Annons

Wadköping är ett avslutat kapitel

Nu har jag fullt upp med att hinna med alla beställningar. Och för att vända motgången till en framgång har jag tryckt upp nya affischer. Redan när jag fick första beskedet från Wadköping sa jag att jag skulle använda det i min marknadsföring.
Nu har jag fullt upp med att hinna med alla beställningar. Och för att vända motgången till en framgång har jag tryckt upp nya affischer. Redan när jag fick första beskedet från Wadköping sa jag att jag skulle använda det i min marknadsföring.

Då har jag fått slutgiltigt besked om att jag inte är välkommen till Wadköpings julmarknad i Örebro. Inte oväntat. Håll käften och var söt – hade antagligen varit en bättre taktik från min sida. Men där misslyckades jag på båda fronterna.

Har du missat uppståndelsen går det att läsa om det i till exempel Aftonbladet eller lyssna på P4 Örebro. Jag har varit med på Wadköpings marknader flera gånger tidigare – med precis samma produkter och aldrig fått några invändningar. Så jag räknade med att vara med även i år. När jag inte fick något svar på min anmälan gjorde jag om den, och ytterligare en gång. Efter flera försök fick jag till slut kontakt med dem via telefon och fick då beskedet att Kiss me, spank me – Sörmländsk honung lagrad med färsk chili – inte passade på en julmarknad.

Namnet beskriver smakupplevelsen

Att den gjort det tidigare år spelade ingen roll. Många gånger har jag förklarat namnet. Honung är ett skyddat namn och om den förändras på något sätt får den inte kallas honung. Så “Chilihonung” eller “Honung med chili är inte tillåtet”. Därför valde jag ett namn som beskriver smakupplevelsen: Först känner man bara honungen och sen klipper chilin till. Kiss me, spank me.

Hade jag fått besked i september hade det inte varit några problem att plocka bort honungen. Min rabarberglögg står ändå för 95 procent av försäljningen så här års. Men när de bara slängt min anmälan blev jag arg och skrev till tidningarna.

Det finns mängder av julmarknader och Wadköping är inte unik på något sätt. Mer än i attityden till min honung. Min julplanering påbörjas tidigt och två förlorade marknadsdagar så här nära jul motsvarar två månadslöner för mig.

Wadköping motverkar variation

I radion sa representanten från kommunen dessutom att min kryddsalter heller inte passade in eftersom alla produkter på marknaden ska vara “traditionella och historiska”. Det är ett begrepp som låter bra, men alla som försöker försörja sig på mathantverk vet att man måste utveckla sitt hantverk och hitta på nya saker. Det går inte att försörja sig på att sälja samma saker som alla andra.

När det är kommunala tjänstemän som bestämmer vad som är historiskt och traditionellt så underkänns örtsalt från Vingåker men italienska delikatesser och virkade bläckfiskar är historiskt korrekta. Deras formulering ser dessutom effektivt till att utestänga främmande inslag som de palestinska piroger och baklava jag brukar köpa på andra marknader.

Sen är det naturligtvis viktigt att hålla uppe kvalitén på en marknad. Jag sitter själv med i produktrådet för Djulö hantverkare och vår julmarknad i Katrineholm. Där är det viktigaste att det är hantverk och kvalitet. Men att det utvecklas nya slöjd- och andra hantverksprodukter ser vi som något positivt. Många vill hitta julklappar på marknaderna och då är det ingen fördel om alla tillverkar halmbockar och julkransar. Risken att de gamla inslagen ska försvinna är minimal och min erfarenhet är att besökarna uppskattar variation.

Jag lever på rabarberglögg

Min rabarberglögg har sålt otroligt bra sedan jag vann SM-guldet. Guldmedaljen gör människor nyfikna, men det är smakprovningen som gör att jag säljer. Utan smakprovning säljer jag enstaka flaskor men de som smakat köper ofta flera flaskor på en gång. Tidigare år har jag haft kö från öppning till stängning i Wadköping. Men nu är det slut med det.

Konstanta köer är vanligt när jag säljer glögg och de flesta marknaderna uppskattar att besökarna är nöjda.
Konstanta köer är vanligt när jag säljer glögg och de flesta marknaderna uppskattar att besökarna är nöjda.

Örebro är min närmaste storstad och det är synd att den marknaden försvinner. Men jag får många erbjudanden om julmarknader varje år och de flesta ser mig snarare som ett dragplåster eftersom jag har återkommande kunder som köper glöggen varje år och vill veta vilka marknader jag deltar i. Och flera av dem är betydligt äldre och traditionella än Wadköping.

Kortsiktigt är det här en förlust för mig, men det har haft det goda med sig att ett flertal butiker har hört av sig och vill sälja mina produkter. Så i förlängningen tror jag att jag kan tjäna på att ha blivit utsparkad från Örebro.

Annons

Lumonite – lysande men opålitlig

Går man genom skogen på natten är det bra med en pannlampa. Jag har testat både dyra och billiga och de dyra har bättre ljus – men sämre livslängd.
Går man genom skogen på natten är det bra med en pannlampa. Jag har testat både dyra som Lumonite från Valostore och billiga och de dyra har bättre ljus – men går inte att lita på.

Nu har jag haft testat pannlampan från Lumonite i snart två år. När den fungerar är den riktigt bra – men den går inte att lite på under den mörka årstiden.

Det har hänt att jag gått över till grannarna för att ta en öl – och när jag ska hem har det plötsligt blivit mörkt. Närmaste vägen hem går genom skogen. Och då behövs en pannlampa. På landet är det den som är gatubelysningen.

Är det stjärnklart, fullmåne och snö behövs ingen extra belysning, men det är inte många dagar om året man kan njuta av såna upplevelser. Oftast är det svart, så svart att en stadsbo inte riktigt kan föreställa sig hur det är. Det går att ta sig fram med lampan i mobilen men det är inte särskilt effektivt.

Jag har både vanliga stavlampor och strålkastare. Nackdelen med dem är att de är bylsiga att bära med sig. Så en pannlampa i fickan är bästa alternativet. Men man borde kunna lita på den.

Bilens helljus är naturligtvis helt överlägset. En pannlampa kommer inte i närheten.
Bilens helljus är naturligtvis helt överlägset. En pannlampa kommer inte i närheten.

Länge klarade jag mig med ett par billiga pannlampor från Clas Ohlson men i längden blir det dyrt att byta batterier och de är inte särskilt starka. Varken i ljusstyrka eller i kvalité. Efter en sen natt i våras fick jag låna grannarnas Lumonite – en dyr variant av pannlampa och jag blev rätt imponerad av ljusstyrkan. Så jag skaffade en likadan från Valostore.

Här min dyra pannlampa med samma inställning på kameran. Inte helt rättvist för ögat vänjer sig snabbt och ser bättre än kameran.
Här min dyra pannlampa med samma inställning på kameran. Inte helt rättvist för ögat vänjer sig snabbt och ser bättre än kameran.

Nu har jag testat den i några månader och den har både för och nackdelar. Positivt är det starka ljuset och att den uppladdningsbar så jag slipper köpa batterier stup i kvarten. Den största nackdelen är den dåliga batteritiden. Starkt ljus är bra på natten men det kortar batteritiden väsentligt. Den går att köra i sparläge – men vem gör det?

Jag vill se bra när jag går hem. Men då får man räkna med att pannlampan plötsligt tröttnar och går ner i lägsta sparläge. Trist när man är mitt i skogen. Ännu värre är det vintertid när funktionen med sparläge inte fungerar. Då bara dör min Lumonite plötsligt – helt utan förvarning och allt blir svart. Så pannlampan från Lumonite fungerar bra för kortare turer: ner till ladugården eller över till grannarna. Men gillar man som jag att röra sig i skogen nattetid behövs uthålligare lampor, speciellt pannlampor som går att lita på. Då tar jag med min billiga variant. Batterier går att byta i fält – men vem släpar med sig laddkabel, batteripack och sätter sig och väntar en timme i kompakt mörker när Lumonite tvärdör.

Så de billiga varianterna vinner i längden. Och man har råd att tappa den i skogen.

Annons

Från ladugård till maskinhall

Nu är återuppbyggnaden av ladugården äntligen på gång - fast nu blir det en maskinhall. Men jag misstänker att det kommer att gå undan.
Nu är återuppbyggnaden av ladugården äntligen på gång – fast nu blir det en maskinhall. Men jag misstänker att det kommer att gå undan.

Ett drygt halvår efter branden som totalförstörde den ladugård som jag höll på att renovera har en ny byggnad – en maskinhall – börjat resa sig på samma plats. Mina egna byggprojekt har gått i vintervila – men proffsen kör på.

Det tog mig någon månad att få friggeboden tillräckligt klar för inflyttning. Men då jobbade jag ensam och inte på heltid. En av nackdelarna med att jobba åt sig själv är att det finns en mängd andra sysslor som inkräktar på arbetstiden. Man ska fixa med bilen, klippa gräs, skörda städa och tvätta. Lite som under studieåren då jag under läsperioder inför tentor hade det ovanligt rent och fint hemma. Jag fungerar lite så att när jag känner pressen att göra något blir jag väldigt duktig på att hitta legitima ursäkter för att gör något annat.

Därför är det skönt att ett av alla projekt på gården kommer att skötas av andra. Nu när bygget väl är igång kommer det att gå framåt snabbt hoppas jag. Det som nu byggs är en maskinhall.

En av de lösningar jag kom på inför återuppbyggandet var att dela upp byggnaderna så ekonomiskt som möjligt. Genom att bygga ett Attefallshus, en friggebod och en maskinhall slipper jag helt och hållet ifrån bygglov vilket ger en hyfsad besparing. Attefallshuset och maskinhallen krävde visserligen bygganmälan, men det är en betydligt enklare process.

Byggställningen kom upp på en dag och det blev plötsligt lite bråttom för mig att hjälpligt sprida ut gruset runt betongplattan.
Byggställningen kom upp på en dag och det blev plötsligt lite bråttom för mig att hjälpligt sprida ut gruset runt betongplattan.

Jag kunde ha sluppit även bygganmälan för Attefallshuset men eftersom det ligger närmare tomtgränsen än fem meter behövdes grannens tillstånd. Inga problem när man bor mitt i skogen med goda grannar, men det var en formalitet som krävdes.

Maskinhall = ekonomibyggnad

Bygget de på börjat nu blir en ren maskinhall på sju gånger trettonmeter. En maskinhall räknas som ekonomibyggnad för jordbruket och är därför bygglovsbefriad. Hade jag däremot följt mina gamla planer från innan branden och haft produktionen där så hade de hårdare reglerna gällt. Därför kan man spara en hel del pengar genom att göra en liten rockad i planerna för användandet.

Nu ser jag fram emot att få tak över huvudet för mina maskiner. Drömmen att kunna reparera traktorer och annat inomhus. Mitt liv kommer att bli enklare.

Byggandet stängt för vintern

Målning och lister återstår men friggeboden är uppförd. Dörrar och fönster är på plats och den är isolerad.
Målning och lister återstår men friggeboden är uppförd. Dörrar och fönster är på plats och den är isolerad.

Efter ett par snöfall och frostnätter har jag bestämt mig för att pausa mina byggprojekt för vintern. Friggeboden är så färdig att den numera är uppvärmd och jag har börjat använda den som lagerlokal.

Lister, målning och andra estetiska excesser får vänta till våren. Jag fick hjälp att lägga laminatgolvet inne i friggeboden och det var det viktigaste. Hade jag flyttat in hyllor och annat innan golvet var klart misstänker jag att det aldrig blivit gjort.

Nästa projekt är Attefallhuset som jag ska använda som produktionslokal. Där är golvet lagt och isolerat och största delen av regelverket är uppsågat så när våren kommer ska jag ta tag i det på allvar.

På Attefallhuset är grunden klar samt isolerad. Reglarna är tillsågade och när våren kommer ska jag ta itu med det projektet på allvar.
På Attefallhuset är grunden klar samt isolerad. Reglarna är tillsågade och när våren kommer ska jag ta itu med det projektet på allvar.

Sen återstår den nya maskinhallen som ska ersätta ladugården. Där ligger fullbordandet inte i mina händer. Den ska byggas av en lokal byggfirma. Hoppas de kommer igång inom rimlig tid men sånt kan man aldrig veta.

För närvarande går all tid åt till att koka glögg inför julmarknaderna. Två har jag redan genomfört och nu är de närmaste helgerna fullbokade.

Jag gör så gott jag kan

Det verkar som om – trots all tänkbar logik – det inte går fortare om man arbetar med flera olika projekt samtidigt.
Det verkar som om – trots all tänkbar logik – det inte går fortare om man arbetar med flera olika projekt samtidigt.

Det har varit glest mellan inläggen på sistone och det har sin förklaring. Till största delen handlar det om efterverkningar efter branden.

Det har inte varit mitt bästa år hittills. Först branden i våras, sen äppelodlingen slutgiltigt uträknad. Och nu har jag lite panik att få färdigt Friggeboden som ska bli lager för det jag producerar. Dessutom måste jag få klart någon form av isolering för att vattnet inte ska frysa när frosten kommer.

I helgen började jag lägga underlagspappen på Friggebodens tak. Det som ser så lätt ut på Youtube. När första våden var lagd och glest spikad enligt manualen kom en vindby som slet loss den och slängde den över taket. När samma sak hänt ytterligare en gång flyttade jag byggställningen till andra sidan och lyckades till slut få fast en våd. Sen började de regna.

När jag kom in var det vått på golvet i badrummet på andra våningen. Visade sig att yttertaket läcker. Fick hit en snickare som tror att det räcker att fixa några felaktiga plåtar på taket. Så nu ska jag försöka få hit en plåtslagare.

På väg till byggvaruhuset för att fixa material för att isolera vattnet började bilen konstra. Varningslampor blinkade, fick meddelandet att Servostyrningen drabbats av tekniskt fel och trots laddning under natten gick bilen knappt att starta. Så idag åkte jag till verkstan.

Tur och otur

Det är otur när bilen går sönder.
Det är tur när den ger upp slutgiltigt på planen utanför verkstan.
Det är otur när man måste fixa hyrbil för att kunna leverera produkter och ta sig hem.
Det är tur när det finns en uthyrningsfirma i närheten.
Det är otur när man upptäcker att körkortet är utlånat för att jag fick hjälp med att hämta ett paket.
Det är tur när uthyrningsfirman inte tittar på datumet när jag lämnar fram mitt gamla utgång körkort.

Så det jämnar väl ut sig.