Det händer alltid något på landet. Ibland uppstår stora problem – som branden. Vanligare är små problem av olika sort – som att hönsen förstör min carport.
Sen i vintras har jag haft hönsen frigående på gården. De har blivit mycket sociala och verkar uppskatta det kringströvande livet. En höna har fallit offer för höken, men jag tror ändå de tycker det är värt risken.
Så fort jag går ut kommer alla hönsen springande och de följer sedan efter mig för att se om det vankas något gott. Tyvärr har de inte förstått att deras frihet är under ansvar och de envisas med att försöka riva min carport.
Lite är det mitt fel. I vintras hade jag fågelmaten hängande från carporten och det innebar att småfåglarna sprätte ner en del fröer i gruset under. Hönsen har naturligtvis upptäckt detta och håller därför på att underminera hela byggnaden genom att sprätta bort gruset som jag kört dit.
Jämfört med andra problem är det här marginellt. Men ändå något jag måste ta itu med innan det är för sent. Därför kör jag nu varje dag fram större stenar för att stötta. Det är uppenbart att en sluttning med bara grus inte är hönssäker – men om den armeras med stenar i tjugokilosklassen bör den blir något beständigare.
Sånt är livet på landet. Det uppstår problem, man suckar. Och sen löser man det. Och jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt.
