När jag hade mina maraner så fick de tillgång till hela hönsgården. 180 kvadratmeter som de under sommaren förvandlade till öken med enstaka nässelsnår. Men genom att dela upp hönsgården kan man ge hönsen tillgång till friskt gräs hela tiden.
Det är inte min idé, John Seymoure skriver om det som Balfourmetoden. Och den går ut på att man delar hönsgården i tre delar. En del som de alltid har tillgång till, och där har man med fördel sin trädgårdskompost. Hönsen älskar att krafsa i komposthögen vilket gör att den luftas och man får bra nedbrytning och dessutom lite hönsgödsel tillsatt.
De övriga två delarna har hönsen tillgång till växelvis. Då får gräset en chans att återhämta sig och sommartid växer det snabbt till när det får vara i fred från hönsen. Mina tjugo höns betar ner 50 kvadratmeter på ett par veckor.
Men eftersom de sedan flyttas till nästa avdelning blir det aldrig så nedbetat att de krafsar upp rötterna. Efter två veckor finns det forfarande en mycket kortklippt gräsmatta kvar – och det gräset hinner växa till sig rejält om det får vara i fred ett par veckor. Särskilt som det får tillgång till hönsgödsel.
Problemet om hönsen har tillgång till hela hönsgården är att de redan på våren sätter i sig minsta gröna grässtrå som visar sig. Gräset får aldrig en chans att växa till sig. Sen jag började med den här metoden har de nästan alltid tillgång till friskt gräs under sommarmånaderna.
I perioder av torka får de kanske nöja sig med den del de alltid har tillgång till, man får passa på så att de inte betar ner för mycket. Men för det mesta kan jag väcka fram och tillbaka mellan hönsgårdarna och hålla gräset på en lagom nivå.
