Odling av flodkräftan är en möjlighet till inkomst på landet och en viktig del i arbetet med att rädda kräftan. Men Världsnaturfonden – WWF – skriver i sin fiskguide att vi inte ska äta flodkräftor. Detta är de ensamma om och deras råd ökar faktiskt hotet mot vår inhemska kräfta.
Den svenska flodkräftan är akut hotad – nästa steg på rödlistan är utdöd. I början av 1900-talet fanns flodkräftan (Astacus astacus) i stora delar av landet men kräftpesten har på drygt hundra år slagit ut 97 procent av bestånd, och vi har ett nationellt ansvar att rädda den för eftervärlden. Men det gör vi inte genom att sluta äta dem, som WWF hävdar.
Jag startade min lilla flodkräftodling för två år sedan med välsignelse från alla berörda myndigheter. Faktum är att alla som arbetar för att rädda flodkräftan är positiva till odling av flodkräfta. Varje nytt bestånd blir en liten genbank och ökar chanserna för artens överlevnad. Det kommer att ta flera år innan jag har ett stabilt bestånd och kan börja sälja flodkräftor och det kommer inte att ge några stora pengar. Men för mig är det viktigt att vara en del av bevarandearbetet.
”Låt bli” – skriver WWF och enligt deras trubbiga regler i Fiskguiden ska den ha rött ljus. De kan inte acceptera att alla hotade arter inte passar in i deras regelverk. Det är inte fisket som hotar flodkräftan. Detta är inget som jag skriver bara för att jag själv odlar flodkräfta, utan vetenskap och beprövad sanning som stöds av alla berörda myndigheter.
Havs och Vattenmyndigheten skriver uttryckligen att ”Fiske av flodkräfta är inte ett hot mot arten.” I det åtgärdsprogram för att rädda flodkräftan Som Naturvårdsverket och Fiskeriverket tagit fram skriver de ”Kräftfisket utgör därför knappast ett hot mot artens överlevnad. Möjligheten att fiska flodkräfta kan till och med ge bättre förutsättningar för att bevara arten på lång sikt, genom att den bidrar till att skapa ett lokalt intresse för bevarandet.”
Det som händer när WWF använder sitt anseende till att försöka göra flodkräftan värdelös är att de ökar motivationen hos de mörkermän som planterar ut signalkräftor. Signalkräftan är fortfarande ok att sälja enligt WWF – men någon vecka efter att signalkräftor släppts ut i ett vattendrag är alla flodkräftor döda. Och vi har förlorat ännu ett bestånd.
Sen reserverar sig WWF genom att skriva ”Fråga efter signalkräftor från bestånd som inte utgör hot mot flodkräftan”. Ett helt meningslöst påstående. Finns det signalkräftor – så är flodkräftan utdöd i det vattnet.
Odling och inplantering av flodkräftor är ett sätt att vända trenden och att minska risken för utdöende. Det finns många på landet som skulle kunna göra som jag, men om flodkräftorna inte får ätas så är det inte lika lockande. Jag har läst en text där WWF menar att den ska odlas ideellt men jag förstår inte hur det skulle gå till.
Men varför gör WWF så här? Föreningen gör så mycket bra för andra hotade arter. Jag tror att det är en prestigefråga. De marknadsför sin Fiskguide hårt och att medge att deras tre kriterier inte passar för alla djurarter skulle svida. Då är de hellre villiga att offra vår inhemska flodkräfta. WWF skriver att det inte finns någon ursprungsmärkning för flodkräfta, det går inte att spåra var de är fångade. Men än en gång – det är inte fisket som är ett hot – utan den illegala utsättningen av signalkräftor.
Idag är den svenska flodkräftan något av det mest exklusiva du kan servera. Kanske den enda rödlistade art som går att äta med gott samvete. Flodkräftor är svindyra – om de överhuvudtaget går att få tag på. Men det höga priset ökar intresset för att rädda arten och kan få fler på landsbygden att starta odlingar. Så den som har råd att äta flodkräftor gör faktiskt en insats för bevarandet. Till skillnad från WWF.
