Hund och höns – så kan de leva tillsammans

Pumah fullkomligt älskar att sitta och titta på vaktelkycklingarna. Men hon är inte pålitlig med dem förrän de blivit stora. Hund och höns behöver vänja sig vid varandra.
Pumah fullkomligt älskar att sitta och titta på vaktelkycklingarna. Men hon är inte pålitlig med dem förrän de blivit stora. Hund och höns behöver vänja sig vid varandra.

Jag vill helst att det ska vara harmoniskt här på gården. Därför låter jag hund och höns få träffas redan när de är kycklingar – något som Pumah uppskattar mycket. Kycklingarna brukar vara lite avvaktande – men vänjer sig snabbt.

I början trodde jag att kycklingarna väckte någon form av modersinstinkt hos Pumah – men efter att hon blixtsnabbt nackade en förrymd vaktelkyckling har jag accepterat att de snarare betraktas som byten.

Ändå låter jag henne träffa alla kycklingar. Fördelen är att när de växer upp så är de inte rädda för hunden. Och när de inte har något flyktbeteende så reagerar hunden inte alls. Pumah är ofta med mig inne i hönsgården och varken hon eller hönsen verkar bry sig. Vuxna höns har hon accepterat som att de tillhör gården. Kycklingar måste förtjäna den rätten.

När hönsen vuxit upp är de oberörda av att ha hunden inne i hönsgården. Och Pumah är inte heller särskilt intresserad.
När hönsen vuxit upp är de oberörda av att ha hunden inne i hönsgården. Och Pumah är inte heller särskilt intresserad.

Hund och höns passar utmärkt tillsammans om de bara får vänja sig. Höns som inte är vana kan få panikattacker när de möter en hund och det riskerar att trigga hunden.

Jag har ett par katter också och därför får kycklingarna alltid vistas bakom en stängd dörr. Ändå har katterna visat mycket lite intresse. Kycklingarna piper och springer omkring men även när katterna är precis utanför dörren verkar de inte bry sig. Men jag tar inga risker med katterna.

Till skillnad från hund och höns så lever katterna på att jaga möss och sork här på gården. De vuxna hönsen rår de inte på och kanske förstår de på något plan att kycklingarna inte är lovligt byte.

Både hund och höns har samma intresse – vårens första grässtrån är en delikatess för alla.
Både hund och höns har samma intresse – vårens första grässtrån är en delikatess för alla.

Nu vill jag bara få hunden att inte jaga katter. Min ena katt – von Dallas – är helt orädd för hunden och kommer springande när vi är ute. Men Marlon – min andra katt – är lite avvaktande och då väcker hon Pumahs jaktinstinkt. Hon vet att det bara krävs ett litet morrande så springer Marlon – och hon efter. Så det är mitt nuvarande uppfostringsprojekt…

Åtta tuppkycklingar slaktade

Redskapen jag använder vid slakten: Ett bord, en huggkubb, ett järnrör och en yxa. Sen är det bra med en hink att lägga kropparna i.
Redskapen jag använder vid slakten: Ett bord, en huggkubb, ett järnrör och en yxa. Sen är det bra med en hink att lägga kropparna i.

Det finns nackdelar med lantlivet – tro det eller ej. En av dem är allt dödande man måste sköta. För mig som gammal stadsbo kräver det en del självövervinning.

För två månader sedan kläckte jag sjutton nya kycklingar och i snitt blir hälften tuppar. Och majoriteten av tupparna måste avlivas. Jag har testat alternativen. Första kullen lät jag tupparna växa upp med hönsen. Det resulterade i ett gäng våldtäktstuppar som trakasserade hönsen så for de kom åt. Hönsen blev kala på ryggen och i nacken så jag var tvungen att nacka tupparna som vuxna istället.

Ett annat alternativ är att separera tupparna och låta dem växa upp utan hönorna. Då går det åt en hel del foder och i slutändan måste man slakta dem ändå. Och det blir inget billigt kött. Att föda upp en tupp tills den blir vuxen kostar runt 150 kronor i foder. Och har man tuppar från värpraser är det inte mycket kött på dem.

Så mitt beslut är att avliva dem så fort jag ser tydlig könsskillnad. Tydligast ser man det på att kam och slör växer snabbare på tuppar. Svårt på en enskild fågel men i grupp är det rätt lätt att urskilja. Och igår var det åtta tuppar som fick mista livet. Jag kunde nog ha gjort det för ett par veckor sedan – men vissa jobb skjuter jag gärna på.

Efter slakten tar jag med hinken ut i skogen. I början gjorde jag misstaget att gräva ner dem närmare gården – men de tenderar då att komma upp igen. Antingen för min egen hand när jag ska gräva ner något annat – eller så får hunden vittring på fyndigheten.
Efter slakten tar jag med hinken ut i skogen. I början gjorde jag misstaget att gräva ner dem närmare gården – men de tenderar då att komma upp igen. Antingen för min egen hand när jag ska gräva ner något annat – eller så får hunden vittring på fyndigheten.

Det är viktigt att avlivningen går rätt till och att djuren lider så lite som möjligt. Därför förbereder jag slakten noga och plockar fram alla redskap: huggkubb, arbetsbord, yxa och stålrör.

Därefter hämtar jag tuppkycklingarna en och en. Håller den tätt inpå kroppen med vänsterhanden och ger den sen ett snabbt slag i huvudet så den blir medvetslös. Därefter snabbt ner på huggkubben och hugger av huvudet med yxan. Man behöver ingen kraft – det är viktigare med precision och att man inte tvekar. Sen slänger jag ner kroppen i en hink så den får sprattla färdigt.

När alla tuppkycklingarna är slaktade bär jag ut hinken i skogen och gräver ner dem. Lägger man dem på marken är de borta snabbt nog – men  jag ser ingen mening i att vänja traktens rävar vid höns…

Nu är det avklarat för den här gången. Men eftersom jag har en kläckmaskin full med vaktelägg är det dags igen om ett par månader.

Hoppas bara att jag blir tuffare med åren.

Så tuppkycklingarna får en grav ute i skogen. Vuxna tuppar äter man upp – men de här små stackarna får återgå till naturen.
Tuppkycklingarna får en grav ute i skogen. Vuxna tuppar äter man upp – men de här små stackarna får återgå till naturen.

Släpp hönsen loss det är vår!

Direkt när jag öppnade kom hönsen springande. Inte mycket grönt att stoppa i sig än så länge – men i väntan på gräset får de i alla fall sprätta omkring i resterna av förra säsongen.
Direkt när jag öppnade kom hönsen springande. Inte mycket grönt att stoppa i sig än så länge – men i väntan på gräset får de i alla fall sprätta omkring i resterna av förra säsongen.

I förra veckan kom äntligen beslutet: Skyddsnivån för fågelinfluensan sänktes till 1 – och äntligen kan hönsen få komma ut och springa igen.

Det var i november som skyddsnivån höjdes efter flera fall av fågelinfluensa. När nivå två gäller måste alla tamfåglar hållas inomhus – och det är inte så roligt. Mina höns brukar vara ute året om och till skillnad från mina Maraner verkar Sussex inte ha några problem med att promenera i snön. Och normal vinterkyla bekommer dem inte.

Nu har de fått vara ute på min hönsveranda under vintern men de futtiga tolv kvadratmeterna blir ganska snart sönderssprättade. Och det gick inte att ta miste på glädjen när de fick komma ut i A-gården. Jag har delat in min 180 kvadratmeter stora hönsgård i tre delar. Detta för att gräset ska få en chans att växa till sig.

I B-gården har de första späda stråna börjar spira. Men de ska få växa till sig innan jag släpper loss mina gräsälskande Sussex på dem.
I B-gården har de första späda stråna börjar spira. Men de ska få växa till sig innan jag släpper loss mina gräsälskande Sussex på dem.

De späda grässtrån som nu kommer i A-gården sätter de snabbt i sig. Men eftersom jag sparar B- och C-gården får gräset där en chans att bli lite kraftigare. Genom att rotera hönsen mellan hönsgårdarna ser jag till att de alltid har friskt gräs att tillgå under sommaren.

När jag hade bara en stor hönsgård betade de ner allt på någon månad och sen såg det ut som öken där. En annan fördel med att ha lite högre gräs är att det blir fler insekter – vilket också uppskattas av hönsen.

En dröm hade förstås varit att kunna ha hönsen frigående på gården. Men efter fyra attacker har jag bestämt mig för att duvhöken får leta mat på annat håll.

Fågelinfluensan – ett elände för hönsen

Inomhus är en definitionsfråga. Ett uterum som är lika fågelsäkert som hönshuset och har tak är också inomhus.
Inomhus är en definitionsfråga. Ett uterum som är lika fågelsäkert som hönshuset och har tak är också inomhus.

Sedan i november gäller Skyddsnivå 2 i hela landet. Eftersom det varit flera utbrott av den mycket smittsamma varianten av fågelinfluensa får inga höns gå fritt på tomten. Och det ställer till det.

När hönsen måste vara inomhus så faller mycket av mina planer för god djurhållning. Jag ser reglerna för ekologisk hönsuppfödning som ett minimum och för mina höns har utevistelsen varit prioriterad. De går ute året runt i hönsgården. Jag har 160 kvadratmeter rävsäkrad hönsgård indelad i tre mindre hagar. Två av dessa har dessutom nättak som håller höken borta. Men det duger inte som smittskydd.

Hade min flock räknats som hobbyhöns hade de fått gå ute under nättak. Men så fort några ägg lämnar hushållet – antingen de säljs eller ges bort – så räknas hönsen inte längre som hobby. Och då är det inomhusvistelse som gäller. Allt för att minska risken för smittspridning.

Viruset sprids framförallt via träck – fågelbajs. Och skälet till inomhuskravet är att vilda fåglar kan vara symptomfria smittbärare och sprida sjukdomen till hönsen om de kan vistas i samma utrymme. Viruset kan överleva länge i vatten till exempel så därför ska man aldrig utfodra eller ge vatten till hönsen utomhus. En annan stor smitt risk är att man för smittan vidare med stövlarna när man går ut och in i hönshuset.

Att ha en stor rovdjurssäker hönsgård hjälper inte – fågelinfluensan kan slippa igenom i alla fall.
Att ha en stor rovdjurssäker hönsgård hjälper inte – fågelinfluensan kan slippa igenom i alla fall.

Den högpatogena (mycket smittsamma) formen av fågelinfluensa som nu härjar ger snabba symptom med en dödlighet på mellan 50 och 100 procent. Drabbas man måste man tillkalla veterinär och inga höns eller ägg får lämna gården. Konstateras fågelinfluensa måste alla höns avlivas och gården saneras. Att bryta mot reglerna är straffbart och det är länsstyrelsen som ansvarar för kontrollen om de får in en anmälan om lösgående höns. Reglerna är inte till bara för att skydda de egna hönsen utan man riskerar också att spridningen fortsätter.

Lyckligtvis tänkte jag på den här risken när jag byggde mitt uterum till hönsen. Min hönsveranda har tak och nät runt om. Vanligtvis är framsidan öppen så hönsen kan gå ut och in – men nu när skyddsnivå 2 gäller så har jag nätat även framsidan på verandan. Så inga fåglar kan komma varken ut eller in.

Nu är det bara att vänta på våren då smittrycket förhoppningsvis avtar och hönsen kan få leva som de ska igen. Tills dess lägger jag alla mina fortsatta fjäderfäplaner på is.

 

 

Som en hök från en klar himmel

Ännu en grop för en slagen höna. Nu höjer jag säkerhetsnivån på gården och hönsen kommer att få hällar i de övertäckta utegårdarna.
Ännu en grop för en slagen höna. Nu höjer jag säkerhetsnivån på gården och hönsen kommer att få hålla till i de övertäckta utegårdarna.

Det är bara att konstatera: Min gård är inte säker. Igår slog höken till igen så hönsen kommer inte mer att få gå fria utan skyddande tak.

Trodde faktiskt att risken var över och att de kunde släppas ut i friskt gräs några timmar när jag ändå var ute och jobbade. Men icke. När skymningen kom och jag skulle stänga så hittade jag resterna av en tupp. Får vara tacksam för att det inte var en höna i alla fall.

Sen undrar jag om det verkligen är en duvhök. När det gäller hönsförluster brukar det vara första alternativet – men vad jag så så var den här fågeln helt brun. När jag tidigare haft duvhök på besök så har jag rätt tydligt sett det randiga bröstet. Och den här fågeln såg helt brun ut när den försvann in bland träden i skogen.

När jag skymtar ett vitt fält i hönsgården så vet jag vad klockan är slagen. Jag som bara tänkte bjuda dem på lite friskt gräs några timmar.
När jag skymtar ett vitt fält i hönsgården så vet jag vad klockan är slagen. Jag som bara tänkte bjuda dem på lite friskt gräs några timmar.

Nu har jag totalt förlorat tre höns men det kommer inte att bli fler om jag får bestämma. Jag har nättak över två av mina tre utegårdar och nu får hönsen hållas där tills jag täckt in övriga.

Hönsen redo för natten

Under sommaren har de flesta hönsen tillbringat nätterna utomhus. Men nu när det blir mörkare – och höken varit på besök. Så föredrar de hönshuset.

Tycker alltid det är spännande att se hur de kommer till ro inför natten. Först in är alltid Hugo – min halta höna. Hon behöver lite extra tid för att ta sig upp.

Men sen kommer resten ledda av gammelhönorna som alltid sitter på bästa platsen – översta pinnen längst in i hörnet.

Det blir lite roligare att se när man kan komprimera en och en halv timme till 37 sekunder.

Här får hönsen riktigt het chili

Chili är en intressant växt – här kan du se vad som händer när jag ger Naga Jolokia – Ghostpepper till mina höns.

Som jag skrivit tidigare så aktiverar capsaicinet i chili samma nervreceptorer som varnar för brännande hetta hos däggdjur.

Fåglar har inte dessa receptorer och eftersom chili inte är en av de fem smakerna vi kan uppleva så känner hönsen bara av själva fruktsmaken i chilin – och den gillar de.

På samma sätt drabbas hönsen inte heller av halsbränna eller andra komplikationer av att äta chili. För höns är chilifrukten bara frukt.

Höken slog till igen

Hur vet jag att det var höken? Första ledtråden är att den plockar sina byten rätt noggrant. Den andra är att den äter på plats – jag tror inte en duvhök orkar flyga i väg med en fullvuxen Sussex. Räven däremot traskar lätt iväg med även större byten - jag har sett räv släpa iväg rådjurskid. Tredje ledtråden – jag såg den.
Hur vet jag att det var höken? Första ledtråden är att den plockar sina byten rätt noggrant. Den andra är att den äter på plats – jag tror inte en duvhök orkar flyga i väg med en fullvuxen Sussex. Räven däremot traskar lätt iväg med även större byten – jag har sett räv släpa iväg rådjurskid. Tredje ledtråden – jag såg den.

Snart ett år sedan första attacken från duvhöken. Den gången tog en en höna i hönsgården. Sedan dess har jag satt nättak över två tredjedelar för att skydda hönsen – men ändå blev jag av med en höna till i förrgår.

Det finns säkert de som tycker att jag får skylla mig själv. Jag har medvetet gett hönsen tillgång till den del av hönsgården som saknar nättak. Eftersom det står äppleträd där så går det inte att näta men ändå släppte jag dit hönsen för att de uppskattar fallfrukten.

Nu har jag stängt till den delen igen men med rovdjur kan du aldrig vara helt säker. Om man inte har burhöns. Att någon säger att de skyddat sina höns till 100 procent så betyder det bara att de hittills inte blivit drabbade. Jag har sett tak av hönsnät som blivit sönderrivna av lodjur – det går inte att vara helt säker.

Nättak fungerar bara på de delar av hönsgården som är täckta. Jag hade helst velat ha hönsen frigående på gården – men det är inte realistiskt när det finns duvhök.
Nättak fungerar bara på de delar av hönsgården som är täckta. Jag hade helst velat ha hönsen frigående på gården – men det är inte realistiskt när det finns duvhök.

Sen har jag ungefär samma inställning till rovdjur som de flesta. Ju mindre risken är att jag påverkas eller behöver göra någonting desto positivare är jag. Hade jag haft får på en plats där det plötsligt dök upp varg hade jag inte varit glad. Och inte hade jag blivit gladare om människor som själva inte berörs hade kommit med goda råd om hur jag skulle hantera situationen.

Skulle den rödlistade svartråttan etablera sig i en bostadsrättsförening på Södermalm hade jag däremot argumenterat till dess försvar. Svartråttan är viktig för stadens ekosystem, den är inte farlig och det går att råttsäkra surdegsbrödet med stängsel som delfinansieras av länsstyrelsen.

Mina maraner blev aldrig angripna trots att de gick utan skydd. Funderar på om det kan bero på att de var både stora och aggressiva? Eller färgen? Här har duvhöken bara slagit vita höns. Slump eller preferens?
Mina maraner blev aldrig angripna trots att de gick utan skydd. Funderar på om det kan bero på att de var både stora och aggressiva? Eller färgen? Här har duvhöken bara slagit vita höns. Slump eller preferens?

Nu har jag varken får, varg eller svartråtta utan bara någon enstaka duvhök. Jag tycker inte om det – men jag kan leva med det. Helst vill jag att höken ska hålla sig över sädesfälten – där han gör nytta. Ett rovdjur som uppträder som ett skadedjur löper alltid risken att betraktas som ett sånt. I varje fall när jag får betala priset.

Årets tuppslakt avklarad

Att plocka en tupp tar ungefär tio minuter. Svårast är vingpennor och en del stjärtfjädrar.
Att plocka en tupp tar ungefär tio minuter. Svårast är vingpennor och en del stjärtfjädrar.

När tupparna blir könsmogna brukar det bli stökigt i hönsgården. Inte för att de bråkar med varandra – men de stackars hönorna får inte en lugn stund. Då är det dags för tuppslakt.

Jag är ännu inte tillräckligt mycket lantbo för att kunna slakta helt utan mental ansträngning. Tror det skulle vara lättare med tuppar jag inte känner, men de här har jag fött upp sen de var små dunbollar.

För en månad sedan kläcktes de små kycklingarna. Nu har de redan en bra fjäderdräkt och håller på att växa upp.
I början på mars kläcktes kycklingarna. Sentimental som jag är har jag fortfarande lite svårt för tuppslakt Även om den är nödvändig.

Min första tuppslakt för några år sedan genomförde jag mest av princip. Äter man kött och föder upp höns så känns det rimligt att man kan hantera hela kedjan från tupp till gryta. Men det är som sagt mentalt ansträngande för mig.

Efter första slakten gjorde jag istället så att jag bytte bort mina tuppar till mina mindre sentimentala grannar. Men det har känts som lite fusk, så i år var det dags igen.

Den här gången hade jag hjälp av ett par andra grannar och grannflickan Olivia tog utan att tveka itu med min folkilskna tupp. Som belöning fick hon med sig den hem till frysboxen.

Olivia tar ur min folkilskna gammeltupp. Lägg märke till de enorma lårmusklerna och sporrarna.
Olivia tar ur min folkilskna gammeltupp. Lägg märke till de enorma lårmusklerna och sporrarna.

Själva dödandet överlät jag med varm hand åt mina assistenter som inte hade lika nära relation till djuren.

Första tuppen flådde vi eftersom jag trodde det skulle gå snabbare. Men det är en del pill med det så efter första försöket så plockade vi resten. Går hyfsat lätt om man först doppar kroppen i 70-gradigt vatten så att fjädrarna släpper lite lättare.

Assistenterna fick med sig var sin tupp hem, men jag har ändå tre fina tuppar i frysen i väntan på besök som uppskattar frigående tuppkött.

Nu får hönorna äntligen lite lugn och ro. När tupparna var som värst tillbringade de en stor del av dagen på pinnarna för att inte bli påhoppade.
Nu får hönorna äntligen lite lugn och ro. När tupparna var som värst tillbringade de en stor del av dagen på pinnarna för att inte bli påhoppade.

Mina höns har blivit nattugglor

Min senaste generation höns är nu väl integrerade med den ursprungliga flocken. Med en skillnad – de har blivit nattugglor.

Min gamla folkilskna tupp är fortfarande boss över alla djur i hönsgården. Och alla människor också verkar det som. Trots att mina Sussextuppar nu är rejält mycket större än den gamla tuppen springer de som små kycklingar när han kommer.

Min gamla folkilskna tupp håller ordning i hönsgården. Tyvärr tolererar han inga inkräktare, så han måste låsas in när jag ska ge dem mat och vatten.
Min gamla folkilskna tupp håller ordning i hönsgården. Tyvärr tolererar han inga inkräktare, så han måste låsas in när jag ska ge dem mat och vatten.

Och så länge de inte mopsar sig verkar han bry sig måttligt om sina gigantiska flockkamrater.

När skuggorna börjar bli långa söker sig gammeltuppen och de äldre hönorna in i hönshuset. Redan vid åttatiden på kvällen sitter de på sina pinnar. Det hade jag med gjort om jag haft samma vanor. En natt som denna – med fullmåne – börjar de gala redan vid tretiden på morgonen och intensiteten ökar i takt med att det första gryningsljuset börjar visa sig någon timme senare.

Sen några månader tillbaka tillbringar de yngre hönsen hela dygnet utomhus. När mörkret fall hoppar de upp och sätter sig som nattugglor på pinnarna under regnskyddet.
Sen några månader tillbaka tillbringar de yngre hönsen hela dygnet utomhus. När mörkret fall hoppar de upp och sätter sig som nattugglor på pinnarna under regnskyddet.

Då har de yngre hönsen inte sovit många timmar. Så länge det finns ledljus springer de omkring i hönsgården. Och först när det blir mörkt på riktigt slår de sig till ro på sina pinnar. Men inte inomhus. De senaste månaderna tillbringar de hela dygnet ute i hönsgården och utnyttjar sitt regnskydd som natthärbärge.

Jag gissar att de kommer att flytta in när hösten kommer.