Ibland tvekar jag med fingret på gillaknappen. Kan det här verkligen vara sant? Tror att många med mig gillar mer med hjärtat än med hjärnan. Mycket delas bara för att det är kul, men genom att ställa tre frågor kan man minska risken att göra skada. Vad, vem och varför är åtminstone en början till källkritik.
1. Vad är det som sägs? Är det realistiskt och relevant? Om du läser att en bil kört av vägen i halkan så ringer inga varningsklockor. Men står det att en clownbil med 22 passagerare krockat med en ambulans, kan man bli lite mer fundersam. Är det verkligen sant? Det kan vara det, men en riktigt bra story kräver att man undersöker den närmare. Finns det uppgifter om när, var och hur det hände? Eller källor som går att kolla? Ju osannolikare en händelse är desto försiktigare bör man vara. Och är en uppgift relevant eller bara kittlande? Frimärkssamlare dödad av björn eller jägare dödad av björn. Deras fritidsintresse är egentligen bara relevant om de ägnade sig åt det när björnen attackerade. Finns uppgiften med trots att det inte är relevant kan det vara läge att fundera över varför det sägs. (Se punkt 3)
En vanlig uppfattning är att tidningar/media alltid ljuger. Jag vågar säga att de nästan alltid skriver sanningen, men nästan aldrig hela sanningen. För att läsarna ska orka igenom texten tar man bara med det som är relevant. Och här skiljer sig åsikterna åt:
- Kvinnan bar kortkort kjol
- Mannen driver en invandrarkritisk blogg
- Förövaren talade med brytning
Beroende på din egen världsuppfattning kan någon av de här upplysningarna vara avgörande för hur du reagerar på texten. Men jag tror att de flesta är överens om att det finns människor som har en annan uppfattning än de själva om vad som är relevant.
En annan varningsklocka är generella uttalanden:
- Alla Sverigedemokrater är rasister
- Alla män är våldtäktsmän
- Alla har högre veckopeng än jag
Generella uttalanden är nästan alltid felaktiga. Och dessutom avslöjar de något om avsändaren. Personen i fråga har inte tänkt igenom vad han säger. De är alldeles för lätta att motbevisa och då sänker man trovärdigheten för hela sitt resonemang.
2. Vem är det som säger det? Är det någon du känner, någon du litar på eller en helt anonym källa. Om Leif GW skulle säga att våldsbrotten minskar samtidigt som en anonym polis säger att de ökar, så vinner GW trovärdighetsmatchen. Men en professor är inte automatiskt ett sanningsvittne. En professor i molekylärbiologi som uttalar sig om tågförseningar har inte högre trovärdighet än vilken pendlare som helst. Inom sitt ämnesområde kan han vara mer pålitlig. Men aldrig till 100 procent. I många frågor går det att hitta personer med motsvarande kompetens men med motsatt åsikt. När det gäller kontroversiella ämnen måste även en professor bygga upp sin trovärdighet hos allmänheten. Det finns en tendens att sätta tillit till auktoriteter. En helt okänd läkare, professor eller forskare används för att styrka ett påstående. Då får man fundera på sammanhanget. Går det inte att bekräfta personens identitet så är trovärdigheten inte högre än för en anonym källa.
Journalister är vanligtvis noga med att ange källor. De skriver ”enligt vakthavande”, ”enligt domen” eller hänvisar till en namngiven person. De gör detta för att det höjer trovärdigheten på texten. Många missar de här hänvisningarna och tror att det är reportern som hävdar något. Använder man anonyma källor eller skriver ”erfar” sjunker textens trovärdighet direkt. Men inte i botten, utan nu är det den enskilde journalistens och tidningens trovärdighet som används. En anonym kommentar på nätet som gör ett påstående som inte går att kontrollera har mycket låg trovärdighet. Det de säger kan vara sant, men hur vet du det? Därför ska man använda källkritik.
3. Varför sägs det? Den som säger eller skriver något har alltid ett syfte med det. Om oppositionen kritiserar regeringen så blir ingen förvånad. Det är deras jobb att vara kritiska. Med politiker är syftet oftast tydligt. De säger saker som stöder deras egen agenda och hävdar med bestämdhet att motståndarna har fel. Och det är som det ska vara. En politiker måste argumentera för det han tror på. Ett företag eller en tidning skriver och säger saker för att tjäna pengar. Men ska de kunna göra det i längden måste de hålla sig till sanningen. Då är det svårare att bedöma avsikterna hos personer utan etikett.
Ibland kan enskilda ordval ge en ledtråd (Se exemplen här bredvid) men ofta är motiven mindre uppenbara. En person kanske bara vill vara snäll, en annan är desperat efter uppmärksamhet och säger det som krävs för att lyckas. En tredje kanske vill dölja eller förminska sina egna misstag. Att till fullo förstå varför någon uttalar sig eller skriver på ett visst sätt är oftast omöjligt. Men att använda lite källkritik är ett steg på vägen.
Men man behöver ha i bakhuvudet att det alltid finns ett syfte. Källkritik kan i varje fall ge en ledtråd till vilket det är.
