Snart ett år sedan första attacken från duvhöken. Den gången tog en en höna i hönsgården. Sedan dess har jag satt nättak över två tredjedelar för att skydda hönsen – men ändå blev jag av med en höna till i förrgår.
Det finns säkert de som tycker att jag får skylla mig själv. Jag har medvetet gett hönsen tillgång till den del av hönsgården som saknar nättak. Eftersom det står äppleträd där så går det inte att näta men ändå släppte jag dit hönsen för att de uppskattar fallfrukten.
Nu har jag stängt till den delen igen men med rovdjur kan du aldrig vara helt säker. Om man inte har burhöns. Att någon säger att de skyddat sina höns till 100 procent så betyder det bara att de hittills inte blivit drabbade. Jag har sett tak av hönsnät som blivit sönderrivna av lodjur – det går inte att vara helt säker.
Sen har jag ungefär samma inställning till rovdjur som de flesta. Ju mindre risken är att jag påverkas eller behöver göra någonting desto positivare är jag. Hade jag haft får på en plats där det plötsligt dök upp varg hade jag inte varit glad. Och inte hade jag blivit gladare om människor som själva inte berörs hade kommit med goda råd om hur jag skulle hantera situationen.
Skulle den rödlistade svartråttan etablera sig i en bostadsrättsförening på Södermalm hade jag däremot argumenterat till dess försvar. Svartråttan är viktig för stadens ekosystem, den är inte farlig och det går att råttsäkra surdegsbrödet med stängsel som delfinansieras av länsstyrelsen.
Nu har jag varken får, varg eller svartråtta utan bara någon enstaka duvhök. Jag tycker inte om det – men jag kan leva med det. Helst vill jag att höken ska hålla sig över sädesfälten – där han gör nytta. Ett rovdjur som uppträder som ett skadedjur löper alltid risken att betraktas som ett sånt. I varje fall när jag får betala priset.
