Jag sålde avklädda bilder till damtidning

Är man ovan vid att se sig själv på bild kan det bli överväldigande. Men den här bilden är arrangerad....
Är man ovan vid att se sig själv på bild kan det bli överväldigande. Men den här bilden är arrangerad….

I höstas tog en damtidning kontakt med mig. De hade hittat min blogg, gillat vad de såg och erbjöd pengar för att få publicera avklädda bilder på mig. Som fattig lantbo tackade jag ja. Nu finns tidningen i hyllorna.

Det här är helt sant – men det är en kvällstidningssanning. En del av sanningen, men inte hela sanningen. I verkligheten fick jag mycket riktigt betalt för avklädda bilder, men även för påklädda dito och dessutom mest betalt för att skriva en längre text om mitt viktväktande.

Eftersom skrivande är det jag ägnar mig åt när jag inte arbetar på gården eller tillverkar chiliprodukter kändes det helt rätt. Och vad gäller integriteten så vet jag precis var mina gränser går. Att synas i badbyxor stör mig inte det minsta. Och jag har gjort betydligt mer utmanande saker.

Någon skämskudde behöver jag inte. Att visa sig själv på avklädda bilder är en fråga om gränsdragning. Och med badbyxor och stövlar ligger jag på rätt sida gränsen.
Någon skämskudde behöver jag inte. Att visa sig själv på avklädda bilder är en fråga om gränsdragning. Och med badbyxor och stövlar ligger jag på rätt sida gränsen.

Jag påbörjade mitt viktväktande i november förra året och har nu gått ner drygt tio kilo. Någon spikrak viktkurva är det inte fråga om. Jag fuskar lite emellanåt och har dessutom haft en del platåer. Men tack vara min föräldrars goda uppfostran och min egen starka karaktär(?) har jag tagit mig igenom motgångarna. Som jag skrivit tidigare är det här ett långsiktigt projekt.

Här har jag samlat min texter om viktväktande.

Om du skulle få för dig att köpa tidningen så ha inte felaktiga förväntningar. Gör som på herrtidningarnas tid: Köp den för de intressanta artiklarna – inte för bilderna.

Blötsnö raserade min hönsgård

Det verkar som om de flesta reglar jag haft under nättaket är knäckta. Först har tyngden av all blötsnö vridit dem så de inte stod på högkant och därefter har de knäckts. Så illvillig kan vintern vara.
Det verkar som om de flesta reglar jag haft under nättaket är knäckta. Först har tyngden av all blötsnö vridit dem så de inte stod på högkant och därefter har de knäckts. Så illvillig kan vintern vara.

Jag började nästan hoppas att vintern var över. Men i en sista (?) dödsryckning vräkte den ner att tjockt lager blötsnö som knäckte delar av hönsgården.

När jag byggde hönsgården så gjorde jag den stabil. Rejäla stolpar och reglar som höll uppe taket. Men det har inte varit tillräckligt. Det finns de som hävdar att blötsnö är tyngre än torr snö. Men det är en sanning med modifikation.

Blöt snö har högre densitet – dvs varje skyffel blir tyngre. Men kommer det 10 mm nederbörd så spelar det ingen roll om snön är blöt eller torr. 10 mm är 10 mm. Så om den hamnar på taket gör det ingen större skillnad. Däremot har blötsnö en annan egenskap som kan ställa till det. Den klibbar ihop. Och det var det som drabbade min hönsgård.

Tur i oturen att jag inte behöver leta efter några höns i snömassorna. Mina Sussex har annars inte haft några problem med att vara ute i snö. Tack för det fågelinfluensan...
Tur i oturen att jag inte behöver leta efter några höns i snömassorna. Mina Sussex har annars inte haft några problem med att vara ute i snö. Tack för det fågelinfluensan…

Torr snö som faller över hönsgården ramlar till stor del igenom nätmaskorna. Men blötsnön lägger sig som ett kompakt tak som dessutom inte går att skaka ner. Tidigare under vintrarna brukar jag bara behöva ruska på näten så faller snön ner. Men den snömassa som ligger där nu flyttar inte på sig.

Tur i oturen är restriktionerna efter fågelinfluensan. Eftersom inga höns får vara ute var det inga som drabbades av raset. Nu är det bara att avvakta. Förhoppningsvis blir snön inte långvarig och när den försvunnit blir det dags att inventera skadorna.

Det är som jag brukar säga – det händer alltid något på landet.

Visst får man fota med drönare

Här kameraövervakar jag mitt eget hus med drönare. Men eftersom det sker på min privata tomt dit allmänheten inte har tillträde så gäller inte kameraövervakningslagen.
Här kameraövervakar jag mitt eget hus med drönare. Men eftersom det sker på min privata tomt dit allmänheten inte har tillträde så gäller inte kameraövervakningslagen.

Efter en dom i högsta förvaltningsdomstolen i höstas så ska drönare med kamera betraktas som fast kameraövervakning. De flesta länsstyrelser har gått ut hårt och skriver att all fotografering med drönare kräver tillstånd. Det är inte hela sanningen.

Högsta förvaltningsdomstolen slog i höstas fast att den här kameran är fast monterad.
Högsta förvaltningsdomstolen slog i höstas fast att den här kameran är fast monterad.

Ett tillstånd för kameraövervakning kostar flera tusen att söka och handläggningstiden är flera månader. Så det är knappast troligt att alla drönarpiloter kommer att följa den lagen. Den ställer möjligtvis till det för alla som jobbar professionellt – fotografer, filmare, trädgårdsplanerare, mäklare, skogsarbetare och livräddare.

Högsta förvaltningsdomstolen har kommit fram till sin egen tolkning att kameran på en drönare är fast monterad – eftersom den sitter på en drönare. Och därför är det en övervakningskamera. Att de flesta drönare har en begränsad flygtid och hela tiden kontrolleras av piloten/fotografen tar de ingen hänsyn till. En dashcam – en kamera i bilen som hela tiden filmar vad som händer – betraktas däremot inte som kameraövervakning eftersom föraren sitter bredvid och anses manövrera kameran.

Det är alltså inte manövreringen av kameran i sig som verkar vara avgörande utan avståndet mellan fotografen och kameran. Som bloggare använder jag regelbundet stativ och fjärrutlösare för att kunna fota mig själv, och enligt Högsta förvaltningsdomstolens resonemang borde detta också räknas som kameraövervakning.

Den här bilden är å andra sidan möjligen illegal eftersom den visar bitar av vägen förbi mitt hus. På vägen passerar emellanåt någon flanör och någon gång i veckan en bil.
Den här bilden är å andra sidan möjligen illegal eftersom den visar bitar av vägen förbi mitt hus. På vägen passerar emellanåt någon flanör och någon gång i veckan en bil.

Men nu är det så att kameraövervakningslagen bara gäller på platser där allmänheten har tillträde. På min tomt får jag flyga och fotografera hur mycket som helst. Nu lägger ett sånt här beslut ett löjets skimmer över svensk lagstiftning. Min gissning är att de flesta privatflygare kommer att strunta i den här lagstiftningen och risken är då att man även struntar i andra regler som gäller för att flyga drönare.

Regeringen har reagerat på det absurda beslutet och den 1 augusti kan det komma en ändring i kameraövervakningslagen som gör undantag fotografering med drönare. Enskildas integritet kan istället skyddas med annan lagstiftning som inte hindrar en hel bransch som använder drönare i helt legitima syften.

Nya stigar upptäckta runt gården

De delar av terrängen som var framkomliga genomkorsades av viltväxlar. Små stigar som djuren använder. För att hitta tillbaka använde jag små grenar som jag lutade mot träden.
De delar av terrängen som var framkomliga genomkorsades av viltväxlar. Små stigar som djuren använder. För att hitta tillbaka använde jag små grenar som jag lutade mot träden.

Jag har aldrig varit särskilt förtjust i att promenera. Jag går gärna, men då vill jag ha ett ärende. Men ska man gå ner i vikt är det bra att röra på sig – därför går jag på upptäcktsfärder i skogarna runt gården.

På kvällarna letade jag på sättelitbilder och gamla kartor för att försöka lista ut var stigen hade gått.
På kvällarna letade jag på sättelitbilder och gamla kartor för att försöka lista ut var stigen hade gått.

Mitt första skogsprojekt var att återfinna den gamla Postvägen, eller Norgpellastigen som den också kallas. Det är en gammal väg som en gång startade bredvid min gård och ledde till Högsjö station. Det var många år sedan den användes och i skogen försvinner stigar snabbt när åren går.

För att hitta stigen började jag först i min ända och följde de stigar som fanns så länge de ledde i rätt riktning. Nästa steg var att ta bilen till Högsjö station. Därifrån följde jag stigar som ledde åt mitt håll.

Till slut återstod 500 meter med obanad terräng. Det tog mig ett par dagar men till slut hade jag hittat stigar som ledde även genom denna del. En extra uppmuntran fick jag när jag hittade en helt övervuxen gammal bro över en bäck – ett tecken på att jag hittat rätt.

Nu har jag alltså hittat vägen hemifrån till Högsjö station. Och som en bonus ger det en slinga på 7,5 kilometer  för de dagar jag känner för en längre expedition.

Att leta stigar och rita kartor är ett alldeles utmärkt sätt att röra på sig. Särskilt för oss som behöver lite extra motivation för att komma igång. Att återupptäcka en gammal stig kanske inte är i klass med Vegaexpeditionen och nordostpassagen. Men för mig låg äventyrligheterna på en helt lagom nivå.

Vattendrag, diken och bergknallar var de kännetecken jag kunde lita på.
Vattendrag, diken och bergknallar var de kännetecken jag kunde lita på.

Ett bra skäl att vinterutrusta bilen

För att ta mig fram genom drivorna fick jag sparka undan det värsta och försöka röja en väg till fast mark. Att lämna bilen var inte ett alternativ – då hade inte plogbilen kunnat komma förbi.
För att ta mig fram genom drivorna fick jag sparka undan det värsta och försöka röja en väg till fast mark. Att lämna bilen var inte ett alternativ – då hade inte plogbilen kunnat komma förbi.

Igår kväll körde jag hem från Stockholm. Enligt GPS:en skulle jag varit hemma 23.15 och med hyfsade vintervägar såg det ut som om jag skulle hålla tiden. Med bara två kilometer kvar slappnade jag av – och det var då det hände. Jag fick ångra att jag åkt utan att vinterutrusta bilen.

Vägarna var plogade och även om jag märkte små snödrev på sina ställen var det inget som oroade mig. Jag var ju nästan hemma. Men jag visste inte hur hårt det hade blåst under kvällen. När drivorna växte försökte jag hålla farten för att glida igenom, men plötsligt var det stopp.

Att köra i lite djupare snö är sällan något problem. Fastnar man är det bara att backa tillbaka i de egna hjulspåren. Snödrev är annorlunda. Snödjupet är varierande och oförutsägbart och i den böljande vita massan är det snudd på omöjligt att se om det är fem centimeter eller fem decimeter snö. Och jag kom varken framåt eller bakåt. Förardörren gick inte att öppna så jag fick klättra ut bilen. Och det var nu jag saknade skyffeln.

Hade handla hönsmat dagen innan och därför tömt hela lastutrymmet. Skyffeln låg hemma. Normalt kör jag omkring med en riktig grusskyffel så här års eftersom jag anser att snöskyfflar i plast eller aluminium är ett skämt. De duger att skotta av lössnö från motorhuven, men packad snö och is kräver en rejäl skyffel. Och att den är med.

Man tager vad man haver – men att bana väg genom snödrev med dessa redskap är inget jag rekommenderar. Bättre att vinterutrusta bilen med en riktig skyffel.
Man tager vad man haver – men att bana väg genom snödrev med dessa redskap är inget jag rekommenderar. Bättre att vinterutrusta bilen med en riktig skyffel.
Vinterutrusta bilen med:
  • En rejäl skyffel
  • Bogserlina
  • Isskrapa
  • Första förband
  • Reflexväst
  • Värmeljus (Några värmeljus på golvet håller bilen varm om du blir sittande länge)
  • Järnspett (Om du parkerar på gatan och blir inplogad av en isvall)

Efter 45 minuter lyckades jag gunga loss bilen. Funderade ett tag att ställa bilen och gå hem, men tänkte att det finns fler vägar genom skogen så jag körde runt och testade väg nummer två. Det var mitt stora misstag.

EN meter i taget lyckade jag ta mig fram genom att röja hjulspår med min plastmugg. Att ge upp var inget alternativ – jag är allt för envis.
EN meter i taget lyckade jag ta mig fram genom att röja hjulspår med min plastmugg. Att ge upp var inget alternativ – jag är allt för envis.

Efter en kilometer med måttligt snödrev började drivorna torna upp sig. Och plötsligt satt jag fast igen. Ute på ett fält med snön yrande runt öronen började jag ta mig framåt en meter i taget. Jag såg barmark en bit fram men eftersom jag inte hade skyffeln med mig fick jag sparka undan snön för att skapa hjulspår. Och efter varje litet skutt framåt fick jag knacka bort packad snö runt hjulen med de redskap jag hade: en plastmugg och en isskrapa. Det tog sin tid.

Efter närmare två timmar var jag nästan framme vid en gård och klockan hade passerat två på natten. Kände mig som Emil med Alfred i släden på väg till doktorn i Mariannelund när jag kröp omkring i ovädret med min plastmugg. Snön yrde runt huvudet och bakom bilen hade de spår jag skapat redan blåst igen. Tur att det bara var tio minus – med det jobb jag gjorde kändes det som en behaglig arbetstemperatur.

Helt omöjligt att bedöma hur djupa drivorna är. Och hela tiden frestade barmarken lite längre fram. Men när jag tagit mig dit dök det upp nya drivor.
Helt omöjligt att bedöma hur djupa drivorna är. Och hela tiden frestade barmarken lite längre fram. Men när jag tagit mig dit dök det upp nya drivor.

Då gled vänster framhjul ner i diket. Jag kom inte längre. Dags att bita i det sura äpplet. Jag ringde och väckte Björn, grannen som bor på gården jag nästan var framme vid. Och han kom till min räddning. Med traktorn skopade han undan drivorna framför mig och drog upp bilen ur diket. Sen körde han före och röjde väg tills jag kom in i skogen där vägen var fri igen.

Kvart i tre var jag hemma – med jeans som förvandlats till ispansar nedanför knäna. Om det var något positivt med upplevelsen så var det att jag fått ihop närmare 5000 steg bara under dygnets första timmar.

Sensmoral: Glöm inte vinterutrusta bilen särskilt med skyffel! Underskatta inte snödrev, och håll dig väl med dina grannar.

2016 – det blir aldrig som man tänkt sig

En grupp dovhjortar äter kvällsmat vid 23-tiden. De har måttlig respekt för mig när hunden inte är med. Jag kan inte skylla alla misslyckanden på dem – men de hjälper inte till i alla fall.
En grupp dovhjortar äter kvällsmat vid 23-tiden. De har måttlig respekt för mig när hunden inte är med. Jag kan inte skylla alla misslyckanden på dem – men de hjälper inte till i alla fall.

Vid den här tiden förra året hade jag som alltid stora förhoppningar om allt jag skulle uträtta. Här är några av de saker jag inte hann med eller som inte blev av av andra orsaker.

Ett av projekten som jag planerade tidigt var en total ombyggnad av hönshuset för att få det mer praktiskt. Jag hann med att isolera den del som jag ska ha till kycklinguppfödning – men sen tog det stopp. Nu har jag tänkt om igen och kommer att göra en mindre ombyggnad – 2017.

Än lever hoppet. med skylten uppe känns det som om jag är ett steg närmare att få fiber för bredband nedgrävd hela vägen till min lilla gård.
Än lever hoppet. med skylten uppe känns det som om jag är ett steg närmare att få fiber för bredband nedgrävd hela vägen till min lilla gård.

IP-Only lät det som om vi skulle ha bredband till midsommar. Och i början gick det snabbt. För att sedan ta tvärstopp. Det är nu grävt och lagt rör hela vägen fram till huset men att få en tidsangivelse verkar helt hopplöst. Enda glädjen är att de inte får betalt i förskott som Telia krävde.

För ett par år sedan påbörjade jag renoveringen av snickarboden som är tänkt att bli en ny gäststuga. 2014 blev golvet klar, 2016 avslutade jag taket. Årets projekt blir väggarna – förhoppningsvis.

Fick ett antal småplantor av GrönaHannah under sommaren och planterade ut dem för att på sikt få en lindallé. Nu hittade rådjuren dem snabbt – gick längs med hela raden och de plantor som inte blev uppätna drogs upp och trampades sönder. Var finns vargen när den verkligen behövs?

Då och då gick jag ur traktorn för att syfta längs med stängslet. För att få fäste för sträckningen skruvar man ihop två reglar som man kan fästa en lina i.
Då och då gick jag ur traktorn för att syfta längs med stängslet. För att få fäste för sträckningen skruvar man ihop två reglar som man kan fästa en lina i.

Ett av de prioriterade projekten förra året var stängsling. Jag hann en bit på väg – men har fortfarande en hel del kvar att göra. Men så fort tjälen går ur jorden ska jag ut med spett och slägga igen.

Under sommaren planterade jag ut ett tiotal flädersticklingar som var tänkta att bli ett vindskydd för äppelodlingen. Jag hade läst att de inte uppskattades av hjortar och rådjur. Det hindrade inte dessa marodörer från att smaka – och trampa sönder dem. Så det får blir ett nytt försök i år.

Även ett lätt snötäcke i kombination med månljus får vintern att verka mindre tryckande.
Även ett lätt snötäcke i kombination med månljus får vintern att verka mindre tryckande.

Sen får man inte glömma de projekt som lyckades:

"Ett lyckat resultat i att göra glögg av rabarber. Elegant smak med en fin balans i kryddningen där rabarbern får komma fram så tydligt. Det är en svår konst att behärska och här görs det med bravur."
”Ett lyckat resultat i att göra glögg av rabarber. Elegant smak med en fin balans i kryddningen där rabarbern får komma fram så tydligt. Det är en svår konst att behärska och här görs det med bravur.”

Mina flodkräftor har förökat sig i dammen.
Jag har numera toalett på bottenvåningen.
Ombyggnaden av köket blev riktigt lyckad.
Belysningen i växthuset lyser vackert i vintermörkret.
Vaktlarna har trivts och ynglat av av sig.
Jag vann två SM-guld för gårdens produkter och försäljningen slog rekord.

Så sammanräknat fick jag minst lika många fram- som motgångar under 2016. Nu är det dags att planera för det kommande året vilket blir ett odlingsår utan motstycke.

Svårt drabbad av lånare

Lånarna hade knyckt en av mina två IKEA-kassar så jag var tvungen att hämta ved varje dag. Nu har jag investerat i nya – och vedhämtningen går dubbelt så fort.
Lånarna hade knyckt en av mina två IKEA-kassar så jag var tvungen att hämta ved varje dag. Nu har jag investerat i nya – och vedhämtningen går dubbelt så fort.

Kommer du ihåg boken ”Pojken och lånarna”? Fanns där något tips om hur man blir av med dem? Fällor eller gift eller så – för nu är det illa.

Det började med att de tog mitt järnspett. Hittade det först efter flera veckor. De hade gömt det i min släpvagn. Hade kunnat hitta det tidigare, men har inte använt släpet sen jag var ute och satte upp stängselstolpar.

Sen försvann en IKEA-kasse. Använder dem när jag hämtar upp ved till huset och med bara en kasse var jag tvungen att hämta ved varje dag istället för varannan. Nu har jag investerat en ny kasse – och fem kronor kan väl gå an – men lidandet att behöva besöka IKEA i julveckan kan inte mätas i pengar.

Först tog de mina bästa arbetshandskar – och när jag ersatte dem gav de sig på de nya. Den här gången lyckades de bara komma undan med högerhandsken.
Först tog de mina bästa arbetshandskar – och när jag ersatte dem gav de sig på de nya. Den här gången lyckades de bara komma undan med högerhandsken.

De har också tagit mina bästa arbetshandskar. Och när jag köpte nya var de snabbt framme och knyckte en av dem. Naturligtvis högerhanden. Det här måste få ett slut!

Katterna verkar inte ta lånare. I varje fall inte tillräckligt fort. Har inte hittat några lånarrester – när en mus gått åt brukar de alltid finnas någon del de inte ätit upp.

Och idag försvann fjärren till tv:n. Men den hittade jag till slut under en soffkudde. Man kan inte beskylla lånarna för allt. Rätt ska vara rätt.

Återhämtning

Förra veckans motgång var välförtjänt och en nyttig påminnelse om att ta viktnedgången på allvar. Nu är jag tillbaka i mina vanliga rutiner igen – lagom för att avbryta dem.
Förra veckans motgång var välförtjänt och en nyttig påminnelse om att ta viktnedgången på allvar. Nu är jag tillbaka i mina vanliga rutiner igen – lagom för att avbryta dem.

Förra torsdagen hade jag gått upp ett kilo… Hade varit lite oförsiktig eftersom det gått så lätt och luckrat lite på reglerna. Men nu är jag på banan igen. Ner ett kilo senaste veckan.

Det betyder att jag hittills snittat ett kilo i veckan och det är helt enligt planerna. Har inga förväntningar på att nästa vecka ska ge några minnesvärda resultat. Julhelgen är min frizon och jag kommer inte att hålla igen på sill och köttbullar.

Som en vis kvinna en gång sa till mig: Det är inte vad man äter mellan jul och nyår – utan vad man äter mellan nyår och jul som spelar roll. Julen är livskvalité för mig – träffa släkten och äta god mat i flera dagar. En höjdpunkt under denna trista årstid.

Har de senaste dagarna ägnat mig åt att avveckla livsmedelsproduktionen för säsongen. Så jag kommer att gå in i det nya året med ett normalt hem utan flaskor, burkar och kartonger överallt.

Hade dessutom kommunens livsmedelskontrollant i måndags. Men hon var nöjd med allt hon såg och gav mig en uppgradering i julklapp. Från nyår placerar kommunen min verksamhet i klass A – vilket innebär att jag halverar kostnaden för registreringen.

Klassningen hänger på hur mycket tid de behöver lägga ner och eftersom jag har allt i ordning tillhör jag de mest lätthanterliga producenterna. Bara att tacka och ta emot.

 

Svartvinter

Min känsla är att till och med helljuset får sämre förmåga när det är svartvinter.
Min känsla är att till och med helljuset får sämre förmåga när det är svartvinter.

Efter ett par veckor med snötäcke och dessutom fullmåne de senaste dagarna är mörkret tillbaka. Bor man i stan kan man inte föreställa sig hur mörkt det kan vara när svartvintern slår till.

När det är riktig vinter – med snö – är det snudd på magiskt att gå sista rundan med hunden runt midnatt. I varje fall när det är månsken.

Efter närmare en vecka med blidväder har det minimala snötäcket smält bort och nu är det svartvinter igen. Mörkret är så kompakt att det känns som det äter upp ljuset från pannlampan när man är ute.

Även ett lätt snötäcke i kombination med månljus får vintern att verka mindre tryckande.
Även ett lätt snötäcke i kombination med månljus får vintern att verka mindre tryckande.

Lyckligtvis närmar det sig jul så allt julpynt hjälper till att lätta upp stämningen. Inte bara mitt eget utan även grannarnas lyser upp i mörkret.  Det är en av de många fördelarna med att ha åretruntboende omkring sig.

Svartvinter är egentligen värst om den inträffar i början på året. När allt julpynt är bortplockat. Då kan det kännas som att färdas genom yttre rymden när man kör hem till gården. Bara kompakt mörker.

Då är det skönt att dagarna börjar bli längre igen – och man kan börja planera för odlingssäsongen 2017.

Tomt i frysarna

En sista påse rabarber i en ekande tom frysbox. Sista pressningen gjorde jag i veckan och nu är frysarna nedslängda inför vintern.
En ensam påse rabarber i en ekande tom frysbox. Sista pressningen gjorde jag i veckan och nu är frysarna nedslängda inför vintern.

Nu har jag kokat  (kallar det så trots att den aldrig kokar) närmare 50 grytor med rabarberglögg sen i oktober, men nu är det tomt i frysarna. 

Det exakta antalet flaskor vet jag inte riktigt än men det rör sig om runt 1400. Som småföretagare är det naturligtvis roligt när det går bra, men den här ketchupeffekten som kommit efter guldmedaljen har varit lite svår att hantera. Eftersom jag fortfarande kokar all glögg i mitt eget kök har det varit slitiga månader och jag slutade tidigt att sälja.

Det är tur att jag har engagerade kunder som tar med sig och visar pressklipp. Själv har jag svårt att hålla reda på alla journalister jag pratat med under hösten. Men det här är tydligen från en julbilaga.
Det är tur att jag har engagerade kunder som tar med sig och visar pressklipp. Själv har jag svårt att hålla reda på alla journalister jag pratat med under hösten. Men det här är tydligen från en julbilaga.

Inte ett säljsamtal sen oktober – istället är det butiker, restauranger och privatpersoner som ringt till mig. Och den senaste månaden har jag varit tvungen att tacka nej till många beställningar eftersom det varit kö för leverans och jag inte vetat hur mycket jag skulle hinna med.

Dessutom har jag stått på marknader varje helg. I början hade jag provsmakning men eftersom jag då sålde slut på hela lagret på bara några timmar slutade jag med det.

Nu kommer jag att gå in i en välförtjänt julledighet – vilket på landet innebär att jag ska ta itu med försummade projekt. Det jag är mest sugen på är ett snickeriprojekt som jag tänkt mycket på när jag stått i köket.

Ser fram mot det.