När jag gödslar ut hönshuset brukar jag fylla hönsgödsel i gamla plasttunnor. Att lägga den direkt på marken känns lite slösaktigt.
Lägger man gödseln direkt på marken så lakas den ur rätt fort – fosfor försvinner i ner i marken och kvävet går ut i luften. Därför känns tunnalternativet som en bra lösning. Svårigheten med egen hönsgödsel är att den är rätt svår att dosera. Den gödsel som legat under sittpinnarna är väldigt stark och resten är uppblandat med strö. Därför använder jag mest hönsgödsel till grundgödsling av mina odlingsbäddar.
Jag brukar skilja på feta och magra odlingsbäddar. De feta får gödsel och används till fruktsättande växter som chili och olika buskar. Så gjorde jag till exempel när jag satte mina aroniabuskar. Magra bäddar brukar jag bara kalka och använda för örter som oregano, timjan etc. Odlar man örter i fet jord växer de mycket bra – och blir nästan smaklösa.
Jag brukar inte vänta till gödseln brunnit utan låter den brytas ner i jorden av maskar och mikroorganismer. Antingen plöjer jag ner den eller så grävs den ner i mitten av odlingsbädden. Eftersom jag nästan alltid kör breda bäddar med två rader växter kan rötterna själva söka upp den gödsel de vill ha. Man ska inte sätta växterna direkt där gödseln är nedgrävd eftersom det kan bränna rötterna.
Tänk på att om man gräver ner färsk hönsgödsel så är det en långsiktig gödsling. Det första som händer är att jorden faktiskt blir näringsfattigare. Det beror på att det går åt kväve för att bryta ner strömaterialet. Men när den processen är avklarad har man gott om tillgänglig näring och jorden har blivit långsiktigt bättre för växterna.
Därför passar den här metoden bra när man odlar på täckta bäddar som ligger i flera år.
Hönsgödsel kan också användas för gödsling av bärbuskar. Då slammar jag upp ett kilo hönsgödsel i tio liter vatten och sen får varje buske en halvliter ungefär. Brukar vara rätt lagom för en första giva när buskarna precis fått blad.
