skördarna att bli mindre än vad de kunnat bli.

När man beskär blåbär är det viktigt att aldrig göra det när det finns blad. Blåbär ska beskäras på senvintern eftersom de är känsliga för vissnesjuka. På blåbär är det oftast svampen Botryosphaeria dothidea som orsakar vissnesjuka. Svampen täpper igen ledningsbanorna och får bladen att vissna, ofta utan att de ramlar av. En buske som inte beskärs kan vara helt död på en eller två säsonger.

Följ den här bloggen på Facebook. Fler reportage, nyheter och filmer om livet på landet.

Därför är det viktigt att ta bort alla döda och frostskadade grenar. Blåbär ska beskäras.

En välväxt buske av sorten Patriot. Trots att rådjuren står för en del av beskärningen ger den bra skörd.
En välväxt buske av sorten Patriot. Trots att rådjuren står för en del av beskärningen ger den bra skörd.