Annons

Därför är WWF ett hot mot flodkräftan

Rombärande flodkräfthona. Rommen är mörkbrun och kommer att kläckas inom några veckor och ge upphov till en ny generation av vår ursprungliga kräfta.
Rombärande flodkräfthona. Rommen är mörkbrun och kommer att kläckas inom några veckor och ge upphov till en ny generation av vår ursprungliga kräfta.

Odling av flodkräftan är en möjlighet till inkomst på landet och en viktig del i arbetet med att rädda kräftan. Men Världsnaturfonden – WWF – skriver i sin fiskguide att vi inte ska äta flodkräftor. Detta är de ensamma om och deras råd ökar faktiskt hotet mot vår inhemska kräfta. 

Den svenska flodkräftan är akut hotad – nästa steg på rödlistan är utdöd. I början av 1900-talet fanns flodkräftan (Astacus astacus) i stora delar av landet men kräftpesten har på drygt hundra år slagit ut 97 procent av bestånd, och vi har ett nationellt ansvar att rädda den för eftervärlden. Men det gör vi inte genom att sluta äta dem, som WWF hävdar.


Vill du läsa mer om flodkräftor och livet på landet? Följ bloggen på Facebook eller prenumerera i spalten till höger.


Jag startade min lilla flodkräftodling för två år sedan med välsignelse från alla berörda myndigheter. Faktum är att alla som arbetar för att rädda flodkräftan är positiva till odling av flodkräfta. Varje nytt bestånd blir en liten genbank och ökar chanserna för artens överlevnad. Det kommer att ta flera år innan jag har ett stabilt bestånd och kan börja sälja flodkräftor och det kommer inte att ge några stora pengar. Men för mig är det viktigt att vara en del av bevarandearbetet.

"Låt bli" – skriver WWF. Trots att fisket inte är det verkliga hotet mot flodkräftan. Tvärtom ökar fiske och försäljning intresset för att bevara arten,
”Låt bli” – skriver WWF. Trots att fisket inte är det verkliga hotet mot flodkräftan. Tvärtom ökar fiske och försäljning intresset för att bevara arten. Här en fem år gammal hane.

”Låt bli” – skriver WWF och enligt deras trubbiga regler i Fiskguiden ska den ha rött ljus. De kan inte acceptera att alla hotade arter inte passar in i deras regelverk. Det är inte fisket som hotar flodkräftan. Detta är inget som jag skriver bara för att jag själv odlar flodkräfta, utan vetenskap och beprövad sanning som stöds av alla berörda myndigheter.

Havs och Vattenmyndigheten skriver uttryckligen att ”Fiske av flodkräfta är inte ett hot mot arten.” I det åtgärdsprogram för att rädda flodkräftan Som Naturvårdsverket och Fiskeriverket tagit fram skriver de ”Kräftfisket utgör därför knappast ett hot mot artens överlevnad. Möjligheten att fiska flodkräfta kan till och med ge bättre förutsättningar för att bevara arten på lång sikt, genom att den bidrar till att skapa ett lokalt intresse för bevarandet.”

Det som händer när WWF använder sitt anseende till att försöka göra flodkräftan värdelös är att de ökar motivationen hos de mörkermän som planterar ut signalkräftor. Signalkräftan är fortfarande ok att sälja enligt WWF – men någon vecka efter att signalkräftor släppts ut i ett vattendrag är alla flodkräftor döda. Och vi har förlorat ännu ett bestånd.

Ett veckogammalt kräftyngel från förra året. Odling av flodkräftor och restaurering av kräftvatten är viktigt för artens överlevnad.
Ett veckogammalt kräftyngel från förra året. Odling av flodkräftor och restaurering av kräftvatten är viktigt för artens överlevnad.

Sen reserverar sig WWF genom att skriva ”Fråga efter signalkräftor från bestånd som inte utgör hot mot flodkräftan”. Ett helt meningslöst påstående. Finns det signalkräftor – så är flodkräftan utdöd i det vattnet.

Odling och inplantering av flodkräftor är ett sätt att vända trenden och att minska risken för utdöende. Det finns många på landet som skulle kunna göra som jag, men om flodkräftorna inte får ätas så är det inte lika lockande. Jag har läst en text där WWF menar att den ska odlas ideellt men jag förstår inte hur det skulle gå till.

Men varför gör WWF så här? Föreningen gör så mycket bra för andra hotade arter. Jag tror att det är en prestigefråga. De marknadsför sin Fiskguide hårt och att medge att deras tre kriterier inte passar för alla djurarter skulle svida. Då är de hellre villiga att offra vår inhemska flodkräfta. WWF skriver att det inte finns någon ursprungsmärkning för flodkräfta, det går inte att spåra var de är fångade. Men än en gång – det är inte fisket som är ett hot – utan den illegala utsättningen av signalkräftor.

Idag är den svenska flodkräftan något av det mest exklusiva du kan servera. Kanske den enda rödlistade art som går att äta med gott samvete. Flodkräftor är svindyra – om de överhuvudtaget går att få tag på. Men det höga priset ökar intresset för att rädda arten och kan få fler på landsbygden att starta odlingar. Så den som har råd att äta flodkräftor gör faktiskt en insats för bevarandet. Till skillnad från WWF.

Min kräftodling. Dammen grävdes 2013 och två år senare planterade jag tvåhundra flodkräftor. Det hade inte hänt om jag trott på WWF:s rekommendationer.
Min kräftodling. Dammen grävdes 2013 och två år senare planterade jag tvåhundra flodkräftor. Det hade inte hänt om jag trott på WWF:s rekommendationer.
Annons

Flodkräftorna frodas i dammen

– Tjena, jag har överlevt vintern och nu är det jag som bestämmer i dammen.
– Tjena, jag har överlevt vintern och nu är det jag som bestämmer i dammen.

Årets första provfiske gav en bra fångst, men var ändå en besvikelse. De fem kräftor som gått in i buren var alla sexåriga hanar och jag hade velat se ettåriga kräftor från förra årets föryngring.

Nu kan det mycket väl vara så att de mindre kräftorna håller sig borta från de störres revir. Därför fortsätter jag med fisket och har nu satt buren vid en av de vasar jag lade i förra vintern som skydd för småkräftorna. Förhoppningsvis kommer den att vara full av småkräftor i morgon.


Vill du läsa mer om flodkräftor? Följ bloggen på Facebook eller prenumerera i spalten till höger.


Förra våren fick jag upp en hona med nykläckta småkräftor så föryngringen fungerade i alla fall. Men det är svårt att veta hur många honor som förökade sig och det är bara provfiske som kan ge en fingervisning. Under gynnsamma förhållanden kan flodkräftor ömsa skal upp till sju gånger under sin första sommar och har då en längd på två till tre centimeter på hösten. Och det är sådana kräftor jag vill se i buren.

De hanar jag fångade hade gott och väl nått ätstorlek men ska få någon dryg månad att äta upp sig ytterligare.
De hanar jag fångade hade gott och väl nått ätstorlek men ska få någon dryg månad att äta upp sig ytterligare.

Flera av stora hanarna kommer jag att fånga i slutet på juli för att minska risken för kannibalism. När de börjar nå monsterstorlek är de ett hot mot alla mindre invånare i dammen och gör bättre nytta på en kräftskiva. Som för många djur är det honorna som är viktigast för reproduktionen och enda skälet till att jag planterade ut många hanar är den genetiska mångfalden.

Men nu har hanarna förhoppningsvis spridit sina gener till två generationer småkräftor och därför tjänat ut sitt syfte. Nu hoppas jag att nästa bur innehåller småkräftor. Hur som helst lever jag på hoppet och har en stor damm så det är bara att fiska vidare för att försöka hitta ungdomarnas tillhåll. Håll tummarna inför morgondagens burupptagning.

Är man en tillräckligt stor flodkräfta behöver man inte vara hundrädd. Lyckligtvis visar Pumah inte samma intresse för kräftor som för vaktlar.
Är man en tillräckligt stor flodkräfta behöver man inte vara hundrädd. Lyckligtvis visar Pumah inte samma intresse för kräftor som för vaktlar.
Annons

Könsbestämma vaktlar

Förra årets vaktlar flyttade ut i voljären för drygt en månad sedan. Nackdelen med att ha dem på sommarnöje är att de blir skyggare när de lever mer som i det vilda.
Förra årets vaktlar flyttade ut i voljären för drygt en månad sedan. Nackdelen med att ha dem på sommarnöje är att de blir skyggare när de lever mer som i det vilda.

Det finns flera sätt att könsbestämma vaktlar men hos mina japanska vaktlar syns det rätt tydligt på fjäderdräkten. Det är lite drygt sex veckor sedan mina kläcktes och de är redan könsmogna.

Söker man efter olika sätt att könsbestämma vaktlar så menar många att man ska vända på dem och klämma på baken. Skummar det är det en hane – eller en nyparad hona. Helt säker kan man inte vara.

Men med mina viltfärgade japanska vaktlar är det lättast att titta på fjäderdräkten. Honorna har spräckligt bröst och hanarna är rostfärgade utan fläckar. Sen finns det naturligtvis gränsfall, men med den här metoden sorterar jag snabbt fram 90 procent av honorna.

Tycker det är rätt lätt att könsbestämma vaktlar när de är viltfärgade. Här är några av de honor som jag sorterade fram idag.
Tycker det är rätt lätt att könsbestämma vaktlar när de är viltfärgade. Här är några av de honor som jag sorterade fram idag.

Tveksamma fall får följa med och kommer förr eller senare att avslöja sig genom att gala. Sen vill jag ha med ungefär en hane på fem–sex honor för att säkerställa befruktningen. Jag kläcker fram en ny omgång varje vår och den här gången fick jag drygt tjugo vaktlar.

Efter första sorteringen verkar det vara runt tolv honor, så den här gången har jag haft tur. Men som sagt, könsbestämningen är inte hundraprocentig.

Hanarna har ett mer rosafärgar bröst utan tydliga fläckar. Sen finns de förstås alltid gränsfall. Men förr eller senare gal de – och då är saken klar.
Hanarna har ett mer rostfärgat bröst utan tydliga fläckar. Sen finns de förstås alltid gränsfall. Men förr eller senare gal de – och då är saken klar.

Nästa projekt är att släppa ut den nya generationen på grönbete. Det hade varit praktiskt om de kunnat samsas med föräldragenerationen men vaktlar må vara små och söta men de kan samtidigt vara både grymma och skoningslösa om de bestämmer sig för det.

Att släppa ihop två flockar kan bli en rent blodbad och de kan mycket väl hacka ihjäl varandra. Så planen är att skilja av en del av voljären och släppa de nya där. Då kommer jag att se rätt tydligt hur aggressiva de äldre är. Vill de slåss så kommer de att försöka attackera genom nätet.

Men med lite tur kommer de att vänja sig. Och eftersom de har gott om utrymme finns det möjlighet för de svagare att gömma sig.

Hund och höns – så kan de leva tillsammans

Pumah fullkomligt älskar att sitta och titta på vaktelkycklingarna. Men hon är inte pålitlig med dem förrän de blivit stora. Hund och höns behöver vänja sig vid varandra.
Pumah fullkomligt älskar att sitta och titta på vaktelkycklingarna. Men hon är inte pålitlig med dem förrän de blivit stora. Hund och höns behöver vänja sig vid varandra.

Jag vill helst att det ska vara harmoniskt här på gården. Därför låter jag hund och höns få träffas redan när de är kycklingar – något som Pumah uppskattar mycket. Kycklingarna brukar vara lite avvaktande – men vänjer sig snabbt.

I början trodde jag att kycklingarna väckte någon form av modersinstinkt hos Pumah – men efter att hon blixtsnabbt nackade en förrymd vaktelkyckling har jag accepterat att de snarare betraktas som byten.

Ändå låter jag henne träffa alla kycklingar. Fördelen är att när de växer upp så är de inte rädda för hunden. Och när de inte har något flyktbeteende så reagerar hunden inte alls. Pumah är ofta med mig inne i hönsgården och varken hon eller hönsen verkar bry sig. Vuxna höns har hon accepterat som att de tillhör gården. Kycklingar måste förtjäna den rätten.

När hönsen vuxit upp är de oberörda av att ha hunden inne i hönsgården. Och Pumah är inte heller särskilt intresserad.
När hönsen vuxit upp är de oberörda av att ha hunden inne i hönsgården. Och Pumah är inte heller särskilt intresserad.

Hund och höns passar utmärkt tillsammans om de bara får vänja sig. Höns som inte är vana kan få panikattacker när de möter en hund och det riskerar att trigga hunden.

Jag har ett par katter också och därför får kycklingarna alltid vistas bakom en stängd dörr. Ändå har katterna visat mycket lite intresse. Kycklingarna piper och springer omkring men även när katterna är precis utanför dörren verkar de inte bry sig. Men jag tar inga risker med katterna.

Till skillnad från hund och höns så lever katterna på att jaga möss och sork här på gården. De vuxna hönsen rår de inte på och kanske förstår de på något plan att kycklingarna inte är lovligt byte.

Både hund och höns har samma intresse – vårens första grässtrån är en delikatess för alla.
Både hund och höns har samma intresse – vårens första grässtrån är en delikatess för alla.

Nu vill jag bara få hunden att inte jaga katter. Min ena katt – von Dallas – är helt orädd för hunden och kommer springande när vi är ute. Men Marlon – min andra katt – är lite avvaktande och då väcker hon Pumahs jaktinstinkt. Hon vet att det bara krävs ett litet morrande så springer Marlon – och hon efter. Så det är mitt nuvarande uppfostringsprojekt…

Nykläckta vaktlar är svårhanterliga

Nykläckta vaktlar är inte större än en tumme. Dessutom är de fulla av energi – springer hoppar och flaxar så de är inte lätta att hålla fast.
Nykläckta vaktlar är inte större än en tumme. Dessutom är de fulla av energi – springer hoppar och flaxar så de är inte lätta att hålla fast.

Att försöka lyfta fram nykläckta vaktlar är som att flytta vatten med händerna. De sprattlar och far omkring. Dessutom saknar de små dunbollarna nästan helt substans. En lyckades ramla ner bakom en byrå.

Natten till idag drog kläckningen igång. Ett drygt tjog små vaktlar har tittat fram än så länge. Och de far omkring som små pipande humlor i kläckaren. Det är lättare att plocka upp hönskycklingar eftersom de har mer substans. Här är det liksom bara en pipande dunboll med massor av energi.

Har flyttat över dem till pallkragen i alla fall. Men en stack som ett skott när jag lyfte locket av kläckaren. Ut bakom och ramlade ner mellan byrån och väggen. Ett avstånd på några centimeter. Lyckligtvis gör den minimala storleken att de är tåliga. Var lite orolig ett ögonblick men snart kom den lilla springande ut på golvet under byrån. Så det var bara att återställa den till syskonen.

En av vaktlarna ramlade ner i springan bakom byrån. Var rädd att den förolyckats men snart kom den springande över golvet.
En av vaktlarna ramlade ner i springan bakom byrån. Var rädd att den förolyckats men snart kom den springande över golvet.

Min förra vaktelkläckning drog ut fyra dagar på tiden så det ska bli spännande att se hur det går med resten av äggen.

Föräldradjuren går fortfarande i burarna ute i ladugården. Hade tänkt släppa ut dem i voljären förra veckan. Men nu har vintern ett tillfälligt återfall här i Vingåker. Flera minusgrader på nätterna.

Kylan har inte varit något problem mina japanska vaktlar men det är svårare att hålla vattnet frostfritt när de går ute. Så jag väntar någon vecka innan de får komma ut i stora världen igen. Då får gräset en chans att växa till sig så att de inte omedelbart förvandlar gården till öken.

Åtta tuppkycklingar slaktade

Redskapen jag använder vid slakten: Ett bord, en huggkubb, ett järnrör och en yxa. Sen är det bra med en hink att lägga kropparna i.
Redskapen jag använder vid slakten: Ett bord, en huggkubb, ett järnrör och en yxa. Sen är det bra med en hink att lägga kropparna i.

Det finns nackdelar med lantlivet – tro det eller ej. En av dem är allt dödande man måste sköta. För mig som gammal stadsbo kräver det en del självövervinning.

För två månader sedan kläckte jag sjutton nya kycklingar och i snitt blir hälften tuppar. Och majoriteten av tupparna måste avlivas. Jag har testat alternativen. Första kullen lät jag tupparna växa upp med hönsen. Det resulterade i ett gäng våldtäktstuppar som trakasserade hönsen så for de kom åt. Hönsen blev kala på ryggen och i nacken så jag var tvungen att nacka tupparna som vuxna istället.

Ett annat alternativ är att separera tupparna och låta dem växa upp utan hönorna. Då går det åt en hel del foder och i slutändan måste man slakta dem ändå. Och det blir inget billigt kött. Att föda upp en tupp tills den blir vuxen kostar runt 150 kronor i foder. Och har man tuppar från värpraser är det inte mycket kött på dem.

Så mitt beslut är att avliva dem så fort jag ser tydlig könsskillnad. Tydligast ser man det på att kam och slör växer snabbare på tuppar. Svårt på en enskild fågel men i grupp är det rätt lätt att urskilja. Och igår var det åtta tuppar som fick mista livet. Jag kunde nog ha gjort det för ett par veckor sedan – men vissa jobb skjuter jag gärna på.

Efter slakten tar jag med hinken ut i skogen. I början gjorde jag misstaget att gräva ner dem närmare gården – men de tenderar då att komma upp igen. Antingen för min egen hand när jag ska gräva ner något annat – eller så får hunden vittring på fyndigheten.
Efter slakten tar jag med hinken ut i skogen. I början gjorde jag misstaget att gräva ner dem närmare gården – men de tenderar då att komma upp igen. Antingen för min egen hand när jag ska gräva ner något annat – eller så får hunden vittring på fyndigheten.

Det är viktigt att avlivningen går rätt till och att djuren lider så lite som möjligt. Därför förbereder jag slakten noga och plockar fram alla redskap: huggkubb, arbetsbord, yxa och stålrör.

Därefter hämtar jag tuppkycklingarna en och en. Håller den tätt inpå kroppen med vänsterhanden och ger den sen ett snabbt slag i huvudet så den blir medvetslös. Därefter snabbt ner på huggkubben och hugger av huvudet med yxan. Man behöver ingen kraft – det är viktigare med precision och att man inte tvekar. Sen slänger jag ner kroppen i en hink så den får sprattla färdigt.

När alla tuppkycklingarna är slaktade bär jag ut hinken i skogen och gräver ner dem. Lägger man dem på marken är de borta snabbt nog – men  jag ser ingen mening i att vänja traktens rävar vid höns…

Nu är det avklarat för den här gången. Men eftersom jag har en kläckmaskin full med vaktelägg är det dags igen om ett par månader.

Hoppas bara att jag blir tuffare med åren.

Så tuppkycklingarna får en grav ute i skogen. Vuxna tuppar äter man upp – men de här små stackarna får återgå till naturen.
Tuppkycklingarna får en grav ute i skogen. Vuxna tuppar äter man upp – men de här små stackarna får återgå till naturen.

Släpp hönsen loss det är vår!

Direkt när jag öppnade kom hönsen springande. Inte mycket grönt att stoppa i sig än så länge – men i väntan på gräset får de i alla fall sprätta omkring i resterna av förra säsongen.
Direkt när jag öppnade kom hönsen springande. Inte mycket grönt att stoppa i sig än så länge – men i väntan på gräset får de i alla fall sprätta omkring i resterna av förra säsongen.

I förra veckan kom äntligen beslutet: Skyddsnivån för fågelinfluensan sänktes till 1 – och äntligen kan hönsen få komma ut och springa igen.

Det var i november som skyddsnivån höjdes efter flera fall av fågelinfluensa. När nivå två gäller måste alla tamfåglar hållas inomhus – och det är inte så roligt. Mina höns brukar vara ute året om och till skillnad från mina Maraner verkar Sussex inte ha några problem med att promenera i snön. Och normal vinterkyla bekommer dem inte.

Nu har de fått vara ute på min hönsveranda under vintern men de futtiga tolv kvadratmeterna blir ganska snart sönderssprättade. Och det gick inte att ta miste på glädjen när de fick komma ut i A-gården. Jag har delat in min 180 kvadratmeter stora hönsgård i tre delar. Detta för att gräset ska få en chans att växa till sig.

I B-gården har de första späda stråna börjar spira. Men de ska få växa till sig innan jag släpper loss mina gräsälskande Sussex på dem.
I B-gården har de första späda stråna börjar spira. Men de ska få växa till sig innan jag släpper loss mina gräsälskande Sussex på dem.

De späda grässtrån som nu kommer i A-gården sätter de snabbt i sig. Men eftersom jag sparar B- och C-gården får gräset där en chans att bli lite kraftigare. Genom att rotera hönsen mellan hönsgårdarna ser jag till att de alltid har friskt gräs att tillgå under sommaren.

När jag hade bara en stor hönsgård betade de ner allt på någon månad och sen såg det ut som öken där. En annan fördel med att ha lite högre gräs är att det blir fler insekter – vilket också uppskattas av hönsen.

En dröm hade förstås varit att kunna ha hönsen frigående på gården. Men efter fyra attacker har jag bestämt mig för att duvhöken får leta mat på annat håll.

Mitt fågeläventyr

Talgoxen och blåmesen är de vanligaste besökarna på fågelmatningen.
Talgoxen och blåmesen är de vanligaste besökarna på fågelmatningen.

Jag har blivit inspirerad av ”Det stora fågeläventyret” och börjat intressera mig mer för fåglarna här på gården. Jag har startat mitt eget fågeläventyr och här kommer min lista med 21 trädgårdskryss. 

Gråhäger – Har haft några enstaka besök nere i dammen. Inte min favorit – det blir så när man har kräftodling.

Trana – De brukar sällan hålla till här särskilt länge, men ibland landar några på fälten.

Korp – Korparna flyger regelbundet över gården. De kommer oftast parvis och det hör på långt håll när de kommer. Ibland samlas de i större antal när de hittat något kadaver i skogen.

Duvhök – Passerar då och då över gården och har hittills tagit fyra hönor för mig – ett fågeläventyr av det mindre roliga slaget. Numera har jag hela hönsgården under nättak.

Pilfink – Sällsynt besökare vid fågelmatningen.

Gulsparv – Har jag bara sett ett par gånger. Senast för någon vecka sedan då den dök upp vid fågelmatningen, men den blev inte långvarig.

Gråhägern må vara ståtlig, men när den vittjar min damm på kräftor önskar jag att den skaffade ett annat tillhåll. Ändå är den en del av mitt fågeläventyr.
Gråhägern må vara ståtlig, men när den vittjar min damm på kräftor önskar jag att den skaffade ett annat tillhåll. Ändå är den en del av mitt fågeläventyr.

Gräsand – Sen jag skaffade dammen har ett gräsandspar försökt häcka där. Men varje gång har det slutat med att honan fallit offer för duvhöken.

Skata – Det är rätt sällan jag ser andra kråkfåglar än korp här omkring. Men förra våren började ett skattar bygga bo i gullregnet precis vid huset. Konstigt nog försvann de i början på juni.

Koltrast – Nu när snötäcket är borta hoppar koltrasten ofta omkring på jakt efter något gott.

Björktrast  – Ser jag emellanåt men det är ingen regelbunden besökare.

Nötväckan ser jag här året om. Vintertid mest vid fågelmatningen men när temperaturen stiger klättrar den omkring på mitt gamla päronträd.
Nötväckan ser jag här året om. Vintertid mest vid fågelmatningen men när temperaturen stiger klättrar den omkring på mitt gamla päronträd.

Talgoxe – Under vintern är det här den vanligaste fågeln. De ägnar hela dagarna åt att tömma mina foderautomater.

Blåmes – Också en av de vanligaste besökarna vid foderautomaten, men inte i alls samma mängder som talgoxen.

Stjärtmes – Första gången en flock stjärtmesar dök upp här trodde jag de var förrymda undulater. Nu vet jag bättre. Här dyker de upp i stora flockar som tar över fågelmatningen för någon timme. Sen drar de vidare.

Vår vanligaste hackspett fotograferad genom fönstret. Gillar verkligen päronträdet och fraktar dit mängder av grankottar.
Vår vanligaste hackspett fotograferad genom fönstret. Gillar verkligen päronträdet och fraktar dit mängder av grankottar.

Nötväcka – Återkommande gäst året runt. Både vid fågelmatningen och på mitt gamla päronträd.

Nötskrika – Hörs oftast innan jag ser dem. Vackra fåglar som sjunger hellre än bra.

Domherre – Syns nästan bara till vintertid. En av de vackraste vinterfåglarna tycker jag.

Talltita – Talltita eller entita? Alla hänvisar till att man ska skilja dem åt med sången – men när de sitter utanför fönstret är det inte så lätt.

Är det en talltita – eftersom jag inte hör hur den låter genom fönstret får jag gå på statistiken – eftersom det är mest barrskog här – så är det en talltita...
Är det en talltita – eftersom jag inte hör hur den låter genom fönstret får jag gå på statistiken – eftersom det är mest barrskog här – så är det en talltita…

Större hackspett – Mitt gamla päronträd har blivit en hackspettssmedja. De ligger högar med grankottar under trädet och den större hackspetten är en regelbunden besökare.

Sädesärla – Ett trevligt sällskap och här ser jag den som ett säkert vårtecken. Ganska vanligt förekommande.

Gök – Hör jag rätt ofta på vårkanten men jag har ännu inte sett den. Nu ska jag ta med mig kikaren lite oftare för att få se den på riktigt.

Kattuggla – På nätterna hör jag ofta kattugglan ute i skogen. För ett par år sedan byggde jag en kattuggleholk, men jag väntar fortfarande på att någon ska ta den i besittning. Det skulle verkligen tillföra något till mitt fågeläventyr.

När hunden får cancer

Pumah i sitt rätta element efter operationen. När vi promenerar längs vägar går hon i sin egen takt. Men tar jag ett steg ut i skogen kommer hon som ett skott. Det är där hon hör hemma.
Pumah i sitt rätta element efter operationen. När vi promenerar längs vägar går hon i sin egen takt. Men tar jag ett steg ut i skogen kommer hon som ett skott. Det är där hon hör hemma.

Det finns få ord som känns så laddade som cancer. Även om det handlar om en hund. När veterinären sa det ordet blev jag helt ställd.

Pumah är en Lapsk vallhund och fyllde tio år förra sommaren. Ingen ungdom med andra ord – men hon är pigg och har ett underbart temperament. Sedan flera år tillbaka hade hon en liten knöl i nacken. Men eftersom den inte förändrades trodde vi att det var chippet som kapslats in under årens lopp.

För någon månad sen började knölen plötsligt växa. På bara någon vecka växte den till en golfbolls storlek och började blöda. Cancer är naturligtvis det första man tänker – men det var ett ord vi aldrig uttalade. Förnekelsens makt är stor och så länge man inte säger det högt så finns det inte.

Tiden går fort. Det här var mitt första möte med Pumah för mer än tio år sedan.
Tiden går fort. Det här var mitt första möte med Pumah för mer än tio år sedan.

Veterinären gjorde en biopsi på knölen och såg inga tumörceller men ansåg att den borde opereras bort så vi bokade en tid. Fram till operationen fick Pumah Metacam – ett smärtstillande och antiinflammatoriskt läkemedel.

Operationen gick bra, men Pumah var ovanligt pipig. Nu är hon en pipig hund. Hon piper när hon är hungrig, vill gå ut, har tråkigt eller vill bli klappad, så tyvärr tog jag det inte på riktigt allvar. Morgonen efter operationen vägrade hon äta och kräktes flera gånger. Så det blev att åka tillbaka till veterinären.

Pumah blev inlagd över dagen och fick dropp. När vi hämtade henne hade hon fortfarande inte ätit och varit pipig hela tiden – men de trodde att det var hemlängtan. Vi fick direktiv att sluta med Metacam och fick veterinärens mobilnummer om Pumah skulle bli värre. Och det blev hon.

Dagen efter spydde hon blod och efter kontakt med veterinären fick vi ta henne akut till djursjukhuset Albano där hon blev inlagd över natten. Troligtvis var det biverkningar av Metacam i kombination med stressen efter operationen. Måste erkänna att jag kände mig rätt maktlös – och då hade fortfarande ingen sagt ordet cancer.

I det här läget är man glad att man har försäkring – och hyfsad ekonomi. Totalt hade Pumahs knöl kostat närmare 20000. Det mesta betalades av försäkringen men utan den och pengar till självrisken vet jag inte vad vi hade gjort.

Ful frisyr och ett fult ärr bekymrar inte Pumah. Och så länge all cancer är borta är jag också nöjd.
Ful frisyr och ett fult ärr bekymrar inte Pumah. Och så länge all cancer är borta är jag också nöjd.

Hemma från sjukhuset fick hon medicin för magen och strikt diet de närmaste dagarna. Och det verkade fungera. För varje dag blev hon piggare och en dryg vecka senare var det dags att plocka stygnen. Allt såg bra ut och Pumah var glad att slippa tratten när vi åkte hem. Då ringde veterinären.

Jag blev lite överraskad när hon ringde och frågade hur det var med Pumah. Tänkte det var väldigt omtänksamt. Sen kom beskedet: Knölen hade visat sig vara ett mastocytom – en form av cancer. Och där hamnade jag i lite av ett chocktillstånd. Veterinären berättade att mastocytom finns i tre olika grader. Grad ett betyder att den inte sprider sig, grad två att det finns risk för att den ska sprida sig och grad tre – betyder i de flesta fall döden. (Fritt översatt från veterinärspråk.)

Pumahs cancer ligger mellan grad ett och två, så prognosen är god. Ändå behövde jag ett par timmar att samla mig innan jag ringde Pumahs matte (vi har delad vårdnad) och berättade.

Nu hoppas vi och tror på det bästa. De närmaste ett och ett halvt åren ska vi hålla noggrann koll på alla knölar och kolla upp allt som verkar misstänkt. Klarar hon den perioden är hon att betrakta som helt återställd.

Pumah själv är numera hur pigg som helst och verkar inte bekymra sig. Svårigheten för oss nu är att behandla henne normalt. Hon är en liten dam som inte tvekar att ta sig friheter om möjligheten ges.

Fågelinfluensan – ett elände för hönsen

Inomhus är en definitionsfråga. Ett uterum som är lika fågelsäkert som hönshuset och har tak är också inomhus.
Inomhus är en definitionsfråga. Ett uterum som är lika fågelsäkert som hönshuset och har tak är också inomhus.

Sedan i november gäller Skyddsnivå 2 i hela landet. Eftersom det varit flera utbrott av den mycket smittsamma varianten av fågelinfluensa får inga höns gå fritt på tomten. Och det ställer till det.

När hönsen måste vara inomhus så faller mycket av mina planer för god djurhållning. Jag ser reglerna för ekologisk hönsuppfödning som ett minimum och för mina höns har utevistelsen varit prioriterad. De går ute året runt i hönsgården. Jag har 160 kvadratmeter rävsäkrad hönsgård indelad i tre mindre hagar. Två av dessa har dessutom nättak som håller höken borta. Men det duger inte som smittskydd.

Hade min flock räknats som hobbyhöns hade de fått gå ute under nättak. Men så fort några ägg lämnar hushållet – antingen de säljs eller ges bort – så räknas hönsen inte längre som hobby. Och då är det inomhusvistelse som gäller. Allt för att minska risken för smittspridning.

Viruset sprids framförallt via träck – fågelbajs. Och skälet till inomhuskravet är att vilda fåglar kan vara symptomfria smittbärare och sprida sjukdomen till hönsen om de kan vistas i samma utrymme. Viruset kan överleva länge i vatten till exempel så därför ska man aldrig utfodra eller ge vatten till hönsen utomhus. En annan stor smitt risk är att man för smittan vidare med stövlarna när man går ut och in i hönshuset.

Att ha en stor rovdjurssäker hönsgård hjälper inte – fågelinfluensan kan slippa igenom i alla fall.
Att ha en stor rovdjurssäker hönsgård hjälper inte – fågelinfluensan kan slippa igenom i alla fall.

Den högpatogena (mycket smittsamma) formen av fågelinfluensa som nu härjar ger snabba symptom med en dödlighet på mellan 50 och 100 procent. Drabbas man måste man tillkalla veterinär och inga höns eller ägg får lämna gården. Konstateras fågelinfluensa måste alla höns avlivas och gården saneras. Att bryta mot reglerna är straffbart och det är länsstyrelsen som ansvarar för kontrollen om de får in en anmälan om lösgående höns. Reglerna är inte till bara för att skydda de egna hönsen utan man riskerar också att spridningen fortsätter.

Lyckligtvis tänkte jag på den här risken när jag byggde mitt uterum till hönsen. Min hönsveranda har tak och nät runt om. Vanligtvis är framsidan öppen så hönsen kan gå ut och in – men nu när skyddsnivå 2 gäller så har jag nätat även framsidan på verandan. Så inga fåglar kan komma varken ut eller in.

Nu är det bara att vänta på våren då smittrycket förhoppningsvis avtar och hönsen kan få leva som de ska igen. Tills dess lägger jag alla mina fortsatta fjäderfäplaner på is.