Jag har ett tungt minne från min barndom. Jag och min syster fick var sitt påskägg från äldre släktingar. Hur förväntan byttes till besvikelse när ägget visade sig innehålla så kallat påskgodis – godis som inte är godis.
Jag undrar om det finns någon människa född efter andra världskriget som uppskattar de färgglada äggen fyllda med en svampig fyllning av kemiskt smaksatt socker? Det är inte godis på riktigt. Min teori är att det bara säljs till påsk för att då är det de äldre släktingarna som fyller äggen. Inget barn med självaktning skulle ödsla utrymme i påskägget på dessa menlösa pluttar.
Kanske var det så att den riktigt gamla generationen var barn under krigsåren och då inte hade något riktigt godis att tillgå. De stackarna fick nöja sig med sånt här snasksurrogat under påsken och fyllde helt enkelt de hemmålade kartongäggen med det enda som fanns att tillgå. Sen lever de kvar i övertygelsen att ”när det är påsk äter man påskgodis”.
Mitt hopp står nu till att det pågår en generationsväxling bland påskäggsköparna. Nutida far- och morföräldrar är ofta människor som vuxit upp med vingummin, nappar, sockerbitar, salta skruvar etc etc Men vem vet kanske det också betraktas som föråldrat av den senaste generationen? Kanske även dagens unga kommer att traumatiseras av besvikelsen med illa fyllda påskägg? Jag tänker i så fall ha förbarmande över dem och hjälpa till att göra slut på eländet.
Hur gick det då med det ägg fyllt av besvikelser som jag kommer ihåg från barndomen. Känner jag mig själv rätt så blev det uppätet i alla fall – på den tiden hette det att inget fick förfaras. Men nu är jag stor nog – och har tillräckligt med karaktär – för att välja bort godis som inte är godis. Eller rättare sagt – ska jag ha ett påskägg får jag köpa det själv. och då är det jag som fyller det – med riktigt godis.
