Annons

Ljussken i natten

Först bara svaga blänk mellan träden. Men ljuset blev starkare och starkare allt eftersom det kom närmare. Till slut nådde det skogsbrynet – gränsen till mina marker.
Först bara svaga blänk mellan träden. Men ljuset blev starkare och starkare allt eftersom det kom närmare. Till slut nådde det skogsbrynet – gränsen till mina marker.

Jag satt och tittade på Jordskott när jag plötsligt tyckte mig se ljussken ute i skogen. Mulna nätter så här års brukar fönstren bara vara svarta speglar, men det var definitivt något som rörde sig ute i mörkret. Något stort.

Jag känner mig inte det minsta mörkrädd här på gården. Då hade det varit jobbigt att bo på landet. En stor del av året är det svart, riktigt svart, på nätterna. Särskilt åt det håll som ljusskenet kom ifrån. Däråt finns inga vägar, inga hus, utan bara närmare en mil av skog. Det finns saker jag har respekt för i skogen. Hade en vildsvinsgalt som gick och grumsade ilsket i skogen här för något år sedan. Den hade jag respekt för. Och ibland passerar en älgko med kalv. Den har jag också respekt för. Det är potentiellt farliga djur. Men inget man grubblar över.

Men nu var det alltså mystiska ljussken i skogen. Ljussken som kom allt närmare. Till slut var jag tvungen att öppna fönstret och då hörde jag var det var. Grannen håller på att gallra skogen och tydligen har en av maskinförarna bestämt sig för lite kvällsjobb. Så det var en skördare som kom smygande genom natten.

Man behöver inte oroa sig för ljus i skogen. Har tillräckligt att göra ändå.

Annons

Det stora mörkret är över oss

Utslaget på hela året har jag nog hyfsat normala arbetstider på gården men nu har mörkret sänkt sig över markerna och jorden har gått i vila. Så det är tid för mer innesittande.

I somras såg jag betydligt bättre ut än vad jag gör nu.

Mörkret i sig bekymrar mig föga men det känns lite klaustrofobiskt när allt man ser genom fönstren är sin egen spegelbild. Tycker inte jag har särskilt stora anspråk på utsikt – men där går gränsen…

Har påbörjat ett projekt med att skapa små ljuspunkter ute i det stora mörkret. Det behöver inte vara upplyst, men det är trevligt med någon form av referenser som visar att världen utanför mina 90 kvadratmeter fortfarande existerar. Ni som fortfarande bor i staden kanske har svårt att förstå hur svart det kan vara ute på landet men om jag säger så här: en mulen natt kan man behöva känna sig fram steg för steg för att inte ramla ner i diket. Och detta trots att man är nykter.

Nu har jag i alla fall fått upp två små nattlampor. En på ladugårdsgaveln och en på gäststugan.

Med en kraftig strålkastare monterad på husväggen så går det även så här års att urskilja omgivningen.

I helgen avslutade jag tredje delprojektet: En metallhalogenlampa som lyser upp gräsplanen framför huset. Lysande! Belysningen fungerar utmärkt men lampan hade en för mig okänd sideffekt. Den brummar. I staden hade jag nog inte ens hört det men ute i tystnaden är det lite störande. Kanske kommer jag att flytta den bort från huset.

Eller så vänjer jag mig.