Annons

Don´t fence me in

Ett av den gångna veckans projekt var att börja rensa bland kaninhusen. Det är ingen brist på byggnader här men många är i ett bedrövligt skick. Jag har funderat på att flytta det större kaninhuset några meter och bygga om det till en bipaviljong men det verkar bli ett lite för stort projekt. De mindre husen kommer jag antagligen att bränna i vinter men eftersom det största är i hyfsat skick så får det står kvar tills vidare.

I mellanläget - när staketet är varken uppsatt eller hoprullat är det extremt ohanterligt...
I mellanläget – när staketet är varken uppsatt eller hoprullat är det extremt ohanterligt…

Utanför kaninhuset fanns en liten hage på drygt 20 kvm med högt staket. Staketstolparna var genomruttna så tanken var att städa undan blandningen av stängsel och ruttnande trä. Försökte först med kofot men resultatet blev bara att jag skapade en hög av förvriden metall blandat med fastspikade träbitar. När jag tänkte lite längre insåg jag att det skulle bli svårt att frakta bort en blandning – det blev till att källsortera på plats.

Med plåtsax gick det som en dans att få loss stängslet från stolparna och rulla ihop det.

Tolv meter armerad gräsmatta, i vilket källsorteringsfack lägger man den?
Tolv meter armerad gräsmatta, i vilket källsorteringsfack lägger man den?

Rullarna gick dessutom att komprimera genom att hoppa på dem och sen gick de att frakta bort med skottkärra. Kvar har jag en hög ruttnande virke med rostiga spikar och mindre staketrester. Vad jag ska göra av den har jag ingen aning om. Jag har visserligen ingen brist på plats men det stör mitt ordningssinne att ha omotiverade högar med skräp på gården. Kanske jag får ordna en mer långsiktig kompost för ruttnande trä någonstans.

Kvar blev också det finmaskiga kaninnätet som var fäst närmast marken på staketet. Det hade fullkomligt växt ihop med marken men gick att dra bort med mycken möda och stort besvär. Men vad gör jag nu med tolv meter armerat gräs?

 

 

 

Annons

Nyodling

När jag först gav mig på mitt lilla röjningsprojekt hade jag inte en aning om vad som dolde sig under grönskan.
När jag först gav mig på mitt lilla röjningsprojekt hade jag inte en aning om vad som dolde sig under grönskan.

Nu börjar min första större odlingsyta likna en åker. Det har varit en lång process – men jag har väl i ärlighetens namn inte lagt ner hela arbetsdagar på projektet. En av fördelarna med lantlivet är att utrymmet för olika projekt är outsinligt.

Varje morgon till kaffet brukar jag fundera över vad som kan vara ett lämpligt beting för dagen. Och då tar jag hänsyn till såna faktorer som väder, humör och om jag har några väntande besök. Är det besökare på väg prioriterar jag sånt som ger snabbt synligt resultat. Lite barnsligt kanske – men jag vill gärna att det verkar som om jag gör snabba framsteg. Att gå med röjsågen tillhör inte den kategorin, inte heller vedhuggning eller att släpa ris. Såna projekt ligger mer åt evighetshållet. Sånt som aldrig tar slut. Då är det bättre att måla en vägg eller lägga golv i något rum. Jag har också ett antal flyttlådor som ännu inte blivit uppackade. Jag brukar flytta runt dem mellan olika byggnader allteftersom jag får en ny idé. Gräsklippning brukar jag däremot vänta med – det brukar vara en populär sysselsättning för besökande män. Traktorgräsklipparen var en lysande investering…

Men nu börjar som sagt min första åkerlapp se odlingsbar ut. I somras var den helt övervuxen med manshöga nässlor och sly. Jag har slagit den upprepade gånger, fällt skuggande träd och röjt sly. Jag har släpat bort ruttnade stockar som låg i en liten bröt mitt ute på åkern och plockar betongblock, stenar och bitar av hönsnät som legat halvt begravt i marken.

Senaste projektet var att köra över marken med jordfräsen. Det tog mig tre dagar (eller cirka åtta effektiva timmar). Resultatet blev över förväntan. Ytterligare ett antal stenar, stubbar och betongblock kom i dagen men jordfräsen tuggade på med glatt humör.

Samma mark efter ett antal timmars arbete.
Samma mark efter ett antal timmars arbete.

Till och med när det fastnade en gammal rostig tunna och ett armeringsjärn i valsarna fortsatte den snurra. Det lät förstås lite men fräsen höll. Den fungerar dessutom utmärkt som sorkskrämma. Körde nästan över en stor svart sork som förvirrat försökte orientera sig i den nya geografin.

Tänkte att det var ett bra tillfälle att träna upp Pumah till sorkjägare men först fattade hon inte var det var jag ville.
– Va, jaga, får jag jaga någonting verkade hon tänka.
Sen kom hon med full fart över åkern – sprang rakt över sorken och fortsatte ut i skogen. Där stannade hon skällande.
-Var, var? Var finns djuret jag ska jaga?
Det blir nog ingen riktig råtthund av henne.

Annons

Pärontjuvar

Det är rätt lyhört här ute på landet. Man hör långt i förväg när det kommer en bil. Och det mest störande är egentligen korparna som i mitt tycke borde bytas ut mot några mer välljudande fåglar. Lyckligtvis tillbringar de inte all sin tid runt mina ägor. Det känns bättre med lite omväxling i djurlivet. Enstaka grävlingar, rådjur och huggormar är välkomna men jag vill inte ha någon invasion av någondera.

På gården finns ett antal äppelträd av varierande kvalité, samt ett åldrigt päronträd precis utanför knuten. Päronen ger god skörd men eftersom trädet är så högt har jag ännu inte lyckats hitta ett enda päron som inte är fallskadat. Frukterna faller från mellan tre och åtta meters höjd och de som inte först dunsar ner på hustaket når marken med en avsevärd fart.

Skadorna verkar ändå inte avskräcka djurlivet. Bland de ruttnande päronen på marken har det surrat rejält av flugor och getingar. Nässelfjärilarna är fortfarande i farten och emellanåt kommer en liten harpalt på besök för att förse sig av frukterna.

Tre av hjortarna som kom på besök. De travade iväg ut i skogen innan Pumah vaknade.
Tre av hjortarna som kom på besök. De travade iväg ut i skogen innan Pumah vaknade.

I helgen hade jag nya besökare när jag tittade ut genom fönstret på morgonen. Fyra hjortar vågade sig fram för att stjäla av mina jäsande päron. Väl bekomme säger jag, men i fortsättningen skulle jag uppskatta om de slutade skrapa upp gräsmattan med klövarna. Nu är fallfrukten upplockad och förpassad till komposthögen. Där får de skrapa bäst de vill.

Att offra en oxe

Här är det tänkt att försöksodlingen ska börja nästa säsong.

Man ska inte tro att det är lätt att börja med odling. Bortsett från det rent växtliga finns det en hel del regler att ta hänsyn till. Att följa reglementet för att få marken certifierad som ekologisk är relativt enkelt. Sen är frågan om man vill försöka få retroaktiv karens för att slippa vänta i tre år innan man får sälja det man odlat som ekologiskt. Och om det är värt pengarna – inspektioner och licenser kostar närmare 4000.- per år i fasta kostnader. Och det gäller upp till 20 hektar. Har man då bara 1 hektar att odla på – småskaligt alltså – så blir de fasta kostnaderna bara för eko-märkningen en stor del av budgeten.

Sen finns det förstås massor av olika bidrag att söka – företagsstöd, investeringsstöd, utvecklingsstöd etc etc Problemet är att många stöd bara går till jordbrukare under 40 år, och när det gäller gårdstödet så måste man ha minst 4 hektar. Gårdstödet  är EU-pengar som betalas ut för att man brukar jorden – eller inte brukar jorden. Landet är indelat i zoner och mest stöd får  de som har riktigt bördig mark i södra Sverige. Stora lönsamma jordbruk får mest i bidrag per hektar och små mindre lönsamma får minst. Naturligtvis finns det en tanke med detta – man vill styra europas jordbruk mot de bästa markerna. Samma sak med storleken. Småskalighet nej – storskalighet ja. Sen upptäckte jag att det faktiskt finns ett undantag från regeln om minst 4 hektar för gårdsstöd:

”Om du slaktat en tjur eller en stut
under perioden 1 januari till 31 mars 2011
och får handjursbidrag för den
kan du få gårdsstöd för mindre än 4 hektar.”

Jag får rent gammal testamentliga vibbar av den formuleringen. Det finns säkert en kompromiss inom EU som lett fram till det här undantaget. Men själv får jag göra en kalkyl inför nästa säsong för att se om ett blodsoffer under senvintern kommer att hjälpa eller stjälpa ekonomin på gården.

Kryddträdgård

Om jag inte hinner ändra mig kommer här att växa kryddor nästa år.
Om jag inte hinner ändra mig kommer här att växa kryddor nästa år.

Till nästa säsong tänkte jag skaffa mig en kryddträdgård. Eftersom jag vill ha den nära köket så kommer den att hamna nedanför snickarboa. Har börjar förbereda marken, slagit och kört över den med fräsen.

Har än så länge lite vaga idéer om detaljplanen över odlingen, men jag har i alla fall börjat med en lista över vilka kryddväxter jag vill ha där:

Anis
Basilika
Citronmeliss
Dill
Fransk Dragon
Gräslök
Gurkört
Isop
Koriander
Körvel
Lavendel
Libbsticka
Malört
Mejram
Mynta
Oregano
Persilja
Rosmarin
Salvia
Timjan

En blandning av väldoft, ögonfröjd och örter som jag faktiskt använder. Listan kommer naturligtvis att bli föremål för konstant revidering, men det är en utgångspunkt i alla fall. Sen har jag en vag idé om att det borde finnas en liten bänk där man kan sitta med ett glas vin i solnedgången. Kanske jag börjar i den ändan.

Att beskära

Nybörjare som jag är i trädgårdssammanhang får jag läsa in mig på varenda växt innan jag ger mig på dem med sekatören. Först försöka identifiera vilken sort det är, därefter ta reda på hur de ska skötas och till sist fatta ett beslut om beskärningen ligger tillräckligt högt upp på priolistan.
Först att drabbas av sekatören var hallonen. Under sommaren har jag fått en del klagomål från besökare som bränt sig på nässlor när de försökt nalla hallon. Och jag måste nog ge dem rätt. Nässlorna var lika många och lika höga som hallonbuskarna. Men efter några timmar på knä lärde jag mig se skillnad på nässelstam och de gröna hallonstammarna.

Allt gjordes enligt instruktionsboken. Alla bruna förvedade hallonstammar klipptes bort tillsammans med icke önskvärda växter. De senare (främst nässlor) försökte jag efter bästa förmåga dra upp med rötterna, utan att få en manshög nässla i ansiktet. Och jag lyckades faktiskt ta mig igenom snåren med bara minimala brännskador. Sen glesade jag ut kvarvarande hallon till ungefär tio per meter.

Två rader rensade - one to go.
Två rader rensade – one to go.

Nu ser det riktigt välvårdat ut och till nästa säsong ska jag försöka hålla efter ogräset bättre. Funderar på tidningar och bark för att hålla nässlorna tillbaka.

Nästa offer för beskärningen blir kanske Spirean (lägg märke till att jag redan svänger mig med trädgårduttryck), men där blir det nog röjsåg i stället för sekatör…

Midsommar

Dukat för första midsommaren på gården.
Dukat för första midsommaren på gården.

Första midsommaren vid vägens slut blev riktigt lyckad. En äkta traditionell tillställning fast vi kom oss aldrig för att bygga någon midsommarstång. Nästa år hoppas jag det blir ännu bättre när logen är rensad och jag hittat stommen till midsommarstången. Och att hitta blommor är inget problem på det här stället. De igenväxta åkrarna flödar över av växtkraft och nästa år räknar jag med att det blir hela programmet på midsommar. Hittar jag ingen dragspelare får det väl bli musik på burk till dansen.
En extra fördel med lantlivet är att det finns gott om utrymme, så att ha en midsommarstång liggande är inget problem.
Nu har jag också skaffat bredband (eller åtminstone band) till gården så förhoppningsvis ska det inte dröja en månad till nästa inlägg.

Djur och odjur

Alla djur har någon funktion att fylla – utom fästingar. Det har jag hört från Jonas Wahlström på Skansenakvariet så det måste vara sant. Än så länge har jag bara tagit med ett djur till gården och det är min lilla Pumah. Men jag har ändå ingen brist på djurliv. I skogen hittar jag spillning från älg, hjort och rådjur och det är gott om vildsvinsbök i markerna runt omkring.

Varje morgon väcks jag av fågelkvitter och på dagarna hör jag göken gala(??? Är det det den gör???). Det är ett ständigt surr av insekter bland blommorna och där finns också så många olika fjärilar  att jag får skaffa en insektsbok för att kunna hålla reda på sorterna.

Regnar det kommer grodorna hoppande på gräsmattan och emellanåt kommer en bålgeting brummande som en helikopter.

Det här ser jag som en del av det jag letat efter – men det finns djur som ligger på gränsen… Djur vars existens jag bejakar med hela mitt hjärta – men som gärna skulle få existera någon annan stans.

Sorken till exempel. Jag är fullt medveten om hur viktig sorken är för ekosystemet i skogen, men jag önskar att de kunde nöja sig med att vara rävmat. Det är inte utan att jag släpper ifrån mig en och annan svordom när jag trampar igenom ett sorkhål för femtielfte gången när jag försöker få ordning på marken.

Eller hästmyrorna. En rejäl myrstack ute i skogen är ett imponerande verk och man häpnar över organisationen när de rensar marken på döda smådjur. Inte lika roligt när man hittar dem i lagårn. Såg att de kröp omkring på gödselplattan och började leta efter boet. Kröp omkring och försökte lista ut vart de var på väg. Tvingades ge upp de taktiken eftersom de var alldeles för planlösa. I stället inriktade jag mig på platser där de var många, och bingo! När jag öppnade utgödslingsdörren från hönshuset så kom jag rätt på boet, mellan tröskeln och dörren låg en hel hög med ägg och mängder av myror. Snabbt ner till byn för att inhandla lämpligt myrmedel. Men när jag var tillbaka efter en halvtimme så hade de flyttat. Antagligen håller de på att snaska i sig lagårdsväggarna i stället. Har alltså fått en ny punkt på listan: Bryta upp väggar och leta myror.

Bromsar är heller inget favoritsällskap. Jag har varit lyckligt förskonad från myggor och knott men bromsen är ett otyg. Så länge man håller sig i rörelse är det ok, men går jag och slår med lien och stannar till för att torka svetten ur pannan så är jag omgiven av ett moln av flugor. Det kan jag leva med. Men flugor som landar på mig och bits passar inte in i min bild av den vänliga naturen.

Nåväl, de odjur jag lever med är bara dagaktiva så när jag sitter på verandan med ett glas vin i skymningen så är det bara glada trevliga djur som rör sig i natten.

Det växer!

Tomater

Jag tillhör de lyckligt lottade som fortfarande fascineras av växtkraften i jorden. De små frön jag sådde på fönsterbänken i Nyköping har nu tagit sig rejält efter att jag satt ut dem i växthuset. Tomaterna står alldeles för tätt, och det gör nog pepparn också, men då vet jag det till nästa år.

Vindruvor på gång.
Vindruvor på gång.

Vinrankan har exploderat av livskraft och klättrar nu bokstavligen på väggarna; Dessutom finns det gott om vindruvor – eller i varje fall embryon på den.

I Benåkern har löken kommit sig rejält, 80 procent av gurkplantorna är fortfarande i livet och har börjar blomma och min sent satta potatis att visat små rosetter som nu konkurrerar med ogräset.

De äppleträd som fortfarande är i livet har mängder av små äpplen på sig och bärbuskarna verkar kunna hantera konkurrensen från nässlor, gräs och skräppa. Hoppas bara att sorken håller sig borta från odlingarna.

Benåkern

Igenväxta ligger fälten. Även om jag kommit igång sent i år så har ambitionen varit att få något att växa. Så jag plockade fram lien och slog en liten markbit vid ladan. Sen drog jag igång jordfräsen och började köra. Misstag. Det tog ungefär 30 sekunder – så rullade fräsen fram med två stora bollar av rötter, gräs och nässlor. Bara att ta fram kniven och skära rent. Sen räfsade jag bort allt jag slagit och försökte igen. Nu gick det något bättre. Men något vitt hade fastnat på ett av fräsbladen. Ett nyckelben. Jag blev väl lite konfunderad men fortsatte jobba. Nu började det dyka fram gamla ben och knotor lite varstans när fräsen rörde om i jorden.

Jag började fundera på vad som hade pågått här på gården. Bestämde mig till slut för att vänta med att ringa polisen tills jag hittat en skalle. Benen samlade jag i en hög vid sidan.

Någon skalle har inte dykt upp. Men vem vet… Hunden har upptäckt benåkern och går och nosar bland sättlökarna. Kan jag inte se henne så ligger hon vanligen under någon buske med att gammalt murket ben.

Min huvudteori är att det legat en gödselstack på platsen en gång i tiden och att man grävt ner rester av döda djur där. Och tills hunden kommer springade med en skalle i munnen så håller jag fast vid den teorin. Nu växer det gurka och lök på dödens fält.