Jag gillar stark mat och allra helst indiskt. Eftersom jag själv odlar och producerar en hel del chiliprodukter bestämde jag mig för att testa Harakiri-korven. Ibland kallad världens starkaste korv.
Det första man lägger märke till är att den är dyr – 100 kronor för två grillkorvar. Tror det är en riktig bedömning att ta rejält betalt för den. För det lär inte bli många återkommande kunder.
Korven levererar vad den lovar – den är stark – men sen tar det slut. Det enda som smakar är capsaicinet i chilin och man får en femminutersbränna ungefär som när man tuggar på en habanero. Plågsamt, men smärtan övergår aldrig i den njutning som man får av en välbalanserad chilirätt. Det gör ont – inte mer. Och korven lämnar en fadd unken smak i munnen när brännan lagt sig.
För mig fyller den ingen funktion – samma smaksensation går att uppnå genom att stoppa lite hackad habanero i den billigaste Hotdog du kan hitta. För Harakiri-korven saknar komplexitet och balans – och det är det som konsten med stark mat ligger.
Ge mig en Vindaloo, eller en äkta thailändsk Tom Yam Kung. Där finns en helhet i rätterna. De kan vara starka på gränsen till smärtsamma men det slutar inte där. Det finns en styrka som byggs upp i munnen och balanseras av en mängd olika smaker. Det är som att ha en symfoniorkester fortefortissimo i munnen. I jämförelse är Harakiri-korven som en rökvarnare – stark förvisso – men entonig och mer störande än njutbar.
Det finns en postpubertal marknad för den här typen av produkter – en typ av machostatus man kan uppnå i vissa kretsar genom att äta saker som de flesta inte vill stoppa i munnen. Och marknaden är öppen. För världens starkaste köttbulle, hamburgare, kycklinglår, pommesfrites med mera. Eller varför inte världens saltaste leverpastej eller världens suraste saft?
Det kommer alltid att finnas unga män som är villiga att stoppa underliga saker i munnen för att visa sin självkontroll och styrka. Men själv räknar jag inte den här typen av produkter som livsmedel. De hör hemma i hyllan för skämtartiklar.
