
Nu har jag bara ett bisamhälle kvar. Förra året hade jag sex starka samhällen men i våras hade fem dött. Och jag verkar inte vara ensam om att drabbas av bidöden.
Det finns flera olika sjukdomar och parasiter som kan drabba bisamhällen men det som oroar mig är att jag inte vet varför mina samhällen dött. Torkan kan ha varit en bidragande orsak. Efter en varm vår förra året fick jag en bra skörd i juni – men sen slutade det regna. Utan vatten fanns det ingen nektar i blommorna och när jag slutskattade i augusti var kuporna praktiskt taget tomma på honung. Flera samhällen var dessutom så svaga att de inte orkade dra ner allt vinterfoder.

Ändå verkar det inte vara svält som slagit ut mina samhällen. Flera av de döda samhällena hade fortfarande hyfsat med foder kvar.
Vill du läsa mer om biodling och livet på landet? Följ bloggen på Facebook eller prenumerera i spalten till höger.
Och bidöden verkar ha drabbat andra odlare också. En biodlare här i Vingåker miste alla sina samhällen och den storskaliga odlare jag brukar köpa honung av hade förlorat majoriteten av sina samhällen. Utan synbar anledning.
När jag dessutom får höra från andra fruktodlare att det verkar vara brist på pollinatörer i år så blir jag fundersam. De finns de som hävdar att bidöden är överdriven men för mig verkar den mer och mer som en realitet. Jag har i alla fall ett samhälle som verkar starkt och här surrar det fortfarande runt lavendel och oregano. Samtidigt berättar andra om tysta blommande fält med vare sig bin eller humlor.

Nu är vi inne på en andra sommar med torka. Prognoserna lovar gång på gång regn – men när det närmar sig minskar mängden för att i de flesta fall helt utgå. Här har det bara kommit en bråkdel av det regn som vi får en genomsnittlig sommar. Och det drabbar både odlingar och insekter.
Jag vet inte hur det är i andra delar av landet. Förhoppningsvis står det bättre till med insekterna. Och jag hoppas att de senaste säsongerna bara är en tillfällig nedgång och att bin och humlor kommer att återhämta sig nästa år.
