Lade plötsligt märke till att mina granar var fyllda av kottar och tänkte ett ögonblick att det kanske var kottår. Men vid närmare eftertanke insåg jag att det måste ha varit förra året.
I södra Sverige är det kottår var tredje–fjärde år, mer sällan längre norrut. Men eftersom granen vanligen blommar i maj och kottarna mognar på hösten är det förra årets kottar som hänger kvar i granarna.
När granen blommar på våren kan man se de röda honblommorna, de är dessa som under hösten utvecklas till kottar. Granen är vårt vanligaste skogsträd och kan bli uppåt 400 år och nå en längd av 50 meter påstås det. Själv tycker jag att min egen gammelgran är en bjässe med sina dryga 20 meter och jag har nästan svårt att tänka mig en gran som är mer än dubbelt så stor.
En del upplever granskogar som lite trista och enahanda men gammal granskog är faktiskt en av de artrikaste växtmiljöerna. Lite mörkt blir det förstås med dessa väggar av gran längs vägarna och jag är glad att min granne i norr satsar på björkskog.
Det finns de som avråder från att göra om granskog till odlingsmark eftersom granarna dels försurar jorden och dels utvinner nästan all näring som finns i den. Nu är det precis det jag gjort med min nyodling, och visst var marken sur – men inte värda än att några ton kalk kunde få ordning på problemet.
Att den gamla granskogen var näringsfattig har jag löst med gröngödsling och efter två år med baljväxter som rödklöver och sötväppling är jorden i hyfsat skick igen. Samtidigt är det nästan en fördel med lågt näringsinnehåll eftersom jag håller på att utvidga mina örtodlingar.
Efter hand håller jag på att glesa ut mitt granbestånd. I den igenväxta delen av min skog finns det dungar av självsådda granar. Stort sett ogenomträngliga. Men det har den fördelen att granarna där blivit undertryckta – de är långa och smala vilket passar utmärkt som gärdsgårdsstörar nu när jag ska utvidga mitt viltskydd. Och de granar som blivit större hamnar i vedboden.
