Plötsligt händer det. Igår fick jag ett sms: Vi kanske kan fräsa till kvällen. Då blev det bråttom. Snabb kontakt med grannen som lovat skota bort rishögarna och sen bekräftelse. Och nu är fältet fräst.
DEt var över ett år sedan som jag tog över arrendet och eftersom det inte kommer att generera några omedelbara inkomster har projektet blivit satt på undantag. Emellanåt har jag gått några mimer med röjsågen på detta evighetsfält. Men till slut var slyet borta och med hjälp av min wwoofare drog jag ihop det till högar. Sen blev de liggande.
Men nu är fältet nästan klart för odling. Diskussionen om fräsning kontra kvickrot har jag tagit tidigare – men här kommer resonemanget igen:
När man fräser fältet delas kvickroten upp i smådelar och varje del blir en ny planta. Alltså skulle fräsningen kunna vara kontraproduktiv. Men här är lösningen: Man låter de små rotbitarna förbruka sin energi genom att sätta nya blad. och precis när de tror att de ska överleva så PLÖJER man fältet. När de små utblottade kvickrötterna hamnar på två decimeters djup så orkar de inte längre upp till ytan. Och på så sätt reducerar du kvickroten kraftigt – utan bekämpningsmedel.
Men fräskritikerna har rätt på ett sätt. Om man bara fräser så blir resultatet en kraftig förökning av kvickroten.
