Maran är en hönsras som härstammar från Frankrike. Det är en kombinationsras som är känd för att ha exceptionellt fint kött och att lägga hönsvärldens mörkaste ägg. Riktigt bra ägg är närmast chokladfärgade.
Att hitta renrasiga maraner är inte lätt. Man får lita på uppfödaren eftersom det är sällsynt att hitta ägg eller kycklingar med dokumenterad härstamning. Oftast får man nöja sig med bilder på avelsdjuren och hoppas att äggen kommer från just dessa. Har själv sett annonser där avelsägg säljes med bilder på maraner hämtade från nätet.
Kopparmaran
Själv avlar jag bara på svart kopparmaran. På så sätt får jag ett hyfsat stort antal ägg att välja på. Får jag 70 ägg i veckan så kan jag plocka ut de 20 bästa till kläckaren och kan på så sätt styra både färg och storlek. Maranägg ska vara så mörka som möjligt och rejält stora – mellan 70 och 80 gram. Typiskt för maranägg är också att formen ofta är rundare, mer klotformad, än vanliga hönsägg.
-
Maranägg bredvid ett vanligt köpeägg. Den här färgen ska de ha, vet att de kan bli ljusare när hönsen värper mer, men visst ser det lovande ut. Storleken beror på att hönan är nybörjare på äggläggning. Äggfärgen varierar med tiden. Man kan tänka sig det som att hönan spraymålar äggen. Färgen sitter alltså bara på ytan. En höna som lägger många ägg har därför inte lika mycket färg till varje ägg, de blir därför ljusare i färgen. Det har gjort flera försök under åren att korsa in andra raser med maranen. Dels för att få könsskiljande teckning på kycklingarna och dels för att få större äggproduktion. Inget av dessa experiment har varit framgångsrika. Man har inte lyckats behålla den mörka äggfärgen som är karakteristisk för maranen. En maranhöna kan producera 150–200 ägg per år, värphybrider kan lägga dubbelt så många.
Kombinationsras
Eftersom maran är en kombinationsras, som både har bra köttansättning och hyfsad äggproduktion så förbrukar de en hel del foder. Mina hönor äter drygt 100 gram per dag (kanske hälften av det sommartid) och lägger ett ägg varannan dag. Med ett foderpris på 6 kronor kilot blir alltså bara foderkostnaden 1:20 per ägg plus moms. Sen tillkommer tupparnas mat, värme, snäckskal, och avskrivningar på hönshus. Dessutom börjar hönsen värpa först vid fem månaders ålder och fram tills dess har de ätit foder för drygt 200 kronor.
Ett antal tuppar och hönor har dessutom sorterats ut på vägen för att de har haft olika fel. Så storskalig uppfödning av maran är nog svårt att få lönsamhet i om man inte hittar en marknad som är beredd att betala för vad äggen och köttet kostar.
Själv valde jag maran just för att det är en kombinationras. Jag gillar idén att hönsen kommer till användning även när de är uttjänta som värphöns. Det är bra med kött på en maran. Det är klart att man kan äta upp en gammal värphybrid också, men jag vet vilken jag väljer.
James Bond-effekten
Sen de mörka äggen förstås, det blir en riktig wow-faktor när nya kunder ser riktiga maranägg för första gången. Också finns förstås James Bond-effekten. I boken ”Kamrat Mördare” beskriver Ian Fleming Bonds frukost när han är hemma i London. Där ingår alltid ett maranägg serverat i en mörkblå äggkopp med en guldrand. Äggen fixade hans hushållerska May eftersom hon kände en maranuppfödare.
Så, äggens färg och storlek är prioriterad i min avel. Dessutom sorterar jag ut de fåglar som inte växer ordentligt eller har andra fel. Färgteckningen har betydelse i slutändan. Har jag fyra likvärdiga tuppar, så behåller jag den som har bäst teckning i förhållande till rasstandarden.
Höns är lätta av avla på och det finns många som föredrar att plocka fram sina egna hybrider och blandningar. Det finns redan hundratals raser att välja på så jag tycker inte jag har så mycket att tillföra på den fronten. Jag har valt maran för att det är en ras med egenskaper som jag gillar. En etablerad ras har dessutom den fördelen att den är genetiskt stabil – det är hyfsat förutsägbart vilka egenskaper kycklingen kommer att ha.
Därför försöker jag hålla på rasstandarden så mycket som möjligt.
