Skaffar man djur har man inte bara ett ansvar för att de har mat och vatten – man har också ansvar för deras liv och död. Och att ta beslutet att avliva djur är inte alltid lätt.
Vi en kläckning för några år sedan var det en av kycklingarna som hade svårt att gå. Men eftersom den såg pigg ut i övrigt så avvaktade jag. Har jag djur som verkar krassliga på något sätt håller jag alltid extra koll på dem för att se om de behöver behandling – eller måste avlivas.
Men kycklingen åt och drack och utvecklades lika fort som sina syskon. Så jag lät det bero. Namnet Hugo fick den av en besökare här på gården som tillbringade mycket tid med kycklingarna. Och det var långt innan de gick att könsbestämma. Normalt brukar jag inte döpa hönsen eftersom jag har svårt att äta kött som haft ett namn. Men eftersom Hugo stack ut så tydligt med sin hälta så fick hon behålla sitt namn.
Det visade sig sedan att Hugo var en höna och hon klarade sig bra i flocken. Hon haltade fortfarande svårt men gick ute med de andra, åt, drack och värpte. Hon verkade ha ett värdigt hönsliv. Hugo levde i tre år innan jag tog bort henne – då hade hon blivit skadad och kunde inte gå alls. Då var jag tvungen att ta beslutet. Och det är det som jag ser som nyckeln när man ska fatta beslut om att avliva djur: Har de ett värdigt liv.
För många år sedan avlivade vi vår hund Dixie. En schäfer som blivit 12 år och hade svåra höftproblem. Som alltid är det ett svårt beslut men veterinären gav oss ett bra råd. –Vad är det Dixie tycker mest om att göra, och hur mycket av det kan hon göra nu?
Till slut var det ett lätt beslut. Om man väljer att behålla ett sjukt eller skadat djur bör man fråga sig själv om det är för djurets – eller för ens egen skull. Nu kan jag se att jag tog rätt beslut när det gällde Hugo, men har man höns eller andra djur så kommer man att behöva fatta andra beslut förr eller senare.
Den sorgliga baksidan av att ha djur är ju att behöva besluta om när deras liv ska avslutas 🙁 Det är knepigt att veta vad som blir rätt beslut ibland så historien om Hugo var trevlig att läsa 🙂
Tycker det känns rätt att Hugo fick leva, av det jag läst och ser.
Annars kör jag med devisen, djurens bästa först, sedan får jag ta hand om min egen fåfänga….
Tänker likadant. Gäller det djur måste de komma först. Men växter kan jag ibland lämna åt sitt öde…
Japp, så är det! Vad man får utsätta djur (i mitt fall, enbart sällskapsdjur) begränsas för mig absolut av vilka chanser man bedömer att de har att få ett bra liv från djuret perspektiv. Jag har fruktansvärt svårt för -gör allt som står i vår makt för att hålla liv i djur som man ser ibland i tv-program från olika håll i världen. Däremot kan jag mycket väl betala rätt rejäla veterinärkostnader för ett djur där man kan anta att djuret kan bli friskt och få ett bra liv och tiden för rehabiliteringen är rimligt kort. (Har man inte den möjligheten MÅSTE man avliva.) Min förra hund betalade jag många sköna slantar för som unghund ett problem som försäkringsbolaget inte ville ta i med tång. Hon levde ett bra liv till hon var 9 år.