Jag har en egen regel om att maximalt introducera två nya djurarter på gården varje år. Årets första nya djur blir coturnix japonica.
Gillar det latinska namnet – Coturnix ligger bra i munnen – men på svenska kallas fågeln vaktel. Vakteln lever vilt i Sverige även om den är nära hotad. Till skillnad från de flesta hönsfåglar är vakteln en flyttfågel och de nordeuropeiska vaktlarna övervintrar i Afrika.
Nu är det inga vilda vaktlar (Coturnix coturnix) som jag ska föda upp utan Coturnix japonica – japansk vaktel. De japanska vaktlarna hålls som burfåglar eftersom de inte har hemkänsla som höns. En vaktel som flyger iväg är borta. Och kan då bli ett hot om den beblandar sig med de vilda vaktlarna.
Fördelen med vaktlar är att de växer fort: de kläcks efter 17 dagar (höns 21), blir könsmogna på två månader (höns 4–7) och är betydligt effektivare än höns att konvertera foder till ägg. En vaktelhöna lägger drygt 200 och i vissa fall upp till 300 ägg per år. Sen finns det mycket information om vakteläggens nyttighet men det främsta argumentet är att de är vackra – och små. Ett vaktelägg väger 10–12 gram och ett vanligt hönsägg runt 55 gram.
Jag ska nu testa att föda upp vaktlar och om jag får avsättning för äggen kanske jag expanderar. Det är fördelen med att vara småskalig. Man kan testa utan större investeringar. För min del handlar det om byggmaterial för någon tusenlapp och ett antal timmars arbete för att inreda trevliga vaktelbostäder i ladugården. Planen är att hålla dem inomhus under vinterhalvåret och i utomhusburar sommartid.
Vakteln har inga större problem med kyla bara den hålls torrt och dragfritt. Men som för hönsen lägger jag ribban något högre än vad som krävs för att de ska överleva. Djur som trivs producerar bättre.
Idealet hade varit om jag kunnat sälja vaktelkött också, men regelverket för godkända slakterier passar bara storskaliga aktörer. Så nästa vinter räknar jag att de blir mycket vaktel till middag här på gården.
