Annons

Expressen fick mig att åldras i förtid

Jag ser hyfsat trevlig ut på bilderna och texten är i enbart positiva ordalag. Det är bara siffrorna som är lite i olag.
Jag ser hyfsat trevlig ut på bilderna och texten är i enbart positiva ordalag. Det är bara siffrorna som är lite i olag.

Emellanåt har jag besökare från den tredje statsmakten och de är alltid välkomna. För någon månad sedan var Expressen här och skrev bland annat om mina rabarber. Och nu hittade jag texten i tidningen ”Mitt Kök”.

Det blev ett trevligt rep med en hel del fina bilder. Men tyvärr hade de lyckats lägga på ett halvt decennium på min ålder. Nu är jag inte så kinkig egentligen och relativt sett borde jag se extra fräsch ut för min ålder på grund av detta. Sen säger man ju också att all publicitet är bra publicitet.


Vill du läsa mer om livet på landet? Följ bloggen på Facebook eller prenumerera i spalten till höger.


 

Långt bak i tidningen Mitt Kök finns jag med. men ärligt talat passar jag inte riktigt dragplåster på ettan.
Långt bak i tidningen Mitt Kök finns jag med. men ärligt talat passar jag inte riktigt dragplåster på ettan.

Men en del publicitet är definitivt bättre än annan. Min måttstock för genomslaget är hur mycket det märks på bloggen och publicitet i en papperstidning ger praktiskt taget ingenting. Däremot är det fler som känner igen mig ute på marknader – och det är positivt. Särskilt som det bara skrivs snälla saker om mig.

Jag har ännu inte bedrivit kriminalitet i den skala som förtjänar publicitet och vad beträffar eventuell omoral från min sida så saknar den helt allmänintresse. Så tillvidare får jag nöja mig med att vara trevlig i massmedia.

Tyvärr finns risken att jag nu blir arkiverad med mina nya högre ålder och att den sen kommer att förfölja mig. I varje fall i Expressen. Men de finns de som drabbats av värre publicitetsskador.

Det var rabarbertema på den här texten och det är gott om fina bilder – även om mina rabarber vid tillfället bara var decimeterhöga.
Det var rabarbertema på den här texten och det är gott om fina bilder – även om mina rabarber vid tillfället bara var decimeterhöga.
Annons

En dag på landet

Två små plättar plöjda. En ska sås med gräs för att ligga som odlingsreserv. Den andra blir årets potatisåker.
Två små plättar plöjda. En ska sås med gräs för att ligga som odlingsreserv. Den andra blir årets potatisåker.

Maj är den intensivaste månaden här på gården. När värmen kommer ska allt vara i jorden – och att jag just hämtat tvåhundra äppelträd minskar inte arbetsbördan. Så här kan en dag se ut:

Vaknar vid åttatiden, dricker kaffe och ser på nyheterna. Sen brukar jag börja dagen med att titta till höns och vaktlar. På vägen till lagården hittar jag en död vessla – misstänker starkt någon av katterna. Allt väl hos fåglarna. Unghönorna har vågat sig ut bland de vuxna och sover numera på de lägsta sittpinnarna.

En död vessla. Sörjer mindre för den än för de av mina höns som blivit rovdjursdödade.
En död vessla. Sörjer mindre för den än för de av mina höns som blivit rovdjursdödade.

Sen går jag ner till traktorn. Kopplade på plogen igår kväll och plöjer nu ett par plättar som legat i träda förra året. Nu ska det bli potatis och mer gräsmatta. När plöjningen är avklarad ska jag åtgärda gårdagens synd…

När jag kopplat plogen hoppade jag in och lyfte den för att ta bort stödbenet. Men tänkte att det kan jag göra när jag är framme. Men när jag kom fram hade jag helt glömt bort det. Plöjde en fåra – och bockade stödbenet. Idag blir det en tur till traktorverkstan.

Stödbenet gör att plogen står upprätt när den inte urkopplad till traktorn. En praktisk detalj eftersom en plog väger några hundra kilo. Men nu är benet rakt igen.
Stödbenet gör att plogen står upprätt när den inte urkopplad till traktorn. En praktisk detalj eftersom en plog väger några hundra kilo. Men nu är benet rakt igen.

Frågade om de kunde räta ut stödbenet och killen i butiken sa att det kunde vara svårt att få rör helt perfekt tillbockade.
– Vill du jag ska fixa det direkt?
– Gärna, sa jag.
Tillbringade tio minuter med att titta runt bland traktorreservdelar och andra praktiska saker.
– Då var det klart, tror det kommer att fungera.
– Vad vill du ha för det? frågade jag.
– En tjuga till kaffekassan.
Så behändigt kan det vara att få hjälp på landet.

Hemma igen gick jag ut i skogen med en hink med isolatorer och en skruvdragare. Ett par timmar senare var alla stolpar på gårdens ostsida förberedda för eltråd. Dags att ta itu med äppelträden.

Det går åt många isolatorer men när tråden väl är uppe – och inkopplad – hoppas jag att mina träd och buskar inte längre är värda besväret.
Det går åt många isolatorer men när tråden väl är uppe – och inkopplad – hoppas jag att mina träd och buskar inte längre är värda besväret.

Efter att ha sugit vatten i ett dygn skulle rötterna packas i blött papper och  sättas i sopsäckar. Sopsäckarna slut. Övervägde en del alternativ men hoppade sen in i bilen och handlade nya sopsäckar. Sen började packandet.

Två hundra träd känns ibland som en hel skog. Körde in med släpet och tog upp träden till lagården. Mitt förrådsrum blev rejält fyllt. Men träden ska förvaras mörkt till de kommer i jorden.

Det blir trångt när en äppelodling ska få plats inomhus.
Det blir trångt när en äppelodling ska få plats inomhus.

När jag höll på med träden kom två små vaktlar promenerande på golvet i snickeriet. Det blev lite bök med infångandet eftersom de föredrog att springa in bakom maskinerna framför att bli återbördade till tryggheten. Väl tillbaka i buren såg jag inget uppenbart hål. De måste har trängt sig igenom nätet på något sätt.

En förrymd vaktel återbördas till hemmet. Om någon dag – när frostperioden är över ska de ut på sommarbete.
En förrymd vaktel återbördas till hemmet. Om någon dag – när frostperioden är över ska de ut på sommarbete.

Till sist var alla träd inplockade och det började skymma. Bara en sista åtgärd: Häftade fast plast över fönstret för att mörklägga hos äppelträden. Och lyckade skjuta sönder ett fönster med häftpistolen. Note to self – man kan inte spika i glas.

Det är skönt att kunna avluta dagen på topp. Och kunna gå hem i skymningen medveten om att man gjort ett gott dagsverke.
Det är skönt att kunna avluta dagen på topp. Och kunna gå hem i skymningen medveten om att man gjort ett gott dagsverke.

Nu började det bli mörkt och dags att gå in. Avslutade kvällen med att koka trettiofyra flaskor rabarbersaft.

Vid midnatt belönade jag mig själv med senaste avsnittet av ”Billions”. Och sov sedan gott.

 

Annons

Dela rabarber – så gör jag

Rabarber får rejäla rötter efter några år och av en sån här klump kan man få ett halvdussin nya plantor. Ska man dela rabarber är det bra att spola bort jorden från rotklumpen så man ser vad man gör.
Rabarber får rejäla rötter efter några år och av en sån här klump kan man få ett halvdussin nya plantor. Ska man dela rabarber är det bra att spola bort jorden från rotklumpen så man ser vad man gör.

Håller på och rädda en del av mina rabarberplantor. Ogräset har tagit över delar av odlingen så det får bli omplantering för att behålla dem i produktion. Jag kommer också att dela rabarber.

Det blev extremt stressigt när jag planterade rabarberna för några år sedan. Bara en av raderna hamnade på väv och resten fick slå sig fram i konkurrens med ogräset. Så nu gräver jag upp rotklumparna allt eftersom de små knopparna visar sig.

Efter ett par år har rabarberns ett rejält rotsystem men jag nöjer mig med att gräva drygt tjugo centimeter runt varje planta. Väl uppe spolar jag bort den lösa jorden och plockar rotklumparna rena från ogräsrötter. Finns inge anledning att flytta med kvickrot och hästhov till den nya platsen.

Störst och vackrast var ändå en av plantorna som växer med täckning. Och ännu är det bara precis i början på maj.
De rabarberplantor som växer med täckning har klarat sig bäst. Det här är ifrån maj 2015 – årets kalla april har fördröjt tillväxten betydligt.

Rabarber mår bra av att delas när de har några år på nacken. Likt många människor blir de lite bekväma efter många år på samma plats. Om man delar rabarber och flyttar dem till en ny plats blir de fulla av vitalitet igen.

Rabarber är tåliga men för att ge dem de bästa förutsättningarna finns det några saker att tänka på. Man kan dela rotklumpen med en vass spade, men jag föredrar morakniv eftersom jag har bättre kontroll. För att rotbitarna ska ta sig måste de ha minst en knopp. Sen ska man se till att snittytan får torka innan man planterar den. Det gör man för att minska risken för svampangrepp.

Tänk också på att omplanterade rabarber behöver tid för att etablera sig. Ingen skörd första året – utan låt plantan samla all energi till roten. Andra året kan man ta en liten skörd men först efter tre år är den i full produktion.

 

Jag tappade sugen i skogen

Det är den här synen jag helst vill slippa i framtiden. Att hjortarna går och betar gräs går an – men när de ger sig på träd och buskar får jag nog.
Det är den här synen jag helst vill slippa i framtiden. Att hjortarna går och betar gräs går an – men när de ger sig på träd och buskar får jag nog.

Ibland stöter man på oväntade problem när man jobbar på gården. Idag drabbades jag av ett som fick mig att avsluta dagens projekt, bära hem verktygen och sätta mig framför tv:n i stället.

Att stöta på sten när jag gräver, att rådjuren angriper mina växter eller att några av bärbuskarna har en dålig säsong. Det är sånt jag tar med jämnmod. Det är sånt som händer. Men oväntade bakslag svider värre.

Jag håller på och stänglar runt hela gården för att skapa lite livsutrymme åt fruktträden på bekostnad av rådjur och hjortar. Tänker inte på det som en inhägnad – snarare ska de icke önskvärda besökarna bli uthägnande.

Sydsidan gjorde jag förra sommaren och nu håller jag på med gårdens östra sida  där stängslet kommer att gå inne i skogen. Efter att ha slagit ner otaliga stolpar var det dags att sträcka upp fårstängslet som jag har i botten. Då brakade det till.

Femtio meter från där jag stod hade hela hörnstolpen dragit upp ur marken. Och det hade jag inte räknat med. Plötsligt kändes hela projektet hopplöst. Nu vet jag att jag kommer att ta nya tag i morgon. Men det svider just nu.

Hörnstolpen hade lyft upp ur marken och hängde på de två strävorna. Jag som tyckte den var rejält förankrad.
Hörnstolpen hade lyft upp ur marken och hängde på de två strävorna. Jag som tyckte den var rejält förankrad.

Att stängsla är hårt arbete men det är tillfredsställande när det går framåt. Och det har det gjort. Tills nu. Har inte riktigt greppat vad som hände men det måsta ha något med vinklar och dragriktningar att göra. Ett helt klart lösbart problem – men just nu är det bara frustrerande.

 

Jag sålde avklädda bilder till damtidning

Är man ovan vid att se sig själv på bild kan det bli överväldigande. Men den här bilden är arrangerad....
Är man ovan vid att se sig själv på bild kan det bli överväldigande. Men den här bilden är arrangerad….

I höstas tog en damtidning kontakt med mig. De hade hittat min blogg, gillat vad de såg och erbjöd pengar för att få publicera avklädda bilder på mig. Som fattig lantbo tackade jag ja. Nu finns tidningen i hyllorna.

Det här är helt sant – men det är en kvällstidningssanning. En del av sanningen, men inte hela sanningen. I verkligheten fick jag mycket riktigt betalt för avklädda bilder, men även för påklädda dito och dessutom mest betalt för att skriva en längre text om mitt viktväktande.

Eftersom skrivande är det jag ägnar mig åt när jag inte arbetar på gården eller tillverkar chiliprodukter kändes det helt rätt. Och vad gäller integriteten så vet jag precis var mina gränser går. Att synas i badbyxor stör mig inte det minsta. Och jag har gjort betydligt mer utmanande saker.

Någon skämskudde behöver jag inte. Att visa sig själv på avklädda bilder är en fråga om gränsdragning. Och med badbyxor och stövlar ligger jag på rätt sida gränsen.
Någon skämskudde behöver jag inte. Att visa sig själv på avklädda bilder är en fråga om gränsdragning. Och med badbyxor och stövlar ligger jag på rätt sida gränsen.

Jag påbörjade mitt viktväktande i november förra året och har nu gått ner drygt tio kilo. Någon spikrak viktkurva är det inte fråga om. Jag fuskar lite emellanåt och har dessutom haft en del platåer. Men tack vara min föräldrars goda uppfostran och min egen starka karaktär(?) har jag tagit mig igenom motgångarna. Som jag skrivit tidigare är det här ett långsiktigt projekt.

Här har jag samlat min texter om viktväktande.

Om du skulle få för dig att köpa tidningen så ha inte felaktiga förväntningar. Gör som på herrtidningarnas tid: Köp den för de intressanta artiklarna – inte för bilderna.

Blötsnö raserade min hönsgård

Det verkar som om de flesta reglar jag haft under nättaket är knäckta. Först har tyngden av all blötsnö vridit dem så de inte stod på högkant och därefter har de knäckts. Så illvillig kan vintern vara.
Det verkar som om de flesta reglar jag haft under nättaket är knäckta. Först har tyngden av all blötsnö vridit dem så de inte stod på högkant och därefter har de knäckts. Så illvillig kan vintern vara.

Jag började nästan hoppas att vintern var över. Men i en sista (?) dödsryckning vräkte den ner att tjockt lager blötsnö som knäckte delar av hönsgården.

När jag byggde hönsgården så gjorde jag den stabil. Rejäla stolpar och reglar som höll uppe taket. Men det har inte varit tillräckligt. Det finns de som hävdar att blötsnö är tyngre än torr snö. Men det är en sanning med modifikation.

Blöt snö har högre densitet – dvs varje skyffel blir tyngre. Men kommer det 10 mm nederbörd så spelar det ingen roll om snön är blöt eller torr. 10 mm är 10 mm. Så om den hamnar på taket gör det ingen större skillnad. Däremot har blötsnö en annan egenskap som kan ställa till det. Den klibbar ihop. Och det var det som drabbade min hönsgård.

Tur i oturen att jag inte behöver leta efter några höns i snömassorna. Mina Sussex har annars inte haft några problem med att vara ute i snö. Tack för det fågelinfluensan...
Tur i oturen att jag inte behöver leta efter några höns i snömassorna. Mina Sussex har annars inte haft några problem med att vara ute i snö. Tack för det fågelinfluensan…

Torr snö som faller över hönsgården ramlar till stor del igenom nätmaskorna. Men blötsnön lägger sig som ett kompakt tak som dessutom inte går att skaka ner. Tidigare under vintrarna brukar jag bara behöva ruska på näten så faller snön ner. Men den snömassa som ligger där nu flyttar inte på sig.

Tur i oturen är restriktionerna efter fågelinfluensan. Eftersom inga höns får vara ute var det inga som drabbades av raset. Nu är det bara att avvakta. Förhoppningsvis blir snön inte långvarig och när den försvunnit blir det dags att inventera skadorna.

Det är som jag brukar säga – det händer alltid något på landet.

Visst får man fota med drönare

Här kameraövervakar jag mitt eget hus med drönare. Men eftersom det sker på min privata tomt dit allmänheten inte har tillträde så gäller inte kameraövervakningslagen.
Här kameraövervakar jag mitt eget hus med drönare. Men eftersom det sker på min privata tomt dit allmänheten inte har tillträde så gäller inte kameraövervakningslagen.

Efter en dom i högsta förvaltningsdomstolen i höstas så ska drönare med kamera betraktas som fast kameraövervakning. De flesta länsstyrelser har gått ut hårt och skriver att all fotografering med drönare kräver tillstånd. Det är inte hela sanningen.

Högsta förvaltningsdomstolen slog i höstas fast att den här kameran är fast monterad.
Högsta förvaltningsdomstolen slog i höstas fast att den här kameran är fast monterad.

Ett tillstånd för kameraövervakning kostar flera tusen att söka och handläggningstiden är flera månader. Så det är knappast troligt att alla drönarpiloter kommer att följa den lagen. Den ställer möjligtvis till det för alla som jobbar professionellt – fotografer, filmare, trädgårdsplanerare, mäklare, skogsarbetare och livräddare.

Högsta förvaltningsdomstolen har kommit fram till sin egen tolkning att kameran på en drönare är fast monterad – eftersom den sitter på en drönare. Och därför är det en övervakningskamera. Att de flesta drönare har en begränsad flygtid och hela tiden kontrolleras av piloten/fotografen tar de ingen hänsyn till. En dashcam – en kamera i bilen som hela tiden filmar vad som händer – betraktas däremot inte som kameraövervakning eftersom föraren sitter bredvid och anses manövrera kameran.

Det är alltså inte manövreringen av kameran i sig som verkar vara avgörande utan avståndet mellan fotografen och kameran. Som bloggare använder jag regelbundet stativ och fjärrutlösare för att kunna fota mig själv, och enligt Högsta förvaltningsdomstolens resonemang borde detta också räknas som kameraövervakning.

Den här bilden är å andra sidan möjligen illegal eftersom den visar bitar av vägen förbi mitt hus. På vägen passerar emellanåt någon flanör och någon gång i veckan en bil.
Den här bilden är å andra sidan möjligen illegal eftersom den visar bitar av vägen förbi mitt hus. På vägen passerar emellanåt någon flanör och någon gång i veckan en bil.

Men nu är det så att kameraövervakningslagen bara gäller på platser där allmänheten har tillträde. På min tomt får jag flyga och fotografera hur mycket som helst. Nu lägger ett sånt här beslut ett löjets skimmer över svensk lagstiftning. Min gissning är att de flesta privatflygare kommer att strunta i den här lagstiftningen och risken är då att man även struntar i andra regler som gäller för att flyga drönare.

Regeringen har reagerat på det absurda beslutet och den 1 augusti kan det komma en ändring i kameraövervakningslagen som gör undantag fotografering med drönare. Enskildas integritet kan istället skyddas med annan lagstiftning som inte hindrar en hel bransch som använder drönare i helt legitima syften.

Nya stigar upptäckta runt gården

De delar av terrängen som var framkomliga genomkorsades av viltväxlar. Små stigar som djuren använder. För att hitta tillbaka använde jag små grenar som jag lutade mot träden.
De delar av terrängen som var framkomliga genomkorsades av viltväxlar. Små stigar som djuren använder. För att hitta tillbaka använde jag små grenar som jag lutade mot träden.

Jag har aldrig varit särskilt förtjust i att promenera. Jag går gärna, men då vill jag ha ett ärende. Men ska man gå ner i vikt är det bra att röra på sig – därför går jag på upptäcktsfärder i skogarna runt gården.

På kvällarna letade jag på sättelitbilder och gamla kartor för att försöka lista ut var stigen hade gått.
På kvällarna letade jag på sättelitbilder och gamla kartor för att försöka lista ut var stigen hade gått.

Mitt första skogsprojekt var att återfinna den gamla Postvägen, eller Norgpellastigen som den också kallas. Det är en gammal väg som en gång startade bredvid min gård och ledde till Högsjö station. Det var många år sedan den användes och i skogen försvinner stigar snabbt när åren går.

För att hitta stigen började jag först i min ända och följde de stigar som fanns så länge de ledde i rätt riktning. Nästa steg var att ta bilen till Högsjö station. Därifrån följde jag stigar som ledde åt mitt håll.

Till slut återstod 500 meter med obanad terräng. Det tog mig ett par dagar men till slut hade jag hittat stigar som ledde även genom denna del. En extra uppmuntran fick jag när jag hittade en helt övervuxen gammal bro över en bäck – ett tecken på att jag hittat rätt.

Nu har jag alltså hittat vägen hemifrån till Högsjö station. Och som en bonus ger det en slinga på 7,5 kilometer  för de dagar jag känner för en längre expedition.

Att leta stigar och rita kartor är ett alldeles utmärkt sätt att röra på sig. Särskilt för oss som behöver lite extra motivation för att komma igång. Att återupptäcka en gammal stig kanske inte är i klass med Vegaexpeditionen och nordostpassagen. Men för mig låg äventyrligheterna på en helt lagom nivå.

Vattendrag, diken och bergknallar var de kännetecken jag kunde lita på.
Vattendrag, diken och bergknallar var de kännetecken jag kunde lita på.

Ett bra skäl att vinterutrusta bilen

För att ta mig fram genom drivorna fick jag sparka undan det värsta och försöka röja en väg till fast mark. Att lämna bilen var inte ett alternativ – då hade inte plogbilen kunnat komma förbi.
För att ta mig fram genom drivorna fick jag sparka undan det värsta och försöka röja en väg till fast mark. Att lämna bilen var inte ett alternativ – då hade inte plogbilen kunnat komma förbi.

Igår kväll körde jag hem från Stockholm. Enligt GPS:en skulle jag varit hemma 23.15 och med hyfsade vintervägar såg det ut som om jag skulle hålla tiden. Med bara två kilometer kvar slappnade jag av – och det var då det hände. Jag fick ångra att jag åkt utan att vinterutrusta bilen.

Vägarna var plogade och även om jag märkte små snödrev på sina ställen var det inget som oroade mig. Jag var ju nästan hemma. Men jag visste inte hur hårt det hade blåst under kvällen. När drivorna växte försökte jag hålla farten för att glida igenom, men plötsligt var det stopp.

Att köra i lite djupare snö är sällan något problem. Fastnar man är det bara att backa tillbaka i de egna hjulspåren. Snödrev är annorlunda. Snödjupet är varierande och oförutsägbart och i den böljande vita massan är det snudd på omöjligt att se om det är fem centimeter eller fem decimeter snö. Och jag kom varken framåt eller bakåt. Förardörren gick inte att öppna så jag fick klättra ut bilen. Och det var nu jag saknade skyffeln.

Hade handla hönsmat dagen innan och därför tömt hela lastutrymmet. Skyffeln låg hemma. Normalt kör jag omkring med en riktig grusskyffel så här års eftersom jag anser att snöskyfflar i plast eller aluminium är ett skämt. De duger att skotta av lössnö från motorhuven, men packad snö och is kräver en rejäl skyffel. Och att den är med.

Man tager vad man haver – men att bana väg genom snödrev med dessa redskap är inget jag rekommenderar. Bättre att vinterutrusta bilen med en riktig skyffel.
Man tager vad man haver – men att bana väg genom snödrev med dessa redskap är inget jag rekommenderar. Bättre att vinterutrusta bilen med en riktig skyffel.
Vinterutrusta bilen med:
  • En rejäl skyffel
  • Bogserlina
  • Isskrapa
  • Första förband
  • Reflexväst
  • Värmeljus (Några värmeljus på golvet håller bilen varm om du blir sittande länge)
  • Järnspett (Om du parkerar på gatan och blir inplogad av en isvall)

Efter 45 minuter lyckades jag gunga loss bilen. Funderade ett tag att ställa bilen och gå hem, men tänkte att det finns fler vägar genom skogen så jag körde runt och testade väg nummer två. Det var mitt stora misstag.

EN meter i taget lyckade jag ta mig fram genom att röja hjulspår med min plastmugg. Att ge upp var inget alternativ – jag är allt för envis.
EN meter i taget lyckade jag ta mig fram genom att röja hjulspår med min plastmugg. Att ge upp var inget alternativ – jag är allt för envis.

Efter en kilometer med måttligt snödrev började drivorna torna upp sig. Och plötsligt satt jag fast igen. Ute på ett fält med snön yrande runt öronen började jag ta mig framåt en meter i taget. Jag såg barmark en bit fram men eftersom jag inte hade skyffeln med mig fick jag sparka undan snön för att skapa hjulspår. Och efter varje litet skutt framåt fick jag knacka bort packad snö runt hjulen med de redskap jag hade: en plastmugg och en isskrapa. Det tog sin tid.

Efter närmare två timmar var jag nästan framme vid en gård och klockan hade passerat två på natten. Kände mig som Emil med Alfred i släden på väg till doktorn i Mariannelund när jag kröp omkring i ovädret med min plastmugg. Snön yrde runt huvudet och bakom bilen hade de spår jag skapat redan blåst igen. Tur att det bara var tio minus – med det jobb jag gjorde kändes det som en behaglig arbetstemperatur.

Helt omöjligt att bedöma hur djupa drivorna är. Och hela tiden frestade barmarken lite längre fram. Men när jag tagit mig dit dök det upp nya drivor.
Helt omöjligt att bedöma hur djupa drivorna är. Och hela tiden frestade barmarken lite längre fram. Men när jag tagit mig dit dök det upp nya drivor.

Då gled vänster framhjul ner i diket. Jag kom inte längre. Dags att bita i det sura äpplet. Jag ringde och väckte Björn, grannen som bor på gården jag nästan var framme vid. Och han kom till min räddning. Med traktorn skopade han undan drivorna framför mig och drog upp bilen ur diket. Sen körde han före och röjde väg tills jag kom in i skogen där vägen var fri igen.

Kvart i tre var jag hemma – med jeans som förvandlats till ispansar nedanför knäna. Om det var något positivt med upplevelsen så var det att jag fått ihop närmare 5000 steg bara under dygnets första timmar.

Sensmoral: Glöm inte vinterutrusta bilen särskilt med skyffel! Underskatta inte snödrev, och håll dig väl med dina grannar.

2016 – det blir aldrig som man tänkt sig

En grupp dovhjortar äter kvällsmat vid 23-tiden. De har måttlig respekt för mig när hunden inte är med. Jag kan inte skylla alla misslyckanden på dem – men de hjälper inte till i alla fall.
En grupp dovhjortar äter kvällsmat vid 23-tiden. De har måttlig respekt för mig när hunden inte är med. Jag kan inte skylla alla misslyckanden på dem – men de hjälper inte till i alla fall.

Vid den här tiden förra året hade jag som alltid stora förhoppningar om allt jag skulle uträtta. Här är några av de saker jag inte hann med eller som inte blev av av andra orsaker.

Ett av projekten som jag planerade tidigt var en total ombyggnad av hönshuset för att få det mer praktiskt. Jag hann med att isolera den del som jag ska ha till kycklinguppfödning – men sen tog det stopp. Nu har jag tänkt om igen och kommer att göra en mindre ombyggnad – 2017.

Än lever hoppet. med skylten uppe känns det som om jag är ett steg närmare att få fiber för bredband nedgrävd hela vägen till min lilla gård.
Än lever hoppet. med skylten uppe känns det som om jag är ett steg närmare att få fiber för bredband nedgrävd hela vägen till min lilla gård.

IP-Only lät det som om vi skulle ha bredband till midsommar. Och i början gick det snabbt. För att sedan ta tvärstopp. Det är nu grävt och lagt rör hela vägen fram till huset men att få en tidsangivelse verkar helt hopplöst. Enda glädjen är att de inte får betalt i förskott som Telia krävde.

För ett par år sedan påbörjade jag renoveringen av snickarboden som är tänkt att bli en ny gäststuga. 2014 blev golvet klar, 2016 avslutade jag taket. Årets projekt blir väggarna – förhoppningsvis.

Fick ett antal småplantor av GrönaHannah under sommaren och planterade ut dem för att på sikt få en lindallé. Nu hittade rådjuren dem snabbt – gick längs med hela raden och de plantor som inte blev uppätna drogs upp och trampades sönder. Var finns vargen när den verkligen behövs?

Då och då gick jag ur traktorn för att syfta längs med stängslet. För att få fäste för sträckningen skruvar man ihop två reglar som man kan fästa en lina i.
Då och då gick jag ur traktorn för att syfta längs med stängslet. För att få fäste för sträckningen skruvar man ihop två reglar som man kan fästa en lina i.

Ett av de prioriterade projekten förra året var stängsling. Jag hann en bit på väg – men har fortfarande en hel del kvar att göra. Men så fort tjälen går ur jorden ska jag ut med spett och slägga igen.

Under sommaren planterade jag ut ett tiotal flädersticklingar som var tänkta att bli ett vindskydd för äppelodlingen. Jag hade läst att de inte uppskattades av hjortar och rådjur. Det hindrade inte dessa marodörer från att smaka – och trampa sönder dem. Så det får blir ett nytt försök i år.

Även ett lätt snötäcke i kombination med månljus får vintern att verka mindre tryckande.
Även ett lätt snötäcke i kombination med månljus får vintern att verka mindre tryckande.

Sen får man inte glömma de projekt som lyckades:

"Ett lyckat resultat i att göra glögg av rabarber. Elegant smak med en fin balans i kryddningen där rabarbern får komma fram så tydligt. Det är en svår konst att behärska och här görs det med bravur."
”Ett lyckat resultat i att göra glögg av rabarber. Elegant smak med en fin balans i kryddningen där rabarbern får komma fram så tydligt. Det är en svår konst att behärska och här görs det med bravur.”

Mina flodkräftor har förökat sig i dammen.
Jag har numera toalett på bottenvåningen.
Ombyggnaden av köket blev riktigt lyckad.
Belysningen i växthuset lyser vackert i vintermörkret.
Vaktlarna har trivts och ynglat av av sig.
Jag vann två SM-guld för gårdens produkter och försäljningen slog rekord.

Så sammanräknat fick jag minst lika många fram- som motgångar under 2016. Nu är det dags att planera för det kommande året vilket blir ett odlingsår utan motstycke.