När hunden får cancer

Pumah i sitt rätta element efter operationen. När vi promenerar längs vägar går hon i sin egen takt. Men tar jag ett steg ut i skogen kommer hon som ett skott. Det är där hon hör hemma.
Pumah i sitt rätta element efter operationen. När vi promenerar längs vägar går hon i sin egen takt. Men tar jag ett steg ut i skogen kommer hon som ett skott. Det är där hon hör hemma.

Det finns få ord som känns så laddade som cancer. Även om det handlar om en hund. När veterinären sa det ordet blev jag helt ställd.

Pumah är en Lapsk vallhund och fyllde tio år förra sommaren. Ingen ungdom med andra ord – men hon är pigg och har ett underbart temperament. Sedan flera år tillbaka hade hon en liten knöl i nacken. Men eftersom den inte förändrades trodde vi att det var chippet som kapslats in under årens lopp.

För någon månad sen började knölen plötsligt växa. På bara någon vecka växte den till en golfbolls storlek och började blöda. Cancer är naturligtvis det första man tänker – men det var ett ord vi aldrig uttalade. Förnekelsens makt är stor och så länge man inte säger det högt så finns det inte.


Tiden går fort. Det här var mitt första möte med Pumah för mer än tio år sedan.
Tiden går fort. Det här var mitt första möte med Pumah för mer än tio år sedan.

Veterinären gjorde en biopsi på knölen och såg inga tumörceller men ansåg att den borde opereras bort så vi bokade en tid. Fram till operationen fick Pumah Metacam – ett smärtstillande och antiinflammatoriskt läkemedel.

Operationen gick bra, men Pumah var ovanligt pipig. Nu är hon en pipig hund. Hon piper när hon är hungrig, vill gå ut, har tråkigt eller vill bli klappad, så tyvärr tog jag det inte på riktigt allvar. Morgonen efter operationen vägrade hon äta och kräktes flera gånger. Så det blev att åka tillbaka till veterinären.

Pumah blev inlagd över dagen och fick dropp. När vi hämtade henne hade hon fortfarande inte ätit och varit pipig hela tiden – men de trodde att det var hemlängtan. Vi fick direktiv att sluta med Metacam och fick veterinärens mobilnummer om Pumah skulle bli värre. Och det blev hon.

Dagen efter spydde hon blod och efter kontakt med veterinären fick vi ta henne akut till djursjukhuset Albano där hon blev inlagd över natten. Troligtvis var det biverkningar av Metacam i kombination med stressen efter operationen. Måste erkänna att jag kände mig rätt maktlös – och då hade fortfarande ingen sagt ordet cancer.

I det här läget är man glad att man har försäkring – och hyfsad ekonomi. Totalt hade Pumahs knöl kostat närmare 20000. Det mesta betalades av försäkringen men utan den och pengar till självrisken vet jag inte vad vi hade gjort.

Ful frisyr och ett fult ärr bekymrar inte Pumah. Och så länge all cancer är borta är jag också nöjd.
Ful frisyr och ett fult ärr bekymrar inte Pumah. Och så länge all cancer är borta är jag också nöjd.

Hemma från sjukhuset fick hon medicin för magen och strikt diet de närmaste dagarna. Och det verkade fungera. För varje dag blev hon piggare och en dryg vecka senare var det dags att plocka stygnen. Allt såg bra ut och Pumah var glad att slippa tratten när vi åkte hem. Då ringde veterinären.

Jag blev lite överraskad när hon ringde och frågade hur det var med Pumah. Tänkte det var väldigt omtänksamt. Sen kom beskedet: Knölen hade visat sig vara ett mastocytom – en form av cancer. Och där hamnade jag i lite av ett chocktillstånd. Veterinären berättade att mastocytom finns i tre olika grader. Grad ett betyder att den inte sprider sig, grad två att det finns risk för att den ska sprida sig och grad tre – betyder i de flesta fall döden. (Fritt översatt från veterinärspråk.)

Pumahs cancer ligger mellan grad ett och två, så prognosen är god. Ändå behövde jag ett par timmar att samla mig innan jag ringde Pumahs matte (vi har delad vårdnad) och berättade.

Nu hoppas vi och tror på det bästa. De närmaste ett och ett halvt åren ska vi hålla noggrann koll på alla knölar och kolla upp allt som verkar misstänkt. Klarar hon den perioden är hon att betrakta som helt återställd.

Pumah själv är numera hur pigg som helst och verkar inte bekymra sig. Svårigheten för oss nu är att behandla henne normalt. Hon är en liten dam som inte tvekar att ta sig friheter om möjligheten ges.

2 reaktioner till “När hunden får cancer”

    1. Um, detdär är det värsta med att ha älskade fyrbeningar. Arvid storpudel hälsar Pumah med ett svansvift och tröstar att detdär med fula frisyrer det vet han allt om, fast han inte har cancer (bara en matte som är mindre begåvad när det gäller pälsvård).

Kommentera