Det tog sin tid

Så här har min utsikt sett ut de senaste åren. Nu väntar nya vyer,
Så här har min utsikt sett ut de senaste åren. Nu väntar nya vyer,

Jag vet inte riktigt hur länge jag gått och väntat på det här men till slut börjar bitarna falla på plats. Min pensionsförsäkring är numera en liten gård utanför Vingåker. Någon hektar med igenväxt åker och lika mycket skog som behöver gallras. Dessutom ett hus som inte behöver akutrenoveras, en lagård, en snickarbod, en gäststuga och ett växthus. Dessutom ett antal små byggnader inredda för kaniner. 2,5 hektar är antingen en väldigt liten gård, eller en väldigt stor tomt. Men eftersom det är en lantbruksfastighet på pappret så kommer det att vara det för mig också.

Vid vägens slut är väl inte riktigt sant. Vägen fortsätter ytterligare 100 meter efter mitt hus till en vändplats i skogen. Och därefter finns det skogsbilvägar som leder till ingenstans. Men det är det sista huset på vägen, sista elstolpen för elnätet och sista huset som teleledningen går till. Teleledningen är visserligen nedblåst, men en gång har det funnits fast telefoni i huset.

Min väg till gården
Min plan var att skaffa en minimal övernattningslägenhet och i stället för att investera i dyrt stadsboende lägga pengarna där de är mer värda. Förra hösten började hjulen att rulla. I november började jag ett nytt jobb i Nyköping – ett jobb där jag får slita i åtta dagar (minus ledig lördag) men sen är jag ledig sex. I januari köpte jag en etta i Nyköpings city med promenadavstånd till jobbet. Och i mars var min trea i Sickla såld.


Överskottet från försäljningen räckte till att betala ettan kontant och till en rejäl handpenning på gården. Dessutom räknande jag med att det skulle krävas en hel del investeringar, även om jag planerar att ta allting steg för steg.

Kommentera