Åtta tuppkycklingar slaktade

Redskapen jag använder vid slakten: Ett bord, en huggkubb, ett järnrör och en yxa. Sen är det bra med en hink att lägga kropparna i.
Redskapen jag använder vid slakten: Ett bord, en huggkubb, ett järnrör och en yxa. Sen är det bra med en hink att lägga kropparna i.

Det finns nackdelar med lantlivet – tro det eller ej. En av dem är allt dödande man måste sköta. För mig som gammal stadsbo kräver det en del självövervinning.

För två månader sedan kläckte jag sjutton nya kycklingar och i snitt blir hälften tuppar. Och majoriteten av tupparna måste avlivas. Jag har testat alternativen. Första kullen lät jag tupparna växa upp med hönsen. Det resulterade i ett gäng våldtäktstuppar som trakasserade hönsen så for de kom åt. Hönsen blev kala på ryggen och i nacken så jag var tvungen att nacka tupparna som vuxna istället.

Ett annat alternativ är att separera tupparna och låta dem växa upp utan hönorna. Då går det åt en hel del foder och i slutändan måste man slakta dem ändå. Och det blir inget billigt kött. Att föda upp en tupp tills den blir vuxen kostar runt 150 kronor i foder. Och har man tuppar från värpraser är det inte mycket kött på dem.

Så mitt beslut är att avliva dem så fort jag ser tydlig könsskillnad. Tydligast ser man det på att kam och slör växer snabbare på tuppar. Svårt på en enskild fågel men i grupp är det rätt lätt att urskilja. Och igår var det åtta tuppar som fick mista livet. Jag kunde nog ha gjort det för ett par veckor sedan – men vissa jobb skjuter jag gärna på.

Efter slakten tar jag med hinken ut i skogen. I början gjorde jag misstaget att gräva ner dem närmare gården – men de tenderar då att komma upp igen. Antingen för min egen hand när jag ska gräva ner något annat – eller så får hunden vittring på fyndigheten.
Efter slakten tar jag med hinken ut i skogen. I början gjorde jag misstaget att gräva ner dem närmare gården – men de tenderar då att komma upp igen. Antingen för min egen hand när jag ska gräva ner något annat – eller så får hunden vittring på fyndigheten.

Det är viktigt att avlivningen går rätt till och att djuren lider så lite som möjligt. Därför förbereder jag slakten noga och plockar fram alla redskap: huggkubb, arbetsbord, yxa och stålrör.

Därefter hämtar jag tuppkycklingarna en och en. Håller den tätt inpå kroppen med vänsterhanden och ger den sen ett snabbt slag i huvudet så den blir medvetslös. Därefter snabbt ner på huggkubben och hugger av huvudet med yxan. Man behöver ingen kraft – det är viktigare med precision och att man inte tvekar. Sen slänger jag ner kroppen i en hink så den får sprattla färdigt.

När alla tuppkycklingarna är slaktade bär jag ut hinken i skogen och gräver ner dem. Lägger man dem på marken är de borta snabbt nog – men  jag ser ingen mening i att vänja traktens rävar vid höns…

Nu är det avklarat för den här gången. Men eftersom jag har en kläckmaskin full med vaktelägg är det dags igen om ett par månader.

Hoppas bara att jag blir tuffare med åren.

Så tuppkycklingarna får en grav ute i skogen. Vuxna tuppar äter man upp – men de här små stackarna får återgå till naturen.
Tuppkycklingarna får en grav ute i skogen. Vuxna tuppar äter man upp – men de här små stackarna får återgå till naturen.

Slakta vaktel

Vakilarna tillagades efter alla konstens regler och serverades med smörsås, ugnsteet potatis och nyplockade kantareller.
Vakilarna tillagades efter alla konstens regler och serverades med smörsås, ugnstekt potatis och nyplockade kantareller.

Mina överflödiga vakteltuppar har nu mött sitt öde. Att slakta vaktel är på många sätt enklare än att slakta höns. Men arbetsinsatsen för samma mängd kött är betydligt större.

Egentligen kan man slakta tupparna redan efter ett par månader men mina har fått lite extra tid. Eftersom de är halvtama var de lätta att fånga in, men det är ändå bra om man är två eftersom de kan sprattla rätt bra om man inte håller dem med båda händerna. Det har inget med slakten att göra – de beter sig på samma sätt oavsett varför man lyfter dem.

Höns bedövar jag alltid innan jag nackar dem men vaktlarna är så små att risken för misstag är för stort med den tekniken. Därför gör jag som med kycklingar: bara håller dem över en hink och klipper av huvudet. Min filosofi för slakt är att det ska gå så fort, säkert och stressfritt som möjligt. Det ska inte finnas utrymme för misstag som orsakar lidande för djuren.

När huvudet är avklippt med fågelsax håller man dem över skräphinken till nervryckningarna slutat och vakteln är avblodad. Därefter klipper jag av benen nedanför lårmuskeln och vingarna nära kroppen.

För att slakta vaktel behöver man en avfallshink, en hink med kallt rent vatten, en fågelsax, ett fat för de färdiga vaktlarna och slutligen någon form av alkohol för att bli lite känslomässigt avtrubbad.
För att slakta vaktel behöver man en avfallshink, en hink med kallt rent vatten, en fågelsax, ett fat för de färdiga vaktlarna och slutligen någon form av alkohol för att bli lite känslomässigt avtrubbad.

För att flå en vaktel behövs inga verktyg utan man kan dra isär skinnet med fingrarna och dra av både skinn och fjädrar utan större problem. Att torrplocka en vaktel går också rätt lätt, men det tar några minuter extra för varje fågel. Och man får vara försiktig så man inte drar sönder skinnet.

Sen kan man klippa upp kroppen längs med bröstbenet och ta ur den. Slutligen sköljer jag kroppen i kallt rent vatten så den kyls ner och eventuella lösa fjädrar försvinner.

Min erfarenhet är att vaktlar inte behöver möras, utan kan läggas direkt i frysen. Att slakta vaktel kändes rätt lätt – men vi föredrog att ta en slaktsup innan slakten för att lugna känslorna. Är man inte uppvuxen på landet kan man bli lite sentimental annars.

Åtta tuppar for hädan

Fyra tuppar fick flytta, och fyra miste livet på min gårdsplan. Nu ligger de i grannens frysbox, men det är ett lågt pris för att slippa ta itu med dem själv.
Fyra tuppar fick flytta, och fyra miste livet på min gårdsplan. Nu ligger de i grannens frysbox, men det är ett lågt pris för att slippa ta itu med dem själv.

Kycklingarna som föddes sista februari har börjat bli könsmogna och då är det dags för utrensning i hönsgården. Jag hade tio nu nästan vuxna tuppar och sparade två.

Det är lite det som är tanken med mitt avelsarbete. Det blir ungefär lika många tuppar som hönor – jag kläcker de finaste äggen och av alla tupparna sparar jag bara de bästa.

När jag valde hönsras så blev det maran, eftersom det är en kombinationsras med i mitt tycke de allra finaste äggen. Riktigt, riktigt stora och dessutom så mörkbruna att de finaste nästan ser ut som chokladägg. Köttet är dessutom utmärkt och tupparna är stora och bastanta med rejäla bröstmuskler.

Tyvärr har det visat sig att jag är lite för vek för att föda upp köttdjur. Jag har slaktat – vi tog sex tuppar i höstas. Men jag känner ett motstånd mot att slå ihjäl djur som jag fött upp från små dunbollar. Äter dem inte heller med god aptit.

Så den här gången fick grannarna ta hand om tupparna. Fyra fick åka iväg levande, men de kom inte frivilligt. Grannen gjorde misstaget att gå in och hämta dem med bar överkropp. De första tupparna gick bra, men sen fattade de övriga vad som var på gång. En av dem rev upp ett sår på grannens rygg. Tuppar kan vara tuffa.

Dagen efter kom nästa granne. Självplockade och nackade fyra tuppar som han tog med sig hem. Tur att det finns folk som inte är lika sentimentala som jag.

Hönsuppfödning del 16: Tuppslakt

Sex tuppar fick sätta livet till. Massakern skedde strax utanför Vingåker och blev ett hyfsat blodigt spektakel. All slutade dock lyckligt utom för dessa tuppar som just förvandlats från djur till mat.
Sex tuppar fick sätta livet till. Massakern skedde strax utanför Vingåker och blev ett hyfsat blodigt spektakel. Allt slutade dock lyckligt utom för dessa tuppar som just förvandlats från djur till mat.

Så var det dags för tuppslakt. Tupparna hade blivit drygt fyra månader och det var rätt stökigt i hönsgården. De stackars hönorna blev ansatta från flera håll och en del ville inte ens gå ut. 

Tupparna verkar rätt så fredliga emellanåt men deras våldtäktsförsök gjorde att en del hönor inte ville gå ut. Det beteendet gjorde mitt slaktbeslut lättare att ta.
Tupparna verkar rätt så fredliga emellanåt men deras våldtäktsförsök gjorde att en del hönor inte ville gå ut. Det beteendet gjorde mitt slaktbeslut lättare att ta.

Första steget var att fånga tupparna. Försökte först med en hönskrok som hängde i ladugården sen gammalt. Första tuppen smet och när den andra skadade benet på kroken och haltade iväg så släppte jag den metoden.

Istället tog jag den skadade tuppen inne i hönshuset när han hoppat upp på sittpinnarna. Var betydligt lättare att plocka honom där. Tog tag om kroppen utanpå vingarna och lyfte ner honom bara. Själva slakten var enklare.

Dags för tuppslakt

Bar ut tuppen och hade en assistent som slog den i huvudet med ett järnrör som jag kapat till. Sen ner med huvudet på huggkuppen och chop. Stoppade sedan ner tuppen i en hink för att minska blodstänket. De sprattlar rätt bra när alla nervbanorna kapas och trots hinken fick vi en del blodstänk på oss.

Av med huvudet och sen ner med tuppen i en hink för att minska blodstänket vid nervryckningarna.
Av med huvudet och sen ner med tuppen i en hink för att minska blodstänket vid nervryckningarna.

I fortsättningen plockade vi tupparna från pinnarna. Efter fyra tuppar testade jag att lyfta ut den i benen istället. Betydligt lugnare. Dessutom kunde jag hantera slakten själv: Håll tuppen i vänster hand, slå den med järnröret, upp på huggkubben och av med huvudet. Precision är viktigare än kraft vid tuppslakt så man behöver inte svinga yxan. Tror att en slakttratt skulle göra jobbet ännu enklare.

Plockning av tupparna

Sex tuppar fick sätta livet till innan vi började med plockningen. Hade en hink med varmt kranvatten som vi spetsade med kokande vatten från en vattenkokare. Kollade temperaturen med en ugnstermometer. Gick ok men det var rätt bökigt att springa med vatten och att hålla rätt temperatur – runt 60 grader C. Nästa gång ska jag skaffa en gasolvärmare så det går att hålla temperaturen bättre. Samt ett bättre kärl, mina marantuppar går inte ner i en hink.

Dessutom skulle vi ha skållat dem löpande. Nu hann likstelheten sätta in innan plockningen vilket försvårade arbetet.

Efter skållning körde vi dem i en inlånad whizbang-plockmaskin. Gick inte särskilt bra. Tupparna var så stora att de kilade fast sig och låste maskinen. Så det blev en hel del handplockning – och det tar tid. Först på tupp sex testade vi att skära av benen först – och si – sista tuppen blev helt renplockad av maskinen. Så nu vet jag det.

Sex våldtäktstuppar att mött sitt öde.
Sex våldtäktstuppar har mött sitt öde.

Sen var det dags för urtagning. Skulle ha låtit tupparna fasta innan slakten. Nu var det fyllda krävor på allihop och bara på den sista tuppen lyckades jag få loss den hel. Men urtagningen gick bättre efter några tuppar. Helt klart en teknikgren.

Avslutade med att skölja rent kropparna och stoppa dem i fryspåsar. Så nu har jag sex marantuppar i frysen. En vuxen marantupp ska väga mellan 3,5 och 4 kilo. De här vägde strax under 3 kilo vilket känns rätt normalt eftersom de inte är fullvuxna förrän vid sex månaders ålder.

Hönsuppfödning del 15: Snart dags för slakt
Hönsuppfödning del 17: Hönsen har börjat värpa

Så här började hönsen liv: Hönsuppfödning del 1

 

Hönsuppfödning del 15: Snart dags för slakt

Mina åtta tuppar börjar nu bli på gränsen till störande. Att de gal så fort det hörs något oväsen – när jag spikar, sågar, startar en motor etc etc kan jag leva med. Men en del av dem är helt enkelt inte snälla.

Leva eller låta dö? På knappt fem månader har denna tupp gått från ägg till att bli en så här ståtlig varelse. Men snart kanske han ligger i grytan.
Leva eller låta dö? På knappt fem månader har denna tupp gått från ägg till att bli en så här ståtlig varelse. Men snart kanske han ligger i grytan.

Det är rätt ok att tupparna mäter sina krafter med varandra, några riktiga slagsmål har jag inte haft. Men ett par av tupparna är elaka mot de små hönsen. Och det gillar jag inte.
Det ligger i deras natur att ge svagare individer ett tjuvnyp om de inte visar respekt, inte flyttar på sig eller tränger sig i matkön. Men mina elaka tuppar förföljer de svagare när de går undan. Jag har en rädd tupp som ligger och trycker bakom småhönsen. Då kommer elaka tuppen in schasar undan småhönsen och jagar omkring den rädda stackarn.

Så elaka tuppen har jag nu satt upp på min dödslista. Av mina åtta tuppar ska två eller tre få leva vidare, resten går till slakt. Och jag har tre kriterier för att välja vilka som ska få leva:

1. Temperament – Jag vill ha trygga snälla tuppar. Så för elakingarna gäller bara en sak: Av med huvudet.

Det här skulle kunna vara samma tupp, fast i maj.
Det här skulle kunna vara samma tupp, fast i maj.

2. Rasstandard – Individer som inte stämmer med rasstandarden kommer härnäst. Om tupparna är likvärdiga  i temperamentet så får jag hålla i huvudet att det är maraner som jag ska föda upp. Och för de som inte klarar de kraven: Av med huvudet. Här har jag skrivit mer om rasstandarden för maraner.

3. Tillväxt – Maran är en kombinationsras. Så det är både köttansättning och äggläggning som räknas. Så om en tupp inte växer lika snabbt som de andra gäller bara en sak: Av med huvudet.

Det här var teorin. Får se hur tuff jag är i praktiken när jag ska avsluta de liv jag var med och startade. Men slakt är något som måste göras. Det går inte att få vare sig ekonomi eller harmoni i en hönsgård full med tuppar.

Hönsuppfödning del 14: Ska hönsen bli sams?
Hönsuppfödning del 16: Tuppslakt

Så här började hönsen liv: Hönsuppfödning del 1