Åtta tuppkycklingar slaktade

Redskapen jag använder vid slakten: Ett bord, en huggkubb, ett järnrör och en yxa. Sen är det bra med en hink att lägga kropparna i.
Redskapen jag använder vid slakten: Ett bord, en huggkubb, ett järnrör och en yxa. Sen är det bra med en hink att lägga kropparna i.

Det finns nackdelar med lantlivet – tro det eller ej. En av dem är allt dödande man måste sköta. För mig som gammal stadsbo kräver det en del självövervinning.

För två månader sedan kläckte jag sjutton nya kycklingar och i snitt blir hälften tuppar. Och majoriteten av tupparna måste avlivas. Jag har testat alternativen. Första kullen lät jag tupparna växa upp med hönsen. Det resulterade i ett gäng våldtäktstuppar som trakasserade hönsen så for de kom åt. Hönsen blev kala på ryggen och i nacken så jag var tvungen att nacka tupparna som vuxna istället.

Ett annat alternativ är att separera tupparna och låta dem växa upp utan hönorna. Då går det åt en hel del foder och i slutändan måste man slakta dem ändå. Och det blir inget billigt kött. Att föda upp en tupp tills den blir vuxen kostar runt 150 kronor i foder. Och har man tuppar från värpraser är det inte mycket kött på dem.

Så mitt beslut är att avliva dem så fort jag ser tydlig könsskillnad. Tydligast ser man det på att kam och slör växer snabbare på tuppar. Svårt på en enskild fågel men i grupp är det rätt lätt att urskilja. Och igår var det åtta tuppar som fick mista livet. Jag kunde nog ha gjort det för ett par veckor sedan – men vissa jobb skjuter jag gärna på.

Efter slakten tar jag med hinken ut i skogen. I början gjorde jag misstaget att gräva ner dem närmare gården – men de tenderar då att komma upp igen. Antingen för min egen hand när jag ska gräva ner något annat – eller så får hunden vittring på fyndigheten.
Efter slakten tar jag med hinken ut i skogen. I början gjorde jag misstaget att gräva ner dem närmare gården – men de tenderar då att komma upp igen. Antingen för min egen hand när jag ska gräva ner något annat – eller så får hunden vittring på fyndigheten.

Det är viktigt att avlivningen går rätt till och att djuren lider så lite som möjligt. Därför förbereder jag slakten noga och plockar fram alla redskap: huggkubb, arbetsbord, yxa och stålrör.

Därefter hämtar jag tuppkycklingarna en och en. Håller den tätt inpå kroppen med vänsterhanden och ger den sen ett snabbt slag i huvudet så den blir medvetslös. Därefter snabbt ner på huggkubben och hugger av huvudet med yxan. Man behöver ingen kraft – det är viktigare med precision och att man inte tvekar. Sen slänger jag ner kroppen i en hink så den får sprattla färdigt.

När alla tuppkycklingarna är slaktade bär jag ut hinken i skogen och gräver ner dem. Lägger man dem på marken är de borta snabbt nog – men  jag ser ingen mening i att vänja traktens rävar vid höns…

Nu är det avklarat för den här gången. Men eftersom jag har en kläckmaskin full med vaktelägg är det dags igen om ett par månader.

Hoppas bara att jag blir tuffare med åren.

Så tuppkycklingarna får en grav ute i skogen. Vuxna tuppar äter man upp – men de här små stackarna får återgå till naturen.
Tuppkycklingarna får en grav ute i skogen. Vuxna tuppar äter man upp – men de här små stackarna får återgå till naturen.

Släpp hönsen loss det är vår!

Direkt när jag öppnade kom hönsen springande. Inte mycket grönt att stoppa i sig än så länge – men i väntan på gräset får de i alla fall sprätta omkring i resterna av förra säsongen.
Direkt när jag öppnade kom hönsen springande. Inte mycket grönt att stoppa i sig än så länge – men i väntan på gräset får de i alla fall sprätta omkring i resterna av förra säsongen.

I förra veckan kom äntligen beslutet: Skyddsnivån för fågelinfluensan sänktes till 1 – och äntligen kan hönsen få komma ut och springa igen.

Det var i november som skyddsnivån höjdes efter flera fall av fågelinfluensa. När nivå två gäller måste alla tamfåglar hållas inomhus – och det är inte så roligt. Mina höns brukar vara ute året om och till skillnad från mina Maraner verkar Sussex inte ha några problem med att promenera i snön. Och normal vinterkyla bekommer dem inte.

Nu har de fått vara ute på min hönsveranda under vintern men de futtiga tolv kvadratmeterna blir ganska snart sönderssprättade. Och det gick inte att ta miste på glädjen när de fick komma ut i A-gården. Jag har delat in min 180 kvadratmeter stora hönsgård i tre delar. Detta för att gräset ska få en chans att växa till sig.

I B-gården har de första späda stråna börjar spira. Men de ska få växa till sig innan jag släpper loss mina gräsälskande Sussex på dem.
I B-gården har de första späda stråna börjar spira. Men de ska få växa till sig innan jag släpper loss mina gräsälskande Sussex på dem.

De späda grässtrån som nu kommer i A-gården sätter de snabbt i sig. Men eftersom jag sparar B- och C-gården får gräset där en chans att bli lite kraftigare. Genom att rotera hönsen mellan hönsgårdarna ser jag till att de alltid har friskt gräs att tillgå under sommaren.

När jag hade bara en stor hönsgård betade de ner allt på någon månad och sen såg det ut som öken där. En annan fördel med att ha lite högre gräs är att det blir fler insekter – vilket också uppskattas av hönsen.

En dröm hade förstås varit att kunna ha hönsen frigående på gården. Men efter fyra attacker har jag bestämt mig för att duvhöken får leta mat på annat håll.

Jag tappade sugen i skogen

Det är den här synen jag helst vill slippa i framtiden. Att hjortarna går och betar gräs går an – men när de ger sig på träd och buskar får jag nog.
Det är den här synen jag helst vill slippa i framtiden. Att hjortarna går och betar gräs går an – men när de ger sig på träd och buskar får jag nog.

Ibland stöter man på oväntade problem när man jobbar på gården. Idag drabbades jag av ett som fick mig att avsluta dagens projekt, bära hem verktygen och sätta mig framför tv:n i stället.

Att stöta på sten när jag gräver, att rådjuren angriper mina växter eller att några av bärbuskarna har en dålig säsong. Det är sånt jag tar med jämnmod. Det är sånt som händer. Men oväntade bakslag svider värre.

Jag håller på och stänglar runt hela gården för att skapa lite livsutrymme åt fruktträden på bekostnad av rådjur och hjortar. Tänker inte på det som en inhägnad – snarare ska de icke önskvärda besökarna bli uthägnande.

Sydsidan gjorde jag förra sommaren och nu håller jag på med gårdens östra sida  där stängslet kommer att gå inne i skogen. Efter att ha slagit ner otaliga stolpar var det dags att sträcka upp fårstängslet som jag har i botten. Då brakade det till.

Femtio meter från där jag stod hade hela hörnstolpen dragit upp ur marken. Och det hade jag inte räknat med. Plötsligt kändes hela projektet hopplöst. Nu vet jag att jag kommer att ta nya tag i morgon. Men det svider just nu.

Hörnstolpen hade lyft upp ur marken och hängde på de två strävorna. Jag som tyckte den var rejält förankrad.
Hörnstolpen hade lyft upp ur marken och hängde på de två strävorna. Jag som tyckte den var rejält förankrad.

Att stängsla är hårt arbete men det är tillfredsställande när det går framåt. Och det har det gjort. Tills nu. Har inte riktigt greppat vad som hände men det måsta ha något med vinklar och dragriktningar att göra. Ett helt klart lösbart problem – men just nu är det bara frustrerande.

 

En trädgårdsrunda med motorsågen

Det uråldriga (äldre än mig) gullregnet får finna sig i att bli av med några grenar varje år. Inget dåligt samvete för detta – jag ser på stubbarna under att det blivit beskuret otaliga gånger under årens lopp utan att ta skada.
Det uråldriga (äldre än mig) gullregnet får finna sig i att bli av med några grenar varje år. Inget dåligt samvete för detta – jag ser på stubbarna under att det blivit beskuret otaliga gånger under årens lopp utan att ta skada.

Så här på vårvintern brukar jag ta en liten promenad runt ägorna med motorsågen. Något finlir blir det inte men jag tror det gör nytta.

Jag ger mig inte på äppelträden eller bärbuskarna på det här sättet, men träd och annat som mest är till prydnad får finna sig i att bli rationellt tillsnyggade. Gullregnet närmast huset tar jag först.

Sen ger jag mig på syrener och fläder. Båda har visat sig vara tacksamma att såga i. Trots denna omilda behandling varje vårvinter så kommer de tillbaka i en yngre och fräschare variant. Jag är lite försiktigare med syrenerna eftersom jag vill att de ska blomma varje år.

När sågningen är avklarad släpar jag bort ris och grenar till den väntande påskelden.
När sågningen är avklarad släpar jag bort ris och grenar till den väntande påskelden.

Annars är principen den samma som vid all beskärning. Jag börjar med döda grenar. Därför är det bra att genomföra rundan med motorsågen på vårvintern. De första bladknopparna syns tydligt och det är lätt att se vilka grenar som är döda.

På dessa prydnadsväxter blir resten av beskärningen rent estetisk. Jag tar bort sånt som sticker ut, växer åt fel håll eller är i vägen.

Sista momentet på den här rundan är stubbar. Trots att det är förödande för kedjan på motorsågen kapar jag ner de stubbar som var i vägen förra året. Eftersom jag vill ha ner dem i markhöjd går det inte att undvika en och annan stenkörning. Men eftersom det är dagens sista projekt så är det bara att hänga av sågkedjan på spiken för ”Slöa kedjor”.

Den här flädern sågade jag ner för tre år sedan. men varje sommar kommer den åter. Livskraften i rötterna får den att sätta fart och i augusti är den ett par meter hög igen. Får se hur det går i år.
Den här flädern sågade jag ner för tre år sedan. Men varje sommar kommer den åter. Livskraften i rötterna får den att sätta fart och i augusti är den ett par meter hög igen. Får se hur det går i år.

Mitt fågeläventyr

Talgoxen och blåmesen är de vanligaste besökarna på fågelmatningen.
Talgoxen och blåmesen är de vanligaste besökarna på fågelmatningen.

Jag har blivit inspirerad av ”Det stora fågeläventyret” och börjat intressera mig mer för fåglarna här på gården. Jag har startat mitt eget fågeläventyr och här kommer min lista med 21 trädgårdskryss. 

Gråhäger – Har haft några enstaka besök nere i dammen. Inte min favorit – det blir så när man har kräftodling.

Trana – De brukar sällan hålla till här särskilt länge, men ibland landar några på fälten.

Korp – Korparna flyger regelbundet över gården. De kommer oftast parvis och det hör på långt håll när de kommer. Ibland samlas de i större antal när de hittat något kadaver i skogen.

Duvhök – Passerar då och då över gården och har hittills tagit fyra hönor för mig – ett fågeläventyr av det mindre roliga slaget. Numera har jag hela hönsgården under nättak.

Pilfink – Sällsynt besökare vid fågelmatningen.

Gulsparv – Har jag bara sett ett par gånger. Senast för någon vecka sedan då den dök upp vid fågelmatningen, men den blev inte långvarig.

Gråhägern må vara ståtlig, men när den vittjar min damm på kräftor önskar jag att den skaffade ett annat tillhåll. Ändå är den en del av mitt fågeläventyr.
Gråhägern må vara ståtlig, men när den vittjar min damm på kräftor önskar jag att den skaffade ett annat tillhåll. Ändå är den en del av mitt fågeläventyr.

Gräsand – Sen jag skaffade dammen har ett gräsandspar försökt häcka där. Men varje gång har det slutat med att honan fallit offer för duvhöken.

Skata – Det är rätt sällan jag ser andra kråkfåglar än korp här omkring. Men förra våren började ett skattar bygga bo i gullregnet precis vid huset. Konstigt nog försvann de i början på juni.

Koltrast – Nu när snötäcket är borta hoppar koltrasten ofta omkring på jakt efter något gott.

Björktrast  – Ser jag emellanåt men det är ingen regelbunden besökare.

Nötväckan ser jag här året om. Vintertid mest vid fågelmatningen men när temperaturen stiger klättrar den omkring på mitt gamla päronträd.
Nötväckan ser jag här året om. Vintertid mest vid fågelmatningen men när temperaturen stiger klättrar den omkring på mitt gamla päronträd.

Talgoxe – Under vintern är det här den vanligaste fågeln. De ägnar hela dagarna åt att tömma mina foderautomater.

Blåmes – Också en av de vanligaste besökarna vid foderautomaten, men inte i alls samma mängder som talgoxen.

Stjärtmes – Första gången en flock stjärtmesar dök upp här trodde jag de var förrymda undulater. Nu vet jag bättre. Här dyker de upp i stora flockar som tar över fågelmatningen för någon timme. Sen drar de vidare.

Vår vanligaste hackspett fotograferad genom fönstret. Gillar verkligen päronträdet och fraktar dit mängder av grankottar.
Vår vanligaste hackspett fotograferad genom fönstret. Gillar verkligen päronträdet och fraktar dit mängder av grankottar.

Nötväcka – Återkommande gäst året runt. Både vid fågelmatningen och på mitt gamla päronträd.

Nötskrika – Hörs oftast innan jag ser dem. Vackra fåglar som sjunger hellre än bra.

Domherre – Syns nästan bara till vintertid. En av de vackraste vinterfåglarna tycker jag.

Talltita – Talltita eller entita? Alla hänvisar till att man ska skilja dem åt med sången – men när de sitter utanför fönstret är det inte så lätt.

Är det en talltita – eftersom jag inte hör hur den låter genom fönstret får jag gå på statistiken – eftersom det är mest barrskog här – så är det en talltita...
Är det en talltita – eftersom jag inte hör hur den låter genom fönstret får jag gå på statistiken – eftersom det är mest barrskog här – så är det en talltita…

Större hackspett – Mitt gamla päronträd har blivit en hackspettssmedja. De ligger högar med grankottar under trädet och den större hackspetten är en regelbunden besökare.

Sädesärla – Ett trevligt sällskap och här ser jag den som ett säkert vårtecken. Ganska vanligt förekommande.

Gök – Hör jag rätt ofta på vårkanten men jag har ännu inte sett den. Nu ska jag ta med mig kikaren lite oftare för att få se den på riktigt.

Kattuggla – På nätterna hör jag ofta kattugglan ute i skogen. För ett par år sedan byggde jag en kattuggleholk, men jag väntar fortfarande på att någon ska ta den i besittning. Det skulle verkligen tillföra något till mitt fågeläventyr.

Dags att beskära blåbären

En fyraårig blåbärsodling. Ännu är buskarna inte uppe i full kapacitet men det är viktigt att beskära blåbär – särskilt att ta bort döda och frostskadade grenar.
En fyraårig blåbärsodling. Ännu är buskarna inte uppe i full kapacitet men det är viktigt att beskära blåbär – särskilt att ta bort döda och frostskadade grenar.

En vanlig myt är att man inte ska beskära blåbär. Men vill man ha kvar buskarna länge och få bra skörd ska man inte glömma bort dem. Och blåbär ska beskäras nu.

De flesta amerikanska blåbär klarar sig med en lättare beskärning genom att man tar bort de äldsta grenarna varje år. Jag brukar börja med att ta bort alla döda och frostskadade grenar och sen de skott som kryper längs marken.

En del odlare beskär buskarna kraftigt och tar bort en tredjedel varje år. Det resulterar i större bär, längre årsskott och tidigare skörd. Nackdelen är att man får färre bär – så det är en avvägning man själv får göra.

Jag tar alltid bort grenar som kryper längs marken. De ger sällan full skörd och de bär som kommer riskerar att mögla. Bättre att styra växtkraften uppåt i busken.
Jag tar alltid bort grenar som kryper längs marken. De ger sällan full skörd och de bär som kommer riskerar att mögla. Bättre att styra växtkraften uppåt i busken.

När busken blivit tio till tolv år kan det vara dags för en föryngring. Man skär då ner hela busken till 40–50 centimeters höjd. Blåbär återhämtar sig snabbt efter en sådan beskärning om busken är väl etablerad. Och eftersom amerikanska blåbär kan vara produktiva i 40–60 år är det något man bör överväga.

Lämnar man busken utan beskärning så kommer skördarna att bli mindre än vad de kunnat bli.

När man beskär blåbär är det viktigt att aldrig göra det när det finns blad. Blåbär ska beskäras på senvintern eftersom de är känsliga för vissnesjuka. På blåbär är det oftast svampen Botryosphaeria dothidea som orsakar vissnesjuka. Svampen täpper igen ledningsbanorna och får bladen att vissna, ofta utan att de ramlar av. En buske som inte beskärs kan vara helt död på en eller två säsonger.

Följ den här bloggen på Facebook. Fler reportage, nyheter och filmer om livet på landet.

Därför är det viktigt att ta bort alla döda och frostskadade grenar. Blåbär ska beskäras.

En välväxt buske av sorten Patriot. Trots att rådjuren står för en del av beskärningen ger den bra skörd.
En välväxt buske av sorten Patriot. Trots att rådjuren står för en del av beskärningen ger den bra skörd.

Därför lyser adventsstjärnan fortfarande

Det har blivit mars månad – men ännu lyser adventsstjärnan i mitt sovrumsfönster. På landsbygden får man ofta lösa problemen på egen hand, och julljusen är mitt sätt att bekämpa mörkret.
Det har blivit mars månad – men ännu lyser adventsstjärnan i mitt sovrumsfönster. På landsbygden får man ofta lösa problemen på egen hand, och julljusen är mitt sätt att bekämpa mörkret.

Det har nu hunnit bli mars och hos mig sitter julbelysningen fortfarande uppe. Det kunde bero på att jag är lantis och därmed lite efter, men i verkligheten beror det på att här ute inte finns någon gatubelysning.

Det är mycket man får släppa om man väljer att bo på landsbygden, och gatubelysning tillhör de bekvämligheter jag kan leva utan. Jag vill inte ens ha det, utan väljer istället att anpassa mig och låta julbelysningen hänga kvar ett tag. Men det finns annat som även lantisar vill ha.

Fungerande skolor, butiker, kommunikationer och sjukvård är saker som många uppskattar och som kan vara en förutsättning för att kunna bosätta sig i vildmarken utanför tullarna. För mig var valet att flytta ut enkelt. Jag känner mig frisk och stark – väl rustad för ett liv på den sörmländska landsbygden. Och på många sätt är livet enkelt här hos mig.

Även i lilla gäststugan sitter adventsljusstaken kvar och lyser välkomnande om någon skulle komma vandrande genom skogen.
Även i lilla gäststugan sitter adventsljusstaken kvar och lyser välkomnande om någon skulle komma vandrande genom skogen.

I närmaste byn finns systembolag, bibliotek och simhall. Visserligen är utryckningstiderna för ambulansen orimligt långa om något skulle hända, men vi har i alla fall polis – tisdagar 10-16. Och förunderligt nog har jag nu fast bredband på gården – fast jag bor mitt ute i skogen. Och det måste jag tacka kommunen för. Hade de inte tecknat avtal där alla skulle erbjudas fiber har vi på riktiga landet knappast varit intressanta som kunder.

Det finns många som inte har ett lika tryggt liv. Jag tycker det vore rimligt att alla – även på landsbygden – hade tillgång till en rimlig nivå av samhällsservice. Att ingen skulle behöva oroa sig för att dö i väntan på ambulans, tvingas flytta när skolan läggs ner eller räkna med att behöva föda barn i bilen. Men vad vet jag? Jag är lantis – ingen samhällsbyggare – och det kanske är nationalekonomiskt mer lönsamt om vi alla flyttar till Stockholm.

Men tills jag känner mig tvungen biter jag mig fast i den lilla bit av Sverige som jag tagit på mig ansvaret för. Och när det känns mörkt och dystert – då lyser adventsstjärnan fortfarande i mitt fönster.

Jag sålde avklädda bilder till damtidning

Är man ovan vid att se sig själv på bild kan det bli överväldigande. Men den här bilden är arrangerad....
Är man ovan vid att se sig själv på bild kan det bli överväldigande. Men den här bilden är arrangerad….

I höstas tog en damtidning kontakt med mig. De hade hittat min blogg, gillat vad de såg och erbjöd pengar för att få publicera avklädda bilder på mig. Som fattig lantbo tackade jag ja. Nu finns tidningen i hyllorna.

Det här är helt sant – men det är en kvällstidningssanning. En del av sanningen, men inte hela sanningen. I verkligheten fick jag mycket riktigt betalt för avklädda bilder, men även för påklädda dito och dessutom mest betalt för att skriva en längre text om mitt viktväktande.

Eftersom skrivande är det jag ägnar mig åt när jag inte arbetar på gården eller tillverkar chiliprodukter kändes det helt rätt. Och vad gäller integriteten så vet jag precis var mina gränser går. Att synas i badbyxor stör mig inte det minsta. Och jag har gjort betydligt mer utmanande saker.

Någon skämskudde behöver jag inte. Att visa sig själv på avklädda bilder är en fråga om gränsdragning. Och med badbyxor och stövlar ligger jag på rätt sida gränsen.
Någon skämskudde behöver jag inte. Att visa sig själv på avklädda bilder är en fråga om gränsdragning. Och med badbyxor och stövlar ligger jag på rätt sida gränsen.

Jag påbörjade mitt viktväktande i november förra året och har nu gått ner drygt tio kilo. Någon spikrak viktkurva är det inte fråga om. Jag fuskar lite emellanåt och har dessutom haft en del platåer. Men tack vara min föräldrars goda uppfostran och min egen starka karaktär(?) har jag tagit mig igenom motgångarna. Som jag skrivit tidigare är det här ett långsiktigt projekt.

Här har jag samlat min texter om viktväktande.

Om du skulle få för dig att köpa tidningen så ha inte felaktiga förväntningar. Gör som på herrtidningarnas tid: Köp den för de intressanta artiklarna – inte för bilderna.

Årsveden 2017 är på gång

De som jobbar i skogen i större skala använder kran och vagn för att skota – köra ut – timret. Jag kapar upp det i bärbara bitar och kör ut det med skottkärra.
De som jobbar i skogen i större skala använder kran och vagn för att skota – köra ut – timret. Jag kapar upp det i bärbara bitar och kör ut det med skottkärra.

I förra veckan knäckte det till i ryggen. Det är inte första gången jag får ryggskott, men nu började jag fundera. Varför händer det alltid vid den här årstiden. Sen såg jag sambandet: Årsveden…

Det är vid den här tiden på året jag jobbar som mest i skogen. Innan saven stiger ska jag fälla de träd som ska värma stugan under nästa vinter. De ska fällas, kvistas, släpas ut, klyvas och staplas. Ett rätt så drygt arbete och det kan hända att jag emellanåt tar en och annan genväg och inte alltid lyfter på rätt sätt.

Sen är det lättare att hantera träden när de är i lagom storlek. Mellan 15 och 20 centimeter i diameter är lätta att hantera och går snabbt att klyva. Men eftersom jag har långsiktiga planer för skogen så tar jag i första hand grova granar och björkar. Såna som egentligen skulle kunna gå som sågtimmer. Men eftersom det inte är lönt att sälja enskilda stockar så får de bli ved.

Även rätt grova björkbitar går att klyva för hand om man gör det tidigt på året – och särskilt om man använder en bra yxa och rätt teknik.
Även rätt grova björkbitar går att klyva för hand om man gör det tidigt på året – och särskilt om man använder en bra yxa och rätt teknik.

Egentligen är det knappt värt allt extra arbete. En grov björkstock väger bly, tung att hantera och den måste klyvas flera gånger för att kunna platsa som årsved.

Nu när jag jobbar med grova kubbar så föredrar jag att hugga för hand. Mindre bitar går snabbare att köra i vedklyven, men då ska man helst vara två. En som lyfter och en som hanterar klyven. Nu när jag jobbar på egen hand så sparar jag bara vresiga bitar till den. De nedre kvistfria delarna av stammen går lätt att klyva med yxa. Särskilt björken är tacksam om man klyver den tidigt på året.

Det går inte fort. Men jag avsätter någon timme varje dag åt årsveden. Det finns en tillfredställelse att se vedstapeln växa.
Det går inte fort. Men jag avsätter någon timme varje dag åt årsveden. Det finns en tillfredställelse att se vedstapeln växa.