Annons

Gräsmatta – en månad efter sådd

På lite håll ser det jämngrönt ut men det kommer att tar lite tid innan en gräsmatta är riktigt etablerad,
På lite håll ser det jämngrönt ut men det kommer att tar lite tid innan en gräsmatta är riktigt etablerad,

För en månad sedan – i början av maj – sådde jag det som ska bli min största gräsmatta. Nu har gräset kommit upp och om någon vecka är det dags för en första klippning.

Nysått gräs är känsligt för torka så jag har kört spridarna i omgångar. Lyckligtvis fick vi en rejäl åskskur i förra veckan – 3,5 mm på tio minuter – så marken har hållit sig hyfsat fuktig. Men det skadar inte att komplettera på de områden där jorden börjar torka ut.

 

De längre grässtråna är kvickrot och sen kommer timotej, rajgräs, vitklöver, ängssvingel, ängsgröe och rödsvingel. Plus ett antal självsådda fröer.
De längre grässtråna är kvickrot och sen kommer timotej, rajgräs, vitklöver, ängssvingel, ängsgröe och rödsvingel. Plus ett antal självsådda fröer.

Som jag förutspådde har kvickroten kommit tillbaka  snabbt men jag är inte särskilt orolig. När jag börjar klippa regelbundet kommer de ädlare gräsen att konkurrera ut den. Samma sak med ett antal skräppor som tittat upp.

Lite värre är det med maskrosorna – men eftersom det bara är ett tiotal är det snabbt gjort att kapa roten med spaden. För säkerhets skull gör jag samma sak med skräppan.

Ett värre ogräs i en gräsmatta är åkertistel. Stor blir den aldrig men den är anpassningsbar och kan nöja sig med att bilda små rosetter i gräsmattan som sticker i barfota fötter.

Maskrosor och skräppa får sig ett stick av spaden när jag passerar.
Maskrosor och skräppa får sig ett stick av spaden när jag passerar.

Att själv så sin gräsmatta är det absolut billigaste sättet. Särskilt om man köper gräsfrö från företag som säljer till jordbruk.

Förarbetet är det som är mest slitigt. Vet inte hur mycket sten jag har släpat ut. Hade jag varit rik hade jag skaffat en stennedläggningsfräs. Det är en traktordriven fräs som lägger ner alla stenar och rötter någon decimeter under jorden och lämnar en färdig såbädd efter sig. Den går också att kombinera med en sålåda så att allt går i ett moment.

Nu har jag släpat sten för hand istället och det projektet är fortfarande inte avslutat. När marken sätter sig kommer det upp nya stenar, men några mängder blir det aldrig. Bara att efterplocka lite pö om pö.

Samma gräsmatta för en månad sedan.
Samma gräsmatta för en månad sedan.

 

Annons

Nationaldagen 2016

Nationaldagen 2016 firades med flagghissning, hönsmatning och kycklingmackor med potatissallad,
Nationaldagen 2016 firades med flagghissning, hönsmatning och kycklingmackor med potatissallad,

När flaggan ändå var uppe, solen sken och gräset var grönt passade jag på att ta lite nya bilder av gården. Ett bra sätt att fira nationaldagen.

Passade också på att ta några nya bilder med utsikt över dammen. Men ska de blir riktigt bra behöver jag en vidvinkel om jag ska ta dem med systemkameran. Får blir några försök med telefonen istället.
Passade också på att ta några nya bilder med utsikt över dammen. Men ska de blir riktigt bra behöver jag en vidvinkel om jag ska ta dem med systemkameran. Får blir några försök med telefonen istället.

 

En bild över den framtida äppelodlingen, gräset kommer bra och snart kommer jag att göra punktinsatser mot överlevande skräppor och tistlar.
En bild över den framtida äppelodlingen, gräset kommer bra och snart kommer jag att göra punktinsatser mot överlevande skräppor och tistlar.
Och avslutningsvis en bild på gården från gärdena. Den enda jag kunde önska mer av den här dagen var lite vid som höll ut flaggan.
Och avslutningsvis en bild på gården från gärdena. Den enda jag kunde önska mer av den här dagen var lite vid som höll ut flaggan.

 

 

 

Annons

Dags för näckrosor

De första näckrosbladen har letat sig upp till ytan, omgivna av myggor och skräddare.
De första näckrosbladen har letat sig upp till ytan, omgivna av myggor och skräddare.

Nu i början på juni har näckrosbladen kommit upp till ytan, dessutom har jag upptäckt en ny växt i dammen.

För ett par år sedan planterade jag in näckrosor i dammen, ännu ett inslag som inte gör annan nytta än att vara fina. De verkar trivas i alla fall och båda plantorna blommade förra året.

Kan det här vara svärdslilja? Vackra är de i alla fall.
Kan det här vara svärdslilja? Vackra är de i alla fall.

Nu hoppas jag bara de ska sprida sig eftersom de både är vackra och verkar vara ett tillhåll för både fiskar och insekter. Vad kräftorna tycker om dem vet jag inte – men ännu så vet jag inte om jag har några kräftor…

Jag har upptäckt ett nytt inslag i dammen som jag tror är svärdsliljor.  Inget jag själv planterat in  – de verkar ha tagit sig hit på egen hand. Trevliga att se på, men jag hoppas att det inte är en typ av växt som blir ett problem med tiden.

Det är bara att avvakta och se.

 

Stängsling del 1: Hörnstolpar

Första hörnstolpen är på plats. Egentligen hade jag velat ha den en meter längre ut – men att sätta stolpen genom ett gammalt stenröse kändes lite väl...
Första hörnstolpen är på plats. Egentligen hade jag velat ha den en meter längre ut – men att sätta stolpen genom ett gammalt stenröse kändes lite väl…

Nu har jag dragit igång sommarens stora projekt: Stängsling av gården för att hålla hjortarna ute. Första projektet är att sätta hörnstolparna.

Inte för att jag är klar med alla andra projekt, men fördelen med att sköta sig själv är att det är jag som bestämmer. Och idag ville jag stängsla.

 

Hörnstolparna är det viktigaste momentet vid stängsling. Om en stolpe i mitten av staketet ger sig blir den bara hängande – men hörnstolparna måste sitta som berget. För att stängslet ska bli effektivt måste det vara hårt sträckt – helst så att den ilsken älg bara studsar om han springer in i det. Och då är det hörnstolparna som tar lasten.

Det blev inte bara hörnstolpar – den här står i mitten av en hundrameterssträcka. Stängsling av långa sträckor kan behöva stabiliseras.
Det blev inte bara hörnstolpar – den här står i mitten av en hundrameterssträcka. Stängsling av långa sträckor kan behöva stabiliseras.

Som hörnstolpar har jag valt 3-metersstolpar med 12 cm diameter. Först borrar jag ett en meter djupt hål med jordborren och sen sätter jag ner stolpen mot den vägg som är bort från belastningen. Sen måste man rikta stolpen noggrant. Står den inte i våg blir det svårt att få bra sträckning i stängslet.

Sen kommer första hemligheten med att få bra förankrade stolpar. Man återfyller bara lite jord i taget och packar den hårt i botten på hålet. Det tar lite tid, men blir stabilt.

När man har en decimeter kvar till jordytan tar man en paus och gräver ner en planka på tvären i dragriktningen för att sprida lasten och minska risken att stolpen rör sig. Sen är det bara att fylla på resten av jorden. Lägg på lite extra så att det blir en liten kulle vid stolpen – då blir vattnet inte stående där.

Strävorna fasas in i stolparna så att belastningen inte hamnar på skruvarna.
Strävorna fasas in i stolparna så att belastningen inte hamnar på skruvarna.

De mest utsatta stolparna får dessutom strävor i dragriktningen.  De stöttas vid foten mot nästa stolpe och  de är snedkapade i övre ändan. Jag gör dessutom en infasning i stolpen så att belastningen inte kommer på skruvarna. Jag använder bara en skruv per stolpe och dess enda funktion är att hålla strävan i läge. Lasten tas upp av infasningen.

Och jag vet, man kan gjuta fast stolparna och använda maskiner. Men som alltid – jag jobbar med det jag har.

Harakiri-korven testad

 

Jag gillar stark mat och allra helst indiskt. Eftersom jag själv odlar och producerar en hel del chiliprodukter bestämde jag mig för att testa Harakiri-korven. Ibland kallad världens starkaste korv.

Det första man lägger märke till är att den är dyr – 100 kronor för två grillkorvar. Tror det är en riktig bedömning att ta rejält betalt för den. För det lär inte bli många återkommande kunder.

 

Korven levererar vad den lovar – den är stark – men sen tar det slut. Det enda som smakar är capsaicinet i chilin och man får en femminutersbränna ungefär som när man tuggar på en habanero. Plågsamt,  men smärtan övergår aldrig i den njutning som man får av en välbalanserad chilirätt. Det gör ont – inte mer. Och korven lämnar en fadd unken smak i munnen när brännan lagt sig.

Harakiri-korv är inget för mig, trots att jag gillar riktigt stark mat.
Harakiri-korv är inget för mig, trots att jag gillar riktigt stark mat.

För mig fyller den ingen funktion – samma smaksensation går att uppnå genom att stoppa lite hackad habanero i den billigaste Hotdog du kan hitta. För Harakiri-korven saknar komplexitet och balans – och det är det som konsten med stark mat ligger.

Ge mig en Vindaloo, eller en äkta thailändsk Tom Yam Kung. Där finns en helhet i rätterna. De kan vara starka på gränsen till smärtsamma men det slutar inte där. Det finns en styrka som byggs upp i munnen och balanseras av en mängd olika smaker. Det är som att ha en symfoniorkester fortefortissimo i munnen. I jämförelse är Harakiri-korven som en rökvarnare – stark förvisso – men entonig och mer störande än njutbar.

Det finns en postpubertal marknad för den här typen av produkter – en typ av machostatus man kan uppnå i vissa kretsar genom att äta saker som de flesta inte vill stoppa i munnen. Och marknaden är öppen. För världens starkaste köttbulle, hamburgare, kycklinglår, pommesfrites med mera. Eller varför inte världens saltaste leverpastej eller världens suraste saft?

Det kommer alltid att finnas unga män som är villiga att stoppa underliga saker i munnen för att visa sin självkontroll och styrka. Men själv räknar jag inte den här typen av produkter som livsmedel. De hör hemma i hyllan för skämtartiklar.