Annons

Att offra en oxe

Här är det tänkt att försöksodlingen ska börja nästa säsong.

Man ska inte tro att det är lätt att börja med odling. Bortsett från det rent växtliga finns det en hel del regler att ta hänsyn till. Att följa reglementet för att få marken certifierad som ekologisk är relativt enkelt. Sen är frågan om man vill försöka få retroaktiv karens för att slippa vänta i tre år innan man får sälja det man odlat som ekologiskt. Och om det är värt pengarna – inspektioner och licenser kostar närmare 4000.- per år i fasta kostnader. Och det gäller upp till 20 hektar. Har man då bara 1 hektar att odla på – småskaligt alltså – så blir de fasta kostnaderna bara för eko-märkningen en stor del av budgeten.

Sen finns det förstås massor av olika bidrag att söka – företagsstöd, investeringsstöd, utvecklingsstöd etc etc Problemet är att många stöd bara går till jordbrukare under 40 år, och när det gäller gårdstödet så måste man ha minst 4 hektar. Gårdstödet  är EU-pengar som betalas ut för att man brukar jorden – eller inte brukar jorden. Landet är indelat i zoner och mest stöd får  de som har riktigt bördig mark i södra Sverige. Stora lönsamma jordbruk får mest i bidrag per hektar och små mindre lönsamma får minst. Naturligtvis finns det en tanke med detta – man vill styra europas jordbruk mot de bästa markerna. Samma sak med storleken. Småskalighet nej – storskalighet ja. Sen upptäckte jag att det faktiskt finns ett undantag från regeln om minst 4 hektar för gårdsstöd:

”Om du slaktat en tjur eller en stut
under perioden 1 januari till 31 mars 2011
och får handjursbidrag för den
kan du få gårdsstöd för mindre än 4 hektar.”

Jag får rent gammal testamentliga vibbar av den formuleringen. Det finns säkert en kompromiss inom EU som lett fram till det här undantaget. Men själv får jag göra en kalkyl inför nästa säsong för att se om ett blodsoffer under senvintern kommer att hjälpa eller stjälpa ekonomin på gården.

Annons

Kryddträdgård

Om jag inte hinner ändra mig kommer här att växa kryddor nästa år.
Om jag inte hinner ändra mig kommer här att växa kryddor nästa år.

Till nästa säsong tänkte jag skaffa mig en kryddträdgård. Eftersom jag vill ha den nära köket så kommer den att hamna nedanför snickarboa. Har börjar förbereda marken, slagit och kört över den med fräsen.

Har än så länge lite vaga idéer om detaljplanen över odlingen, men jag har i alla fall börjat med en lista över vilka kryddväxter jag vill ha där:

Anis
Basilika
Citronmeliss
Dill
Fransk Dragon
Gräslök
Gurkört
Isop
Koriander
Körvel
Lavendel
Libbsticka
Malört
Mejram
Mynta
Oregano
Persilja
Rosmarin
Salvia
Timjan

En blandning av väldoft, ögonfröjd och örter som jag faktiskt använder. Listan kommer naturligtvis att bli föremål för konstant revidering, men det är en utgångspunkt i alla fall. Sen har jag en vag idé om att det borde finnas en liten bänk där man kan sitta med ett glas vin i solnedgången. Kanske jag börjar i den ändan.

Annons

Att beskära

Nybörjare som jag är i trädgårdssammanhang får jag läsa in mig på varenda växt innan jag ger mig på dem med sekatören. Först försöka identifiera vilken sort det är, därefter ta reda på hur de ska skötas och till sist fatta ett beslut om beskärningen ligger tillräckligt högt upp på priolistan.
Först att drabbas av sekatören var hallonen. Under sommaren har jag fått en del klagomål från besökare som bränt sig på nässlor när de försökt nalla hallon. Och jag måste nog ge dem rätt. Nässlorna var lika många och lika höga som hallonbuskarna. Men efter några timmar på knä lärde jag mig se skillnad på nässelstam och de gröna hallonstammarna.

Allt gjordes enligt instruktionsboken. Alla bruna förvedade hallonstammar klipptes bort tillsammans med icke önskvärda växter. De senare (främst nässlor) försökte jag efter bästa förmåga dra upp med rötterna, utan att få en manshög nässla i ansiktet. Och jag lyckades faktiskt ta mig igenom snåren med bara minimala brännskador. Sen glesade jag ut kvarvarande hallon till ungefär tio per meter.

Två rader rensade - one to go.
Två rader rensade – one to go.

Nu ser det riktigt välvårdat ut och till nästa säsong ska jag försöka hålla efter ogräset bättre. Funderar på tidningar och bark för att hålla nässlorna tillbaka.

Nästa offer för beskärningen blir kanske Spirean (lägg märke till att jag redan svänger mig med trädgårduttryck), men där blir det nog röjsåg i stället för sekatör…

Midsommar

Dukat för första midsommaren på gården.
Dukat för första midsommaren på gården.

Första midsommaren vid vägens slut blev riktigt lyckad. En äkta traditionell tillställning fast vi kom oss aldrig för att bygga någon midsommarstång. Nästa år hoppas jag det blir ännu bättre när logen är rensad och jag hittat stommen till midsommarstången. Och att hitta blommor är inget problem på det här stället. De igenväxta åkrarna flödar över av växtkraft och nästa år räknar jag med att det blir hela programmet på midsommar. Hittar jag ingen dragspelare får det väl bli musik på burk till dansen.
En extra fördel med lantlivet är att det finns gott om utrymme, så att ha en midsommarstång liggande är inget problem.
Nu har jag också skaffat bredband (eller åtminstone band) till gården så förhoppningsvis ska det inte dröja en månad till nästa inlägg.

Djur och odjur

Alla djur har någon funktion att fylla – utom fästingar. Det har jag hört från Jonas Wahlström på Skansenakvariet så det måste vara sant. Än så länge har jag bara tagit med ett djur till gården och det är min lilla Pumah. Men jag har ändå ingen brist på djurliv. I skogen hittar jag spillning från älg, hjort och rådjur och det är gott om vildsvinsbök i markerna runt omkring.

Varje morgon väcks jag av fågelkvitter och på dagarna hör jag göken gala(??? Är det det den gör???). Det är ett ständigt surr av insekter bland blommorna och där finns också så många olika fjärilar  att jag får skaffa en insektsbok för att kunna hålla reda på sorterna.

Regnar det kommer grodorna hoppande på gräsmattan och emellanåt kommer en bålgeting brummande som en helikopter.

Det här ser jag som en del av det jag letat efter – men det finns djur som ligger på gränsen… Djur vars existens jag bejakar med hela mitt hjärta – men som gärna skulle få existera någon annan stans.

Sorken till exempel. Jag är fullt medveten om hur viktig sorken är för ekosystemet i skogen, men jag önskar att de kunde nöja sig med att vara rävmat. Det är inte utan att jag släpper ifrån mig en och annan svordom när jag trampar igenom ett sorkhål för femtielfte gången när jag försöker få ordning på marken.

Eller hästmyrorna. En rejäl myrstack ute i skogen är ett imponerande verk och man häpnar över organisationen när de rensar marken på döda smådjur. Inte lika roligt när man hittar dem i lagårn. Såg att de kröp omkring på gödselplattan och började leta efter boet. Kröp omkring och försökte lista ut vart de var på väg. Tvingades ge upp de taktiken eftersom de var alldeles för planlösa. I stället inriktade jag mig på platser där de var många, och bingo! När jag öppnade utgödslingsdörren från hönshuset så kom jag rätt på boet, mellan tröskeln och dörren låg en hel hög med ägg och mängder av myror. Snabbt ner till byn för att inhandla lämpligt myrmedel. Men när jag var tillbaka efter en halvtimme så hade de flyttat. Antagligen håller de på att snaska i sig lagårdsväggarna i stället. Har alltså fått en ny punkt på listan: Bryta upp väggar och leta myror.

Bromsar är heller inget favoritsällskap. Jag har varit lyckligt förskonad från myggor och knott men bromsen är ett otyg. Så länge man håller sig i rörelse är det ok, men går jag och slår med lien och stannar till för att torka svetten ur pannan så är jag omgiven av ett moln av flugor. Det kan jag leva med. Men flugor som landar på mig och bits passar inte in i min bild av den vänliga naturen.

Nåväl, de odjur jag lever med är bara dagaktiva så när jag sitter på verandan med ett glas vin i skymningen så är det bara glada trevliga djur som rör sig i natten.

Det växer!

Tomater

Jag tillhör de lyckligt lottade som fortfarande fascineras av växtkraften i jorden. De små frön jag sådde på fönsterbänken i Nyköping har nu tagit sig rejält efter att jag satt ut dem i växthuset. Tomaterna står alldeles för tätt, och det gör nog pepparn också, men då vet jag det till nästa år.

Vindruvor på gång.
Vindruvor på gång.

Vinrankan har exploderat av livskraft och klättrar nu bokstavligen på väggarna; Dessutom finns det gott om vindruvor – eller i varje fall embryon på den.

I Benåkern har löken kommit sig rejält, 80 procent av gurkplantorna är fortfarande i livet och har börjar blomma och min sent satta potatis att visat små rosetter som nu konkurrerar med ogräset.

De äppleträd som fortfarande är i livet har mängder av små äpplen på sig och bärbuskarna verkar kunna hantera konkurrensen från nässlor, gräs och skräppa. Hoppas bara att sorken håller sig borta från odlingarna.

Benåkern

Igenväxta ligger fälten. Även om jag kommit igång sent i år så har ambitionen varit att få något att växa. Så jag plockade fram lien och slog en liten markbit vid ladan. Sen drog jag igång jordfräsen och började köra. Misstag. Det tog ungefär 30 sekunder – så rullade fräsen fram med två stora bollar av rötter, gräs och nässlor. Bara att ta fram kniven och skära rent. Sen räfsade jag bort allt jag slagit och försökte igen. Nu gick det något bättre. Men något vitt hade fastnat på ett av fräsbladen. Ett nyckelben. Jag blev väl lite konfunderad men fortsatte jobba. Nu började det dyka fram gamla ben och knotor lite varstans när fräsen rörde om i jorden.

Jag började fundera på vad som hade pågått här på gården. Bestämde mig till slut för att vänta med att ringa polisen tills jag hittat en skalle. Benen samlade jag i en hög vid sidan.

Någon skalle har inte dykt upp. Men vem vet… Hunden har upptäckt benåkern och går och nosar bland sättlökarna. Kan jag inte se henne så ligger hon vanligen under någon buske med att gammalt murket ben.

Min huvudteori är att det legat en gödselstack på platsen en gång i tiden och att man grävt ner rester av döda djur där. Och tills hunden kommer springade med en skalle i munnen så håller jag fast vid den teorin. Nu växer det gurka och lök på dödens fält.

Första dagarna

Det är inte utan att det känns lite överväldigande. Det växer precis överallt och jag känner mig lite osäker på vad som ska vara kvar. Jag sitter och gör listor på vad som ska göras varje dag. Regniga dagar jobbar jag inomhus och soliga dagar på gården.

Växthuset fungerar för båda vädren och det är där jag gjort min första insats. Det var en djungel. Gräslöken känner jag igen men när det gäller resten hade jag inte en aning.

Leva eller låta dö?
Leva eller låta dö?

Det fick bli en kompromiss. Hälften av pallkragarna rensade jag helt  och den andra hälften fick leva. Tids nog listar jag väl ut vad som är vad. I de rensade kragarna vände jag ner ogräset i botten, strödde lite kogödsel ovanpå och fyllde sen på med jord. I dessa växer nu tomatplantor, olika sorters peppar samt några vitlökar jag stack ner i jorden.

I mitten av växthuset står en allt större vinranka. Det verkar vara en tidsfråga innan den helt tar över växthuset men än så länge nöjer jag mig med att peta in hindrande rankor i lövverket. Kanske får jag ta fram sekatören vid tillfälle.

Främmande växt 1

Den här växer i gruset utanför huset. Ogräs eller inte, tyckte den var lite för imponerande för att bara dras upp. Dessutom börjar den få blommor nu.

Blåblommor
Blåblommor

Denna vackert blåblommande växt trivs lite var stans på gården.  Så länge den håller sig utanför växthuset får den leva.

Det tog sin tid

Så här har min utsikt sett ut de senaste åren. Nu väntar nya vyer,
Så här har min utsikt sett ut de senaste åren. Nu väntar nya vyer,

Jag vet inte riktigt hur länge jag gått och väntat på det här men till slut börjar bitarna falla på plats. Min pensionsförsäkring är numera en liten gård utanför Vingåker. Någon hektar med igenväxt åker och lika mycket skog som behöver gallras. Dessutom ett hus som inte behöver akutrenoveras, en lagård, en snickarbod, en gäststuga och ett växthus. Dessutom ett antal små byggnader inredda för kaniner. 2,5 hektar är antingen en väldigt liten gård, eller en väldigt stor tomt. Men eftersom det är en lantbruksfastighet på pappret så kommer det att vara det för mig också.

Vid vägens slut är väl inte riktigt sant. Vägen fortsätter ytterligare 100 meter efter mitt hus till en vändplats i skogen. Och därefter finns det skogsbilvägar som leder till ingenstans. Men det är det sista huset på vägen, sista elstolpen för elnätet och sista huset som teleledningen går till. Teleledningen är visserligen nedblåst, men en gång har det funnits fast telefoni i huset.

Min väg till gården
Min plan var att skaffa en minimal övernattningslägenhet och i stället för att investera i dyrt stadsboende lägga pengarna där de är mer värda. Förra hösten började hjulen att rulla. I november började jag ett nytt jobb i Nyköping – ett jobb där jag får slita i åtta dagar (minus ledig lördag) men sen är jag ledig sex. I januari köpte jag en etta i Nyköpings city med promenadavstånd till jobbet. Och i mars var min trea i Sickla såld.

Överskottet från försäljningen räckte till att betala ettan kontant och till en rejäl handpenning på gården. Dessutom räknande jag med att det skulle krävas en hel del investeringar, även om jag planerar att ta allting steg för steg.