Till slut fastnade gårdens ormvråk på bild. När jag flyttade hit för flera år sedan såg jag ormvråken närmast som en spökfågel. En brun skugga som gled bort mellan trädstammarna när jag vandrade i skogen.
Länge visste jag inte vad det var för en fågel. Lyckades aldrig få se den tillräckligt länge. Men nu känner jag igen henne på den bruna färgen, de runda vingarna och de vita fälten i handflatan. Och inte minst på det klagande lätet. En ormvråk kan också bli hyfsat stor med drygt en meter mellan vingspetsarna.
En av anledningarna till att det min favorit är att hon låter bli hönsen. Ormvråken lever mest på smågnagare, grodor, ormar och mask. Det tycker jag är bra diet för en rovfågel. Duvhöken hälsar också på ibland men de besöken är inte lika välkomna.
Jag har ännu inte sett några av deras bon. Ormvråken brukar bygga flera bon av ris och kvistar i mitten på något större träd, men det finns stora skogar runt gården så de kan ligga lite var stans. Nån gång ska jag hitta dem bara för att det är roligt att veta var de håller till. Och kanske få en skymt av ungarna när de är flygga.
Här i Sörmland hökar ormvråken vanligtvis i slutet av april äggen kläcks efter 38 dagar. En dryg månad senare – alltså första halvan av juli – kan man hoppas att få se ungarnas första flygturer.
När hösten närmar sig flyttar ormvråken söderut och håller till i västeuropa för att återkomma i mars. Det sägs att bara enstaka exemplar övervintrar i Sverige men jag kan svära på att jag sett ormvråken här även vintertid. Och någon gång ska jag hinna fota den också.
