Annons

Hare utan huvud – inget polisärende

Du kanske blir upprörd över bilden – i så fall är det för att pälsen fortfarande är kvar. När pälsen är borta är det inte längre en hare utan huvud, utan mat.
Du kanske blir upprörd över bilden – i så fall är det för att pälsen fortfarande är kvar. När pälsen är borta är det inte längre en hare utan huvud, utan mat.

Jag hittade en hare utan huvud och framtassar på gräsmattan i morse. Det fanns många nyhetsartiklar om liknande fynd men det krävdes ingen större ansträngning för att inse att det sällan är en fråga för polisen.

De artiklar jag hittade handlade om polisutredningar för djurplågeri och rädsla i bostadsområden för mystiska djurplågare som halshuggit harar. Men mänskliga förövare kommer långt ner på listan över misstänkta förövare. För det första är det inte lätt att fånga en hare – de har en tendens att flytta på sig om det kommer en människa. Och för det andra finns det en hel rad men misstänkta med betydligt högre misstankegrad.

En del är övertygade om att det är vanliga huskatter som dödar hararna. Det kan säkert förekomma och det finns flera berättelser om katter som släpat hem harar. Men om de verkligen dödat dem är osäkert. Det finns katter som inte ens ger sig på sork och råttor men enstaka tuffingar vågar kanske sig på harar även om de väger lika mycket som katten själv.

På sannolika skäl misstänkta:

Själv tror jag mer på duvhök eller något mårddjur som mink och iller. Det är vilda djur som gärna äter hare. Det gör även räven eftersom men den är knappast skyldig till det här dådet, dem hade burit med sig haren hem. Det gör förresten många andra djur också. Min hare utan huvud blev äten på av hund, katt och höns innan jag slängde ut den i skogen.

Många reagerar på att huvud och eventuellt tassar är borta. Men där finns en enkel förklaring. Ska man äta en hare så måste man börja i någon ända.

Vill man verkligen veta vem som är den verkliga förövaren krävs en obduktion. Om man flår haren går det att se om det är bitmärken eller märken efter fågelklor på kroppen. Men så intresserad var jag inte.

Annons

Hönsen hotar min carport

Det har varit skönt att kunna parkera snöfritt i vinter. Men nu naggas den möjligheten i kanterna av hönsen som bit för bit raserar parkeringsplatsen.
Det har varit skönt att kunna parkera snöfritt i vinter. Men nu naggas den möjligheten i kanterna av hönsen som bit för bit raserar parkeringsplatsen.

Det händer alltid något på landet. Ibland uppstår stora problem – som branden. Vanligare är små problem av olika sort – som att hönsen förstör min carport.

Sen i vintras har jag haft hönsen frigående på gården. De har blivit mycket sociala och verkar uppskatta det kringströvande livet. En höna har fallit offer för höken, men jag tror ändå de tycker det är värt risken.

Så fort jag går ut kommer alla hönsen springande och de följer sedan efter mig för att se om det vankas något gott. Tyvärr har de inte förstått att deras frihet är under ansvar och de envisas med att försöka riva min carport.

De sprätter bort gruset sten för sten i jakten på några enstaka frön från fågelmaten.
De sprätter bort gruset sten för sten i jakten på några enstaka frön från fågelmaten.

Lite är det mitt fel. I vintras hade jag fågelmaten hängande från carporten och det innebar att småfåglarna sprätte ner en del fröer i gruset under. Hönsen har naturligtvis upptäckt detta och håller därför på att underminera hela byggnaden genom att sprätta bort gruset som jag kört dit.

Jämfört med andra problem är det här marginellt. Men ändå något jag måste ta itu med innan det är för sent. Därför kör jag nu varje dag fram större stenar för att stötta. Det är uppenbart att en sluttning med bara grus inte är hönssäker – men om den armeras med stenar i tjugokilosklassen bör den blir något beständigare.

Sånt är livet på landet. Det uppstår problem, man suckar. Och sen löser man det. Och jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt.

Annons

Avliva djur – Hugo, den halta hönan

Hugo är den vita hönan och så här i efterhand är jag glad att hon fick leva och hon har ett värdigt hönsliv.
Hugo är den vita hönan och så här i efterhand är jag glad att hon fick leva och hade ett värdigt hönsliv.

Skaffar man djur har man inte bara ett ansvar för att de har mat och vatten – man har också ansvar för deras liv och död. Och att ta beslutet att avliva djur är inte alltid lätt.

Vi en kläckning för några år sedan var det en av kycklingarna som hade svårt att gå. Men eftersom den såg pigg ut i övrigt så avvaktade jag. Har jag djur som verkar krassliga på något sätt håller jag alltid extra koll på dem för att se om de behöver behandling – eller måste avlivas.

Men kycklingen åt och drack och utvecklades lika fort som sina syskon. Så jag lät det bero. Namnet Hugo fick den av en besökare här på gården som tillbringade mycket tid med kycklingarna. Och det var långt innan de gick att könsbestämma. Normalt brukar jag inte döpa hönsen eftersom jag har svårt att äta kött som haft ett namn. Men eftersom Hugo stack ut så tydligt med sin hälta så fick hon behålla sitt namn.

Det visade sig sedan att Hugo var en höna och hon klarade sig bra i flocken. Hon haltade fortfarande svårt men gick ute med de andra, åt, drack och värpte. Hon verkade ha ett värdigt hönsliv. Hugo levde i tre år innan jag tog bort henne – då hade hon blivit skadad och kunde inte gå alls. Då var jag tvungen att ta beslutet. Och det är det som jag ser som nyckeln när man ska fatta beslut om att avliva djur: Har de ett värdigt liv.

Dixie var våldsmat aggressiv mot andra hundar – men en dröm på många andra sätt. Fortfarande saknad.
Dixie var en riktig bitch mot andra hundar – men en dröm på många andra sätt. Fortfarande saknad.

För många år sedan avlivade vi vår hund Dixie. En schäfer som blivit 12 år och hade svåra höftproblem. Som alltid är det ett svårt beslut men veterinären gav oss ett bra råd. –Vad är det Dixie tycker mest om att göra, och hur mycket av det kan hon göra nu?

Till slut var det ett lätt beslut. Om man väljer att behålla ett sjukt eller skadat djur bör man fråga sig själv om det är för djurets – eller för ens egen skull. Nu kan jag se att jag tog rätt beslut när det gällde Hugo, men har man höns eller andra djur så kommer man att behöva fatta andra beslut förr eller senare.

Värme i hönshus

Mina nuvarande höns, Sussex och Lohman, besväras inte av snö och vinter. Däremot finns det få anledningar för dem att ge sig ut i snön – varken insekter eller gröna att picka i sig.
Mina nuvarande höns, Sussex och Lohman, besväras inte av snö och vinter. Däremot finns det få anledningar för dem att ge sig ut i snön – varken insekter eller grönt att picka i sig.

Ibland får jag höra att höns klarar ner till 17 minusgrader innan de får problem med förfrysningsskador. Det är kanske sant, men ska de trivas bra bör temperaturen ligga mellan 5 och 15 plusgrader. Det är målet med mitt hönshus.

Höns klarar i allmänhet kyla bättre än värme, men det finns gränser. De överlever utan problem rätt många minusgrader men att sätta gränsen där de får förfrysningsskador tycker jag är lite hårt. Bortsett från rent praktiska problem med frysboxtemperaturer i hönshuset – som frusna ägg och fruset vatten – vill jag gärna att hönsen ska trivas. Det räcker inte med att de överlever.

Nu är mitt nya hönshus nästan färdigt och hönsen har det betydligt bättre än i den gamla ladugården. Jag har lärt mig en del av bristerna i det gamla – framförallt att hålla värmen bättre på vintern – och råttorna borta. Min senaste film om hönsen:

Det finns flera alternativ för att hålla värmen i hönshuset. Först bör man se till att värmen inte försvinner. Ett dragigt hönshus är direkt skadligt för hönsen och dessutom försvinner värmen. Så först fixar man så att det inte är  drag, sen isolering. Bra isolering gör att värmen inte strålar ut genom tak och väggar.

När utetemperaturen ligger under tio minus drar jag igång mitt dyra kamflänselement. Elen kostar en del men det gör det lite drägligare för mina hönor.
När utetemperaturen ligger under tio minus drar jag igång mitt dyra kamflänselement. Elen kostar en del men det gör det lite drägligare för mina hönor.

Nästa steg är att värma upp hönshuset. Enklaste värmekällan är höns. Varje höna avger runt 10 watt, så de pickar runt som små värmeelement i hönshuset. Det betyder också att hönsen ger värme till varandra. Har du fem hönor med gott om plats så kommer de att vara mer frusna än om du har förtio hönor på samma utrymme. Förr i tiden hade man nästan aldrig värme i hönshusen, men hade man många hönor och om hönshuset var en del av ladugården med rejäla värmekällor i form av kor, hästar och grisar så hade hönsen det rätt bra.

En del använder gödselbingen som värmekälla, men min erfarenhet är att det är en osäker metod. Blir det riktigt kallt avstannar processen när man behöver den som bäst.

Jag har investerat i ett kamflänselement godkänt för djurstallar. Ingen billig lösning, men i alla fall den säkraste. Att sätta in en vanlig värmefläkt i ett hönshus är att leka med elden. De nakna glödtrådarna inne i fläkten väntar bara på att det ska byggas upp tillräckligt med damm för att de ska fatta eld. Eller att hönsen flaxar upp strö som sugs in mot glödtrådarna.

Värmelampa är i så fall ett bättre alternativ. Den är tät och säker men eftersom den är tillverkad för kycklingar/smågrisar så är den konstruerad för att rikta värmen neråt. Den skapar en varm cirkel på golvet under. Lite som att sätta en elradiator bakom en soffa. Visst värmer den – men effekten hamnar inte där den behövs.

Smitta vid fågelmatningen

Foderautomat är bättre än fågelbord eftersom fodret inte blandas med träck, då minskar risken för smitta.
Foderautomat är bättre än fågelbord eftersom fodret inte blandas med träck, då minskar risken för smitta.

Ännu är det full fart vid fågelmatningen och för oss som matar gäller det att tänka på att hålla det rent och fritt från smitta – inte bara för fåglarnas skull.

När många fåglar samlas på ett ställe ökar risken för smittspridning. Särskilt om man matar från äldre typer av fågelbord. Även om de ser trevliga ut så blandas fodret med träck. Då är det bättre med foderautomater som håller maten fräsch.

Foderspill kommer det ändå att bli när fåglarna rotar efter de bästa godbitarna och på marken kommer maten då att blandas med träck. Ett sätt att minska risken är att lägga granris under foderauoamterna – men då får man skaka av dem efter varje snöfall.

Sjuka fåglar känna igen på att de gärna sitter kvar uppburrade på matningen. De har inte heller samma uppmärksamhet som friska fåglar utan sitter kvar längre vid störningar.

Under matningen samlas både spillfoder och träck men om man ligger granris på marken minskar smittrisken.
Under matningen samlas både spillfoder och träck men om man ligger granris på marken minskar smittrisken. Här en sidensvans som föredrar att plocka mat på marken.

Bortsett från de sjukdomar som fåglarna sprider till varandra finns det ett par som även kan smitta till människor. Så kallade zoonoser. Salmonella förekommer men är tack vara noggrann kontroll av tama fågelbesättningar ganska sällsynt i Sverige. En annan risk är papegojsjukan (ornithos) som vilda fåglar kan bära utan symptom. Varje år smittas något tiotal personer av vilda fåglar, vanligen vid rengöring av fågelbord.

Tänk därför på att använda handskar och helst munskydd när du skurar foderborden. Smittan sprids främst via träck från infekterade fåglar och symptomen kan likna influensa. Obehandlad har papegojsjukan en dödlighet på 20 procent – 1 procent om du har tillgång till svensk sjukvård.

Så en en gång tänk på hygienen vid fågelmatningen.