Riktigt ruggigt ute numera så vaktlarna har fått flytta in i ladugården. Inte för det verkar gå någon nöd på dem ute – men jag tänker släppa in hönsen i deras fålla nu.
I juni flyttade jag ut mina vaktlar på sommarbete. Och månaderna ute i friska luften verkar bara ha gjort dem gott. De är mycket finare i fjäderdräkten än i våras – mycket beroende på att uppväxten tillsammans med ett överskott av hanar frestar på alla närvarande.
Jag flyttade ut totalt tolv vaktlar varav två hanar. Ett par har förolyckats under sommaren men det är en av riskerna med att ha djuren frigående. Ändå är det lika många vaktlar nu som i våras tack vare att de har föryngrat sig själva.
Att se skillnad på de nya och de äldre är rätt hopplöst – men det finns en säker indikation. De vaktlar som jag kläckt är hanterade hela livet och tar det med jämnmod när man lyfter upp dem. Inte för att de verkar uppskatta att bli kelade med, men de är ändå hanterbara.
Så för majoriteten var det bara att komma med ny mat och sen plocka dem en och en när de käkade. De vildfödda var knepigare. De flyr så fort jag kommer och en vaktel är inte den mest eleganta flygaren: Först rakt upp en dryg meter och sen rakt fram tills det tar stopp. Det gör det åtminstone hyfsat lätt att fånga in dem när de sitter vid stängslet.
Ett par riktigt skitiga byxor och händerna svidande av nässelbränna – men nu bor i alla fall alla vaktlarna torrt och tryggt. Tror jag – ska göra en extra kontroll i morgon innan jag släpper in hönsen.
