Igår kväll körde jag hem från Stockholm. Enligt GPS:en skulle jag varit hemma 23.15 och med hyfsade vintervägar såg det ut som om jag skulle hålla tiden. Med bara två kilometer kvar slappnade jag av – och det var då det hände. Jag fick ångra att jag åkt utan att vinterutrusta bilen.
Vägarna var plogade och även om jag märkte små snödrev på sina ställen var det inget som oroade mig. Jag var ju nästan hemma. Men jag visste inte hur hårt det hade blåst under kvällen. När drivorna växte försökte jag hålla farten för att glida igenom, men plötsligt var det stopp.
Att köra i lite djupare snö är sällan något problem. Fastnar man är det bara att backa tillbaka i de egna hjulspåren. Snödrev är annorlunda. Snödjupet är varierande och oförutsägbart och i den böljande vita massan är det snudd på omöjligt att se om det är fem centimeter eller fem decimeter snö. Och jag kom varken framåt eller bakåt. Förardörren gick inte att öppna så jag fick klättra ut bilen. Och det var nu jag saknade skyffeln.
Hade handlat hönsmat dagen innan och därför tömt hela lastutrymmet. Skyffeln låg hemma. Normalt kör jag omkring med en riktig grusskyffel så här års eftersom jag anser att snöskyfflar i plast eller aluminium är ett skämt. De duger att skotta av lössnö från motorhuven, men packad snö och is kräver en rejäl skyffel. Och att den är med.
Vinterutrusta bilen med:
- En rejäl skyffel
- Bogserlina
- Isskrapa
- Första förband
- Reflexväst
- Värmeljus (Några värmeljus på golvet håller bilen varm om du blir sittande länge)
- Järnspett (Om du parkerar på gatan och blir inplogad av en isvall)
Efter 45 minuter lyckades jag gunga loss bilen. Funderade ett tag att ställa bilen och gå hem, men tänkte att det finns fler vägar genom skogen så jag körde runt och testade väg nummer två. Det var mitt stora misstag.
Efter en kilometer med måttligt snödrev började drivorna torna upp sig. Och plötsligt satt jag fast igen. Ute på ett fält med snön yrande runt öronen började jag ta mig framåt en meter i taget. Jag såg barmark en bit fram men eftersom jag inte hade skyffeln med mig fick jag sparka undan snön för att skapa hjulspår. Och efter varje litet skutt framåt fick jag knacka bort packad snö runt hjulen med de redskap jag hade: en plastmugg och en isskrapa. Det tog sin tid.
Efter närmare två timmar var jag nästan framme vid en gård och klockan hade passerat två på natten. Kände mig som Emil med Alfred i släden på väg till doktorn i Mariannelund när jag kröp omkring i ovädret med min plastmugg. Snön yrde runt huvudet och bakom bilen hade de spår jag skapat redan blåst igen. Tur att det bara var tio minus – med det jobb jag gjorde kändes det som en behaglig arbetstemperatur.
Då gled vänster framhjul ner i diket. Jag kom inte längre. Dags att bita i det sura äpplet. Jag ringde och väckte Björn, grannen som bor på gården jag nästan var framme vid. Och han kom till min räddning. Med traktorn skopade han undan drivorna framför mig och drog upp bilen ur diket. Sen körde han före och röjde väg tills jag kom in i skogen där vägen var fri igen.
Kvart i tre var jag hemma – med jeans som förvandlats till ispansar nedanför knäna. Om det var något positivt med upplevelsen så var det att jag fått ihop närmare 5000 steg på stegräknaren bara under dygnets första timmar.
Sensmoral: Glöm inte vinterutrusta bilen – särskilt med skyffel! Underskatta inte snödrev, och håll dig väl med dina grannar.
