Det tar tid att bli godkänd som leverantör till ICA. Det går att använda sig av ett vanligt papperformulär, men använder man istället ICA:s leverantörsportal så kan alla butiker se att man är godkänd.
För att bli godkänd finns det en rad med krav. Butikerna vill till exempel att man skaffar streckkoder till produkterna, och det kostar någon tusenlapp per år att få sin nummerserie. Sen måste produkterna vara säkra, inget att säga om det. Jag har ett registrerat livsmedelsföretag och betalar 2500 om året för att kommunen håller koll på mig. Men sen är grundregeln att man även ska ha en IP-certifiering och det är ytterligare några tusenlappar för att ett företag ska kontrollera samma saker som kommunen – att mina livsmedel är säkra. Den utgiften slapp jag i alla fall eftersom det finns undantag för små företag.
Ändå fick jag avslag på min första ansökan eftersom jag inte är anslutet till FTI – förpacknings och tidningsinsamlingen. Man menade att jag därför inte tog mitt producentansvar för förpackningarna. Miniavgiften till FTI är 2000 kronor/år, men ibland är det bara att bita i det sura äpplet.
Jag tog kontakt med FTI men eftersom jag uteslutande använder mig av glasförpackningar hänvisade de mig till Svensk glasåtervinning. Och för glas är det så att man betalar återvinningsavgiften när man köper in burkarna. Det är ett påslag som importören gör. Så den avgiften har jag redan betalt. Ny kontakt med ICA.
Nu visar det sig att det inte är ICA som kontrollerar ansökningarna via leverantörsportalen utan Kiwa – ett företag som bara sysslar med kontroller och certifieringar. Och enligt ICA borde jag ha blivit godkänd eftersom Svensk glasåtervinning är ett av de fem materialföretag som äger FTI (hänger du med?) och jag är därför är indirekt ansluten till FTI.
Ny kontakt med Kiwa och efter ett par veckor fick jag till slut mitt godkännande. Så i morgon ska jag ta kontakt med ett antal lämpliga ICA-butiker för att vidga mitt nät av återförsäljare.
Kiss me, spank me kommer kanske snart till en ICA-butik nära dig.
