Mina överflödiga vakteltuppar har nu mött sitt öde. Att slakta vaktel är på många sätt enklare än att slakta höns. Men arbetsinsatsen för samma mängd kött är betydligt större.
Egentligen kan man slakta tupparna redan efter ett par månader men mina har fått lite extra tid. Eftersom de är halvtama var de lätta att fånga in, men det är ändå bra om man är två eftersom de kan sprattla rätt bra om man inte håller dem med båda händerna. Det har inget med slakten att göra – de beter sig på samma sätt oavsett varför man lyfter dem.
Höns bedövar jag alltid innan jag nackar dem men vaktlarna är så små att risken för misstag är för stort med den tekniken. Därför gör jag som med kycklingar: bara håller dem över en hink och klipper av huvudet. Min filosofi för slakt är att det ska gå så fort, säkert och stressfritt som möjligt. Det ska inte finnas utrymme för misstag som orsakar lidande för djuren.
När huvudet är avklippt med fågelsax håller man dem över skräphinken till nervryckningarna slutat och vakteln är avblodad. Därefter klipper jag av benen nedanför lårmuskeln och vingarna nära kroppen.
För att flå en vaktel behövs inga verktyg utan man kan dra isär skinnet med fingrarna och dra av både skinn och fjädrar utan större problem. Att torrplocka en vaktel går också rätt lätt, men det tar några minuter extra för varje fågel. Och man får vara försiktig så man inte drar sönder skinnet.
Sen kan man klippa upp kroppen längs med bröstbenet och ta ur den. Slutligen sköljer jag kroppen i kallt rent vatten så den kyls ner och eventuella lösa fjädrar försvinner.
Min erfarenhet är att vaktlar inte behöver möras, utan kan läggas direkt i frysen. Att slakta vaktel kändes rätt lätt – men vi föredrog att ta en slaktsup innan slakten för att lugna känslorna. Är man inte uppvuxen på landet kan man bli lite sentimental annars.
