Förra året var jag på en heldagskonferens på Stockholms universitet. Rubriken för konferensen var ”Småskalig Ekologisk Matproduktion som får pengarna att växa” – men verkligheten såg annorlunda ut.
Två lysande föreläsare var inbjudna: amerikanen Joel Salatin, som är ett av de riktigt tunga namnen i världen när man talar om alternativt jordbruk, och permakulturgurun Darren Doherty som har hjälpt över 2000 gårdar runt om i världen att ställa om till regenerativt jordbruk. Jag har ingen kritik mot dessa herrar. De är oerhört duktiga föreläsare och har gång på gång visat att deras idéer inte bara ökar produktionen, de minskar kostnaderna och skapar möjligheten att göra ett ”positivt ekologiskt fotavtryck” som Darren Doherty utryckte det. Det räcker inte med att vi minskar vår belastning på naturen – vi har en gammal skuld som vi behöver betala av på: reparera gamla skador på naturen. Ska jag ha några invändningar så är det till exempel att Salatins produkter inte hade varit godkända som ekologiska i Europa eftersom han använder konventionellt odlat foder och köper in konventionellt uppfödda ungdjur. Än en gång – de är fantastiska föreläsare och har mängder av bra idéer. Problemet låg på ett annat plan.
Jag åkte från gården för att gå på en konferens om hur man får lönsamhet i små ekologiska gårdar. Men fokus låg nästan uteslutande på köttproduktion. Att deras metoder fungerar tvivlar jag inte på – det har de redan visat. Men jag har ännu inte träffat på någon som försörjer sig på permakultur och växtodling. Protestera gärna. Jag vill inget hellre än att få lära mig av någon som kan leva enbart på permakultur. Jag vill lära mig.
Det är svårt att lära sig permakultur på egen hand. Praktiskt taget allt som skrivs på nätet talar om begreppet i svävande ordalag. Vackra ord om ett hållbart samhälle med bra miljö, solidaritet och glada arbetare. Det mesta handlar om att sälja böcker och kurser – och om du betalar så ska hemligheterna avslöjas. Mer konkreta exempel är sällsynta. Man ska odla på höjden, spara vatten (mycket fokus ligger på odling i områden med vattenbrist) och att plogen är ondskans redskap som förstör jorden. Många rekommenderar djupgrävning för hand, men vad skillnaden mellan djupgrävning och plöjning består i är svårt att se.
Visst, det finns massor av människor som tillämpar permakultur i sin trädgård eller små odlingar. Det finns dessutom en hel del människor som tjänar pengar på att utbilda människor i permakultur. Men så länge det inte finns kommersiella odlingar efter de här principerna bli permakultur bara ett pyramidspel: Människor odlar lite vid sidan om men tjänar de riktiga pengarna på att utbilda andra i permakultur och betalar man dessutom tillräckligt mycket kan man bli certifierad/diplomerad för att utbilda ännu fler. Men var kommer odlingen in?
Så länge det bara är ett fint ord utan praktisk tillämpning i stor skala så leder det bara bort från ett hållbart jordbruk. Vi lägger tid på kosmetik och betalar för kurser och diplomeringar i esoteriska odlingssystem.
Jag tror på att vi måste gå mot ett mer hållbart sätt att framställa mat. Men om det ska leda framåt måste det vara praktiskt genomförbart i stor skala. Annars är det bara en tillfällig modenyck.
