
Nu har jag fått resultatet av markkarteringen som jag gjorde förra veckan. Verkar vara brist på nästan allting men jag ska skicka resultatet till en konsult som kan ge mig lite råd om vad som behöver tillföras.
Markkartering är helt enkelt ett jordprov som man tar för att få veta vilka näringsämnen som finns i marken. Man gör tio borrhål och så tar man prover på jorden. Proverna blandas och sen skickar man minst 250 gram till lämpligt analysföretag. Eftersom marken har varit granskog i nära trettio år så beställde jag det dyra provet för frilandsodling. Jag vill veta hur utgångspunkten för mina odlingar ser ut.
680 kronor plus moms är lite saftigt, men jag vill ha de bästa förutsättningarna när jag väl drar igång mina odlingar.
Växterna hämtar sitt byggmaterial från luften och från marken och använder solens energi för att växa. Gröna växter består av 80 procent av vatten och 20 procent torrsubstans. Det mesta av torrsubstansen består av kol, syre och väte som växten tillgodogör sig genom fotosyntesen. Bara cirka 6 procent av torrsubstansen kommer från växtnäring i marken. Men växterna behöver alla ämnena, det är det som det finns minst av som sätter gränsen för tillväxten.
Här är resultatet av min markkartering:

pH 5,3 (Bör vara minst 6,0 på min jord)
Surhetsgraden i jorden. Optimalt pH varierar beroende på jordart och olika grödor ställer olika krav på pH. Havre och potatis kan till exempel klara 5,5 men korn och vete behöver över 6,5. Jorden försuras av flera olika skäl. Försurning genom nedfall har minskat och ansvarar numera för runt 20 procent av försurningen. Andra faktorer är grödornas upptag, markandning och gödsel.
Fosfor Lättlösligt P-AL: 3,0 vilket motsvarar klass II. (Vanligen vill man ha minst klass 3 vilket motsvarar ett P-AL tal på 4,2–8,0)
Mängden fosfor i jorden indelas i klasser för att det ska bli lättare att räkna. 3,0 mg/100 g motsvarar klass II vilket tyder på fosforbrist i jorden. Vanligen vill man ha klass III och för mer fosforkrävande växter klass IV. Fosfor ingår i växternas protein och påverkar särskilt rötter, frukter och frön. Fosforbrist gör att grödan utvecklas sent och växer dåligt. En del växte får smutsgröna eller rödskiftande blad.
Kalium Lättlösligt K-AL: 8,8 vilket motsvarar kaliumklass III. (På min jord är värdet rätt ok men på lerjordar vill man ha minst klass IV.)
Kalium fungerar som en katalysator i växterna och förbrukas inte själv. Kalium påverkar bildningen av socker och stärkelse. När dessa halter ökar förbättras vinterhärdigheten. Dessutom hjälper kalium även växternas stödvävnad. Växterna blir starkare. Stråstyrkan blir bättre hos säd och potatis får mindre stötskador.
Magnesium Lättlösligt Mg-AL: 5,4 (Gränsvärdet för brist är 4–10 mg/100g jord och eftersom det lägre värdet gäller för lättare jordar, som mina är magnesiumhalten ok.)
K/Mg kvot: 1,6 Bör generellt ligga mellan 1 och 3. magnesium finns i klorofyllet och har flera funktioner. Det hjälper till att bilda proteiner och aktiverar olika enzymer. Stark brist på kalium visar sig som fläckiga blad.
Kalcium Lättlösligt Ca-AL: 51 (Bör ligga över 100 för de flesta grödor.)
Mängden lättrörligt kalcium i jorden. Lerjordar har högre Ca-tal än lättare jordar men man bör ligga över 100 för de flesta grödor. Kalcium är en av beståndsdelarna i cellväggarna och hjälper även till att neutralisera syror som bildas vid växternas ämnesomsättning.
Kväve
NH4-N <8, NO3-N <8 (Böra vara minst 10 och jag har därför antagligen brist på kväve i marken.)
Nitratkväve är den näring som växten lättast tar upp. Värdet varierar mycket under säsongen men ett värde under 10 är en varningssignal för att det kan vara brist på kväve i marken. Kvävet ingår i växternas protein och i det gröna ämnet i klorofyll. Finns det gott om kväve blir bladmassan stor och mörkgrön samtidigt som proteinhalten blir hög. Kvävebrist försvårar bildningen av klorofyll och växterna får en ljusgrön färg.
Mangan, koppar och bor
Dessa är viktiga mikronäringsämnen som verkar som katalysatorer vid växternas ämneomsättning. Brister ger mycket speciella symptom i känsliga grödor.
Mangan 38 (Bör vara 15–30, det lägre värdet för lättare jordar.)
Manganbrist uppstår främst i samband med höga pH-värden och torka.
Koppar 0,45 (Bör vara minst 0,8)
Koppar är mest lättillgängligt vid ett pH på 6,0. På lätta jordar anser man att det är brist när värdet är under 0,8 mg/l. Motsvarande värde för lerjordar är 2,0.
Bor 0,21 (Bör vara mellan 0,5 och 1,0 för borkrävande växter.)
Järn
570 (Bör vara 20–70, det lägre värdet för lättare jordar.)
Det finns normalt stora mängder järn i jorden men bara en liten del har en sådan kemisk form att det är tillgängligt för växterna.
Zink
3,6 (Bör vara minst 1,0 eller något högre för tunga jordar.)
Zinkbrist är ovanligt på svenska åkrar.
Sulfatsvavel
10 (Mellan 5–10 mg/kg är tillräckligt.)
Svavelbehovet varierar mellan olika växter. Svavel ingår i växternas protein och har betydelse för klorofyllbildningen. Bristsymptomen är otydliga.
Mullhalt: 6% Betyder att marken är måttligt mullhaltig.
Lerhalt: 11% Betyder att jag har en lerig jord. (Vilket inte är samma sak som lerjord.)
pH-mål: 6
Analysföretaget Eurofins kalkningsrekommendationer:
Kalkbehov pH mål: 3,9 ton CaO/ha
Kalkbehov pH 6,3: 5,2 ton CaO/ha
Kalkbehov pH 6,8: 7,7 ton CaO/ha
Jag har alltså för lågt pH samt brist på fosfor, kalcium, kväve, koppar och bor. Ska bli spännande vad ekokonsulten har för några förslag.