Annons

Önskar jag vore en Mandelmann

Man tappar lite av energin när man upptäcker den här typen av skador. Men det är bara att bryta ihop och gå vidare.
Man tappar lite av energin när man upptäcker den här typen av skador. Men det är bara att bryta ihop och gå vidare.

Februari. Fortfarande kallt, fortfarande mörkt och julbelysningen är åter nedpackad och förpassad till ladugården. Det är det stora vemodets tid.

Efter snart fem år som lantbo på heltid har jag insett att det inte alltid går som man tänkt sig. I själva verket är det bara sällan planerna infrias som det var tänkt. Och i stunder där motgångarna staplas på varandra händer det att jag önskar jag vore en Mandelmann.

Tänk att leva på en gård där det aldrig verkar vara februari.  Där det mesta går som man tänkt. Om ett lamm försvinner så hittas det. Och om ett djur dör så är det bara ett, inte hela besättningen – och mest ett undantag som förstärker närheten till naturen.

Där skulle jag ständigt småskrockande gå omkring och förundras över hur bra allt fungerar. Hela livet gå gården skulle ses i ett rosa skimmer och de små motgångar som ändå dyker upp kan snabbt justeras genom att ändra några ord på etiketterna.

Känner att jag drabbats av lite vintertrötthet. Ser fram mot en väderprognos med positiva siffror.
Känner att jag drabbats av lite vintertrötthet. Ser fram mot en väderprognos med positiva siffror.

Istället för en sån tillvaro känns livet på landet här ibland som en ständig kamp för att hålla jämna steg med verkligheten. Samtidigt som jag planerar för en stor renovering av ladugården verkar andra projekt– såna jag redan bokfört som avklarade – falla samman.

Mössen har förstört förra årets potatisskörd. Taket på gästsstugan läcker. Hönsgården har trots förstärkningar ännu en gång rasat ihop under snötrycket. Och trots all energi jag lagt ner på stängsling så har hjortar och rådjur tagit sig in och vandaliserat många av mina nyplanterade äppelträd. Det senaste är ändå det som svider mest.

Allt jobb som är nedlagt på stängsling och plantering av träden känns lite bortkastat.

Nu vet jag av erfarenhet att jag sällan brukar gräma mig allt för länge. Men den omedelbara reaktionen på förstörda träd behöver också sin tid.

Men visst vore det skönt att vara en Mandelmann.