Annons

Permakultur – ett pyramidspel?

Joel Salatin är en mycket expressiv och engagerande föreläsare. Tyvärr innehöll endagsseminariet väldigt lite om växtodling.
Joel Salatin är en mycket expressiv och engagerande föreläsare. Tyvärr innehöll endagsseminariet väldigt lite om växtodling.

Förra året var jag på en heldagskonferens på Stockholms universitet. Rubriken för konferensen var ”Småskalig Ekologisk Matproduktion som får pengarna att växa” – men verkligheten såg annorlunda ut.

Två lysande föreläsare var inbjudna: amerikanen Joel Salatin, som är ett av de riktigt tunga namnen i världen när man talar om alternativt jordbruk, och permakulturgurun Darren Doherty som har hjälpt över 2000 gårdar runt om i världen att ställa om till regenerativt jordbruk. Jag har ingen kritik mot dessa herrar. De är oerhört duktiga föreläsare och har gång på gång visat att deras idéer inte bara ökar produktionen, de minskar kostnaderna och skapar möjligheten att göra ett ”positivt ekologiskt fotavtryck” som Darren Doherty utryckte det. Det räcker inte med att vi minskar vår belastning på naturen – vi har en gammal skuld som vi behöver betala av på: reparera gamla skador på naturen. Ska jag ha några invändningar så är det till exempel att Salatins produkter inte hade varit godkända som ekologiska i Europa eftersom han använder konventionellt odlat foder och köper in konventionellt uppfödda ungdjur. Än en gång – de är fantastiska föreläsare och har mängder av bra idéer. Problemet låg på ett annat plan.

För ett par år sedan var jag på en helgkurs i permakultur. Väldigt trevlig och roligt, men det var inte mycket jag kunde tillämpa på mina egna odlingar.
För ett par år sedan var jag på en helgkurs i permakultur. Väldigt trevlig och roligt, men det var inte mycket jag kunde tillämpa på mina egna odlingar.

Jag åkte från gården för att gå på en konferens om hur man får lönsamhet i små ekologiska gårdar. Men fokus låg nästan uteslutande på köttproduktion. Att deras metoder fungerar tvivlar jag inte på – det har de redan visat. Men jag har ännu inte träffat på någon som försörjer sig på permakultur och växtodling. Protestera gärna. Jag vill inget hellre än att få lära mig av någon som kan leva enbart på permakultur. Jag vill lära mig.

Det är svårt att lära sig permakultur på egen hand. Praktiskt taget allt som skrivs på nätet talar om begreppet i svävande ordalag. Vackra ord om ett hållbart samhälle med bra miljö, solidaritet och glada arbetare. Det mesta handlar om att sälja böcker och kurser – och om du betalar så ska hemligheterna avslöjas. Mer konkreta exempel är sällsynta. Man ska odla på höjden, spara vatten (mycket fokus ligger på odling i områden med vattenbrist) och att plogen är ondskans redskap som förstör jorden. Många rekommenderar djupgrävning för hand, men vad skillnaden mellan djupgrävning och plöjning består i är svårt att se.

Visst, det finns massor av människor som tillämpar permakultur i sin trädgård eller små odlingar. Det finns dessutom en hel del människor som tjänar pengar på att utbilda människor i permakultur. Men så länge det inte finns kommersiella odlingar efter de här principerna bli permakultur bara ett pyramidspel: Människor odlar lite vid sidan om men tjänar de riktiga pengarna på att utbilda andra i permakultur och betalar man dessutom tillräckligt mycket kan man bli certifierad/diplomerad för att utbilda ännu fler. Men var kommer odlingen in?

Så länge det bara är ett fint ord utan praktisk tillämpning i stor skala så leder det bara bort från ett hållbart jordbruk. Vi lägger tid på kosmetik och betalar för kurser och diplomeringar i esoteriska odlingssystem.

Jag tror på att vi måste gå mot ett mer hållbart sätt att framställa mat. Men om det ska leda framåt måste det vara praktiskt genomförbart i stor skala. Annars är det bara en tillfällig modenyck.

 

Annons

Varmluftspistol underlättar avtäckning

I förra veckan var jag på besök hos en biodlare i den större skalan och han tipsade om avtäckning med varmluftspistol. Nu har jag testat och är helt såld på metoden.

Tidigare har jag använt den traditionella gaffeln för avtäckning. Men avtäckning med gaffel är en teknikgren. Innan man får in snitsen kostar det en hel del både honung och vax som hamnar i sumpen och även när man blivit skicklig är det en kladdig sysselsättning. Både avtäckning och hantering av det honungskladdiga täckvaxet.

Nu har jag slungat två lådor – 20 ramar – som jag avtäckt med varmluftspistol. Drygt 35 kilo honung. Avtäckning på det här sättet är jämförelsevis helt utan kladd (all honungshantering är kladdig) och det blir inte massa täckvax blandat med honung att ta hand om. Dessutom räcker silarna längre eftersom de inte sätts igen lika fort av vaxrester. En elektrisk vaxkniv kan kosta 1500 – en varmluftspistol får du för en bråkdel av den summan.

Några nackdelar? Har inte märkt några än men har hört att avtäckning med varmluftspistol inte fungerar på ramar där vaxlocken är ”blöta” – dvs mörka av genomträngande honung. Och är man ute efter täckvax så är det ingen bra metod eftersom här får bina tillbaka vaxet. Men båda dessa problem går att lösa: jag har ju kvar mina vaxgafflar.

Annons

Flodkräfta – trots WWF

Alla farhågor om långsam handläggning kom på skam. Länstyrelsen gav tillstånd till utsättning av flodkräfta med vändande post.
Alla farhågor om långsam handläggning kom på skam. Länstyrelsen gav mig omgående tillstånd att sätta ut flodkräfta i Lake Larslund.

Trots varningar om att det kunde ta ett halvår att få tillstånd godkände länsstyrelsen min ansökan med vändande post. Nu ser det ut som att det blir ett nytt bestånd av flodkräfta i Sörmland.

Flodkräfta (Astacus astacus). Bilden från Wikipedia.
Flodkräfta (Astacus astacus). Bilden från Wikipedia.

Flodkräfta (Astacus Astacus) är en rödlistad och starkt hotad art i Sverige. Naturvårdverket, Fiskeriverket, föreningen Rädda Flodkräftan med flera har som mål att säkra flodkräftans långsiktiga överlevnad i Sverige. Bland annat genom att verka för att det finns så många bestånd att det säkrar den genetiska mångfalden. Och där fyller odlingen av flodkräfta en viktig funktion. Innan kräftpesten slog till 1907 fanns det 30000 bestånd av flodkräfta i Sverige. 1996 fanns det runt 1500 kända populationer men bara åtta år senare hade en tredjedel av dessa försvunnit. Nu är min plan att skapa ett nytt bestånd och i slutändan hoppas jag att få igen de pengar jag investerat.

FlodkräftaMen Världsnaturfonden WWF avråder mina framtida kunder från att stödja min odling. WWF ger flodkräftan ”Rött ljus” och skriver att flodkräfta är en av de arter som kommer från ohållbara fisken eller odlingar som skadar miljön.  Lyckligtvis gör de naturvårdande myndigheterna en annan bedömning och ser nya bestånd som något positivt. Det är klart att jag skulle kunna odla flodkräfta utan planer på försäljning. Men det skulle bli betydligt dyrare eftersom jag då skulle behöva betala moms på min kräfthobby. Nu är det en del av mitt företag som förhoppningsvis kommer att betala sig.

Jag har lagt ner mycket tid och pengar på det här projektet och har inga tvivel på att det finns intresserade kunder. Flodkräfta är en av de få rödlistade arter man kan äta med gott samvete – och samtidigt veta att man ökar flodkräftans chans till överlevnad.

 

Frostfritt djup är en dröm

Jag har för närvarande en tysk grävare som idogt arbetar sig fram genom den sörmländska moränen. Men när temperaturen lade sig runt 30 grader fick hon ledigt och kunde ägna sig åt ogräsrensning istället.
Jag har för närvarande en tysk grävare som idogt arbetar sig fram genom den sörmländska moränen. Men när temperaturen lade sig runt 30 grader fick hon ledigt och kunde ägna sig åt ogräsrensning istället.

Frostfritt djup? 120 cm – verkligen? En av mina planer för året var att dra el och sommarvatten till växthuset. Men som vanligt har jag inte kunnat låta bli att komplicera projektet.

Eftersom jag inom ett par år vill bygga en produktionslokal så tänkte jag att det var lika bra att dra både el och vatten dit först. Men då ska vattnet ner till frostfritt djup enligt sakkunskapen. 120 cm ner i moränen… Vet inte on du förstår hur djupt det är. Mindre hundar kan försvinna i ett sånt dike. Det kanske finns såna som verkligen följer rekommendationerna. Men att norrlänningar verkligen jobbar sig ner till dryga två meters djup för att få vatten till bastun – det tror jag inte riktigt på.

Nu blir det en kompromiss verkar det som. Vi är nu nära på dryga 60 cm och en decimeter eller två till ska vi nog klara men sen blir det värmekabel i slangen. Den korta tid på året vi verkligen får en sån tjäle (inte under den tid jag bott här) får jag kosta på mig den elen. Vi börjar nu se slutet på etapp ett av grävningen och jag har inlett diskussioner med el- respektive rörfirma här i Vingåker.

Drygt 20 meter har vi kommit så långt. Många arkeologiska fynd blir det också. Som att gårdsplanen en gång varit stenlagd. Precis under gräset ligger ett ungefär decimetertjockt lager sten. Därefter är det rätt lättgrävt. Som i hönsgården. Bortsett från en humlebo som krävde lite omtanke.
Drygt 20 meter har vi kommit så långt – om än inte till frostfritt djup. Många arkeologiska upptäckter blir det också. Som att gårdsplanen en gång varit stenlagd. Precis under gräset ligger ett ungefär decimetertjockt lager sten. Därefter är det rätt lättgrävt. Som i hönsgården. Bortsett från en humlebo som krävde lite omtanke.

Många beslut blir det om dimensionering etc. Men när man ändå håller på att gräva är det lika bra att få det rätt. Elen kommer att dras med 4×2,5 + 2,5 EKKJ – en kabel som är godkänd för att läggas både över och under mark. Vattnet dras i en 32 mm PEM-slang vilket är standard till boningshus. Slutligen tänker jag lägga ner ett tomt kabelskyddsrör. Det kostar visserligen en femhundring, men då är jag i alla fall framtidssäkrad och slipper göra om grävarbetet.

De senaste dagarna har dikesgrävningen fått ett uppehåll. Men närmare 30 grader i skuggan tyckte jag dikesgrävning var lite väl tufft mot min wwoofare. Men nästa vecka ska det bli klart räknar jag med. Då inleds etapp två: Från den blivande produktionslokalen till växthuset. Och eftersom det bara handlar om sommarvatten behöver det inte grävas till frostfritt djup. Där är istället planen att bara tömma ledningen på höstarna,

Dammen behöver mer gips

När gipset fått verka en vecka ser jag tydliga bottenkonturer. Men ännu är det en bra bit kvar till det vatten jag vill ha.
När gipset fått verka en vecka ser jag tydliga bottenkonturer. Men ännu är det en bra bit kvar till det vatten jag vill ha.

En vecka efter gipsbehandlingen har dammen blivit klarare. Inte till den grad att jag är nöjd, men på rätt väg.

Så här grumligt var vattnet innan jag behandlade dammen med gips.
Så här såg vattnet ut  innan jag behandlade dammen.

Jag känner mig rätt övertygad om att metoden är den rätta, nu gäller det bara att justera dosen. Uppskattningsvis innehåller dammen runt 300 kubikmeter och de tio kilo gips jag spridde ut var inte tillräckligt.

Nästa plan är att öka dosen så nästa spridning blir på 20 kilo gips. Gäller bara att planera in ett besök på K-rauta som är min huvudsakliga gipskran. De säljer modellgips för 13:80 kilot och är det någon som hittar ett bättre pris så tipsa mig gärna.

Här kommer före/efter bilder på min testhink. 16 liter dammvatten och en bit plast med text i botten. Visst ser man skillnaden?

Efter en vecka kan man faktisk läsa texten på botten av hinken. Önnu inget friskt källvatten precis – men på rätt väg.
Efter en vecka kan man faktisk läsa texten på botten av hinken, ännu inget friskt källvatten precis – men på rätt väg.