När jag flyttade till gården var det granskog på större delen av marken. Men på äldre kartor såg jag att en stor del av gården faktiskt varit uppodlad. Där för bestämde jag mig för att återställa den gamla åkermarken. Dags för nyodling!
I mitten på 1800-talet var praktiskt taget all odlingsbar mark i Sverige brukad. Att försöka med nyodling på mark som aldrig varit brukad är därför knappast lönsamt. Men eftersom många mindre tegar ansågs olönsamma när jordbruket effektiviserades tilläts de växa igen eller planterades med granskog. Hittar man såna ytor på gamla kartor går de hyfsat lätt att återställa. Ett tecken ute i naturen är högar med sten och stengärdsgårdar som samlats ihop för att röja marken. Så här gjorde jag för att göra en nyodling och dra nytta av förfädernas mödor:
Först pratade jag med både länsstyrelsen och Skogsstyrelsen eftersom man kan behöva tillstånd för att avverka skog och göra en nyodling – men de har inga invändningar. Därefter började planeringen. Avverkning är en sak, men att bryta alla stubbarna är inget man gör själv om man inte har tillgång till mycket arbetskraft – och gott om tid. Jag tog kontakt med med två företag som sysslade med markberedning. Ett som fräser stubbarna en och en men de gissade att kostnaden skulle hamna runt 70′. En annan kille hade en nyodlingsfräs trodde det skulle kosta mindre än halva den summan. Problemet med en nyodlingsfräs är att den inte gilla stenig mark. Och i min gamla moränlera finns det risk att en eller annan obehaglig överraskning trängt upp från underjorden sen marken stenröjdes sist.
Stengärdsgårdarna och flera rejäla stenrösen är bevis både på 1800-talets odlarmödor och på vad som döljer sig under markytan. På den tiden var det nyodling för hand och all sten låg fortfarande i marken. Funderade igen på att bryta stubbarna själv men när jag blickade ut över skogen var det bara att ge upp. Enstaka stubbar kan vara roliga att ta med traktorn – med här rör det sig om drygt tusen. Då börjar det likna ett rent ohemult arbete.
Vid den här tiden – på planeringsstadiet – verkade det fortfarande realistiskt att kunna så marken redan kommande odlingssäsong. Så lite jag visste.
Att sälja skogen på rot var inget problem. I januari 2013 kom det hit en virkesköpare från Holmen vi gick igenom skogen. Det var inget problem att få skogen fälld redan samma vecka och jag fick löfte om att timret skulle vara bortforslat innan mars månad.
Tyvärr var det låga priser på massaved. Det är inte bara läsarna som drabbas papperstidningarna blir tunnare. Priset på massaved låg på 265 kronor fub (Fast mått under bark, alltså den faktiska volymen på trät). Sen kostade avverkning och skotning en hundring per fub också. Men jag räknade ändå med att dra in lite pengar på avverkningen. Massaveden lovade de som sagt att hämta omgående men Groten (Grenar och toppar) skulle bli liggande något år så jag hoppades att de skulle lägga högen på rätt ställe. Det gäller att planera logistiken långsiktigt. Sen påpekade jag att de gärna får vara lite försiktiga när de hämtar timret. Killen som hämtade förra lasset efter gallringen gick rätt hårt åt mina björkar längs vägen så de fick rätt stora skador. Men han var väl stressad stackarn.
[the_ad id=”7506″]
Det gick riktigt smidigt att sälja skogen som självplockning. Hade jag avverkat själv hade det tagit alldeles för lång tid, och helt enkelt inte varit värt en hundring per kubik. Jag brukar tillbringa ett par dagar i skogen varje vinter för att fälla årsveden och det fyller mitt behov av att vara skogshuggare
Det var ett stort beslut att avverka skogen men jag är fortfarande säker på att det var det rätta. Antingen man satsar på självhushåll eller odlar för avsalu så behövs odlingsmark mer än skog. Då är nyodling det billigaste sättet att expandera odlingarna och jag såg också fram mot att det skulle bli ljusare på gården. En granskog nära huset så skuggar en hel del när det inte är högsommar.
Nu var planen att invänta skottningen och sen begära in offerter på markberedning. Killen med markberedningsfräs ska komma och titta men han var inte så förtjust i all sten så jag fick vänta och se vad han säger.
Holmen skog höll sitt löfte. När jag åkte tillbaka till gården veckan efter mötet med deras representant så var skogen fälld.
Det är roligt när saker och ting går fort framåt. Annars är det lätt att vänja sig vid de långsamma framstegen. Men plötsligt hade jag kommit ett stort steg närmare nyodlingen. Jag såg fram mot att möta våren på gården nu när möjligheterna till solljus hade mångdubblats.
Nu väntade jag bara på skotaren (den maskin som samlar ihop stockarna och lägger dem på hög) skulle komma. Sen blir det först stubbbrytning, markkartering, kalkning och gröngödsling. Är fascinerad över hur lätt det går att förändra verkligheten. Och jag trodde fortfarande att jag skulle kunna så samma år.
Våren kom och tiden gick men i slutet på maj fick jag till slut besök av en kille med en stor skogsfräs för att titta på hygget. En skogsfräs är en rejäl maskin som maler ner stubbar till flis och lämnar en färdig såbädd efter sig. Men tyvärr fanns det en del problem.
Dels var det all sten. Min gamla moränmark innehåller en och annan sten och det går inte att förutsäga var de dyker upp. Skogsfräsen är kraftig nog att krossa mindre stenar men om det skulle bli ovanligt mycket skador på fräsen så skulle jag vara med och betala. Med tanke på hur mycket sten här fins kändes det osäkert och varje tand på en sån här skogsgräs kostar en dryg tusenlapp. Timtaxan låg annars på 2400:- exkl moms och de räknade med att hinna med ett hektar om dagen. Men sen fanns det andra problem också.
Vid avverkningen har de lämnat för höga stubbar. Fräsen tar max 30 cm höjd om den ska kunna hålla jämn fart. Den klarar visserligen mer, men då tar det längre tid och blir inte rationellt. En möjlighet hade varit att gå över hela hygget med motorsåg och kapa ner stubbarna till lämplig höjd. Men tillsammans med risken för stenskador så blev det för dyrt Istället hittade jag ett annat alternativ
Jag fick kontakt med ett företag som flisar stubbar och de erbjöd sig att bryta stubbarna och ta hand om dem för 10 000 plus moms. De skulle lägga stubbarna i en hög och efter något år när de torkat så skulle de flisas. Kollade också möjligheten att köra stubbarna till tippen men eftersom de räknas som riskavfall skulle det bli svindyrt att köra dem till deponi.
[the_ad id=”5418″]
Jag såg ett par fördelar med det här upplägget. Dels skulle grävaren kunna lyfta undan de större stenar han stötte på under jobbet. Dessutom skulle fräsningen bli billigare: 2000:- i timmen när stubbarna är borta. Jag tänkte positivt och såg det som att jag skulle få det bästa av alla världar.
I början på juli hände det saker när stubbrytaren äntligen dök upp. Vi gjorde en genomgång av markerna och sen brakade det lös. På en arbetsdag bröt att han alla stubbar och sen låg de i högar på min nyodling. Här kan du se en film på stubbrytaren i aktion.
Efter all väntan började det äntligen röra på sig. Det kändes högst tillfredsställande att höra grävmaskinen dra upp stubbar samtidigt som jag själv kunde ägna sig åt att bygga hönsgård. Det finns så otroligt mycket att göra på gården och det är värt varenda krona när man får ett jobb gjort på ett bra sätt.
Bara någon dag efter dök skotaren upp, en vecka i förtid. Snacka om tajming. Ett litet orosmoln drog över himlen när han inte trodde att stubbarna skulle få plats bredvid den gamla högen med grot. Jag kände mig tvungen att acceptera att mina nyanlagda örtodlingar skulle bli stubbupplag de närmaste åren eftersom jag inte såg något alternativ.
Då kom grannen till min räddning. Han erbjöd mig att lägga stubbarna på hans mark. Örtodlingarna var räddade! Bra grannar betyder extra mycket på landet.
Det tog mindre än en dag för skotaren att dra ihop alla stubbarna och lägga dem i en hög vid vägen. Och en rejäl hög blev det. När maskinerna lämnat gården kunde jag äntligen ta en promenad över den blivande åkermarken och se resultatet. Insåg direkt att det inte var läge att sätta plogen i jorden som det såg ut nu. Stubbarna var visserligen borta men granarna hade lämnat en hel del rejäla rötter efter sig. Och något dussin stubbar som maskinen missat fanns fortfarande kvar.
Dessutom var marken rejält sönderkörd av alla tunga maskiner och där stubbarna varit fanns nu djupa hålor så det var inte många ställen där det gick att komma fram ens med traktor. Förlorade ändå inte hoppet. Pratade med mannen med skogsfräsen och det lutade åt att han kunde komma i slutet av augusti. Det gick framåt – men gröngödslingen kunde jag glömma för det här året.
I väntan på fräsen gjorde jag en markkartering för att se tillståndet med marken. Det verkade vara brist på nästan alla näringsämnen men jag skickade resultatet till en konsult som skulle ge mig lite råd om vad som behöver tillföras.
Markkartering är helt enkelt ett jordprov som man tar för att få veta vilka näringsämnen som finns i marken. Man gör tio borrhål tvärs över marken och så tar man prover på jorden. Proverna blandas och sen skickar man minst 250 gram till lämpligt analysföretag. Eftersom marken har varit granskog i nära trettio år så beställde jag det dyra provet för frilandsodling. Jag ville veta hur utgångspunkten för mina odlingar såg ut. 680 kronor plus moms var lite saftigt, men jag ville ha de bästa förutsättningarna för min nyodling.
Växterna hämtar sitt byggmaterial från luften och från marken och använder solens energi för att växa. Gröna växter består av 80 procent av vatten och 20 procent torrsubstans. Det mesta av torrsubstansen består av kol, syre och väte som växten tillgodogör sig genom fotosyntesen. Bara cirka 6 procent av torrsubstansen kommer från växtnäring i marken. Men växterna behöver alla ämnena, det är det som det finns minst av som sätter gränsen för tillväxten.
Markkarteringen visade inte oväntat att marken var försurad – som det gärna blir i granskog. pH låg på 5,3 och på min mark ska den helst upp till 6. När det gällde de viktigaste näringsämnena var det brist på fosfor och kväve medan halten av kalium var ok. (Du kan se hela rapporten med alla näringsämnen i slutet av den här texten.)
Jag hade för lågt pH samt brist på fosfor, kalcium, kväve, koppar och bor. Och såg med spänning fram mot vad ekoodlingskonsulten från länsstyrelsen skulle ha för några förslag.
I slutet av augusti väntade jag fortfarande på skogsfräsen. Senaste budet var ju att de skulle komma vid den här tiden. Men jag började känna mig lite tveksam. Av tre skäl: För det första kostade det 2000:– i timmen att fräsa marken. För det andra så skulle jag få stå för skador på maskinen när han körde på stenar – och det finns gott om sten. För det tredje så var södra delen av fältet rätt sumpig så risken var stor att han inte skulle kunna köra där. Så jag avbokade och tog istället kontakt med en lokal grävare.
I väntan på nästa maskin testade jag att köra några varv med min gamla C-pinneharv och resultatet verkade lovande. Egentligen borde jag ha kört med bara sladdplankan nere för att plana ut marken men jag gjorde en vinst när jag släppte ner harvpinnarna något. Fördelen var att harven samlade på sig mängder av gamla rötter och grenar. Kunde ha varit en nackdel men riset skulle ändå bort från marken och på det här sättet kunde jag tömma harven för hand emellanåt. Räknade kallt med att det skulle dyka upp nya rötter när jag till slut satte plogen i marken men än så länge såg det rätt ok ut.
Full fart i nyodlingen
När det mesta av riset var borta upptäckte jag fler kvarglömda stubbar. Inte många och inte värre än att jag kunde undvika dem när jag harvade. Men ändå ett projekt att ta itu med. Bröt den första på egen hand och när mina föräldrar var på besök gick min pappa upp i gryningen och grävde fram nästa stubbe. Vi kopplade på bogserkättingen till traktorn – men stubben rörde sig sig inte ut fläcken. Blev ett projekt att gräva fram ytterligare rötter. Spett, spade och yxa. Efter ytterligare ett par timmar kunde vi dra upp eländet ut marken. Slitigt jobb och jag tror knappast det är värt pengarna att göra det själv om man har många stubbar.
Det hade hunnit bli november och jag hade gått själv med röjsåg och motorsåg för att få bort ytterligare träd och sly i väntan på grävmaskinen. Så plötsligt hände det. På tisdagen dök grävmaskinen upp och dagen efter var vi plötsligt fem man och tre maskiner som jobbade på att få min nyodling i ordning inför vintern.
Grävaren var bokad sedan länge för att ta hand om de stubbar som stubbrytaren missat. Han skulle också ta hand om en hel del gropar efter de större stubbarna och planera den sönderkörda marken. Hade eldat en hel del under hösten och brutit upp ett par stubbar men insåg rätt snart att det skulle behövas maskiner om jag skulle kunna börja odla nästa säsong.
Grävaren rev igenom hela fältet och fick bort alla stubbar och en mängd större stenar. Det låg en del kolosser gömda under markytan och de hade jag aldrig kunnat få undan på egen hand. Och jag var glad att jag avbokat skogsfräsen – det hade blivit dyrt.
Men medan grävaren arbetade insåg jag att det ändå inte skulle gå att plöja den här marken. Det fanns fortfarande mängder av granrötter som genomkorsade marken och de skulle ha satt igen plogen. Då tipsade grävmaskinisten (ännu en trevlig granne) om att han kände en kille med knivfräs. Han ringde upp – och i dagen efter dök fräskillen upp. Det blev plötsligt bråttom. Grävaren skulle göra klart för fräsen – och jag skulle fälla de sista träden och få bort dem från marken så att grävaren kunde jobba.
Då tittade granne nummer två förbi. Han höll på och avverkade i närheten. Jag frågade om han ville ha de träd jag fällt – och visst – han var snabbt där med skotaren och körde undan både ris och trästammar. När han insåg hur många träd jag behövde få bort ringde han in sin huggarkille – och eftersom han jobbade tio gånger snabbare än mig så var all trädfällning klar på ett par timmar.
Nu var min nyodling nästan klar för vintern.
Dagen efter rensade grävaren de gamla dikena runt fältet och grävde dike för dränering tvärs över fältet för att vattna ut. Det fanns några rejäla surhålor. Och hade grävaren inte varit på plats så hade det inte gått att fräsa fältet. Traktorn med fräsen körde fast gång på gång och fick dras loss. Men nu var jag klar för första året. Och till våren räknade jag med att lägga dräneringsslang i diket.
Kvar på marken fanns nu några rejäla högar med stubbar och sten. Dessa skulle flyttas och jag behövde också sprida drygt sex ton kalk på marken. Men det fick vänta tills tjälen har satt sig på allvar och marken blev körbar.
Det stora fältet var äntligen förberett och eftersom jag hade en grävare på plats passade jag på att gräva min stora damm.
Nu blev det aldrig någon riktig tjäle den här vintern. Månaderna gick och marken var hela tiden blöt och oframkomlig. Högarna med rötter och sten blev liggande och ingen kalk blev utkörd. Istället funderade jag över hur jag skulle göra med täckdikningen. De diken som grävts genom surhålorna var fortfarande kvar.
Fick rådet att lämna dem öppna ett tag för att marken skulle dra ut bättre, men till våren blir det dags att lägga ner rör. Det finns flera alternativ. Bland annat 250 meters rullar med dräneringsrör – men de är svårhanterliga utan maskin. Min nyodling är ju gammal åkermark och när vi grävde hittade vi några strängar med sten i marken – så gjorde man förr – men det är knappast ett realistiskt alternativ idag.
Istället bestämde jag mig för hopkopplingsbara rör i fyrameterslängder. Eftersom jag skulle behöva ungefär hundra meter så blev det rör för flera tusen. Men jag tänkte att det är lika bra att göra ett ordentligt jobb från början.
Men jag hade inte bestämt mig för hur noggrann jag skulle vara. Om man ska göra ett täckdike enligt alla konstens regler ska det ligga markduk underst, sen rör och sen tvättat grus. Slutligen viker man ihop duken över gruset och skottar igen diket med matjord. Det var rådet jag fick på olika forum – utan markduk skulle det vara bortkastat arbete. Men det var råd som kom från människor som dränerat kring hus. När jag parat med jordbrukare fanns det ingen som använt markduk för dränering av jordbruksmark. Det är skillnad på nyodling och husbygge. Viktigare var att hålla koll på dikesögonen. Där dräneringen mynnar ut i ett öppet dike.
När våren kom och marken torkade upp var det dags att kalka den gamla skogsmarken. Men att få tag i kalk var inte helt lätt – inte om man vill ha hjälp med spridningen. Kalk är lite speciell på det sättet att den gärna klumpar ihop sig och det fungerar inte så bra med de maskiner man normalt använder för att sprida gödsel på fälten. Därför säljs den normalt inklusive spridning – men ingen var intresserad av att göra det på ett så litet fält som mitt. Så det blev att göra jobbet själv.
Beställde ett lastbilslass (13 ton) kalk och började sprida med min lilla traktor. Först försökte jag sprida det med skopan men det var ineffektivt och svårt att få jämnt.
[the_ad id=”5477″]
Istället kopplade jag släpkärran bakom lilla traktorn och fyllde den med ett halvt ton i taget. Sen var planen att låta traktorn köra själv medan jag gick bakom och skyfflade ut kalk. Problemet var att jag inte var snabb nog. Även med ettans lågväxel hann jag inte skyffla kalk lika fort som traktorn körde. Så det blev att köra tio meter, stanna skyffla och sen köra igen. Det tog sina timmar men till slut hade jag fått ut de sju ton jag enligt beräkningen skulle sprida över marken.
Sen var det då dags för vårbruk på det som för ett år sedan var granskog. Stubbarna var borta, marken fräst och jag hade kört ut sju ton kalk. Allt redo – eller? Insåg att det återstod en hel del jobb ändå innan jag kunde plöja, harpa och så. Det fanns praktiskt taget inga rotfasta rötter kvar efter höstens behandling, men marken är översållad av gamla rotben, trasiga kvistar och grenar.
Det var ett plockepinn i en helt ny skala. Först försökte jag harva igenom marken för att dra ihop så mycket rotrester som möjligt. Det visade sig vara måttligt effektivt. De flesta rötterna gled mellan harvens pinnar och och istället för att fastna lade de sig bara i harvriktningen. Först när några större bitar fastnat började harven samla. Och trots en hel del körande blev det inte bra.
Det gick att få ihop små högar i alla fall och då körde jag ut i åkerkanten och skakade av det som fastnat. Resultatet var långt ifrån hundraprocentigt så det var bara att acceptera att handplocka de större bitar som blivit kvar. Småkvistarna bekymrade jag mig inte om utan räknade med att de skulle begravas när jag plöjde ner vallen.
Nu var det handplockning av rötter och grenar som återstod. Jag hade räknat en del på hur lång tid det skulle ta. En hektar är 10 000 kvadratmeter, tre personer kan täcka tio meters bredd vilket betyder att med en hastighet på 2 km/h borde fältet vara renplockat på en halvtimme. Nu gick det inte riktigt så fort, men med hjälp av mina föräldrar och min syster blev fältet rensat på ett par timmar.
Mycket tack vare idén att låta traktorn köra förarlöst. Bara att ställa in färdriktningen, lägga i lågväxel och börjar plocka. Visst, det behövdes några kursjusteringar emellanåt och den behövde assistans vid 180 graders vändningarna, men det gick förvånansvärt bra. I bland är traktorförare bara i vägen. När vi ändå var ute och plockade passade vi på att lägga de större stenar vid träffade på i skopan. Man får vara effektiv om man ska lyckas med nyodling.
När de flesta rötterna och kvistarna var borta återstod det bara att lyfta undan några högar med rötter och sten samt fylla igen täckdikena. Sen skulle marken vara i bruk. Men allt tar längre tid än man tror.
De fortfarande öppna dikena gick tvärs över fältet så för att komma igång med vårbruket måste jag lägga igen dem för att komma fram med traktorn. I slutet på maj hade jag fått ner rören i marken och började grusa dikena. Att lasta släpkärran gick bra med traktorn – men att få gruset på rätt ställe runt dräneringsröret innebar handarbete. Jag körde ut fyra släp och handskyfflade dem på plats – och då var jag halvvägs. Insåg mer och mer att täckdikning nog är enklare med specialmaskiner. och allt blev enklare när grävaren återvände.
I slutet på maj körde körde han undan de sista högarna med sten, stubbar och rötter samt fyllde igen täckdiket. Nu – lite drygt ett år försenat började det bli dags för vårbruk.
Dags att sätta plogen i min nyodling
Det var första gången den här marken plöjdes på flera årtionden. Men det var med glädje jag satt i traktorn. Upptäckte en hel del nya stenar men det får man räkna med i en nyodling. Emellanåt blev det tvärstopp när någon större bumling inte ville dras upp till ytan, men det vara bara att lyfta plogen lite så blev det framkomligt.
En och annan stubbe satte sig också i plogen, men jag tröstade mig med att det kommer bara att bli bättre varje år.
Jag har en treskärig tegplog så det blev figurplöjning. Började längs dikeskanterna och sedan körde jag i allt mindre kvadrater in mot mitten. Strax efter klockan åtta på kvällen var fältet plöjt. Dagen efter harvade jag och det var dags för sådd!
I slutet på maj hade jag äntligen fått fröna i jorden. Med hjälp av min sålira lyckades jag nästan dosera frömängden rätt. Det hade varit lite stressande att se grannarnas åkrar börja grönska, men nu kan jag också börja vänta på regn.
Jag följde råden jag från från ekokonsulten och sådde sötväppling och rödklöver vilket betyder ganska små frömängder. Båda är kvävefixerande och dessutom djuprotade så de ska luckra marken som packats av alla maskiner. Enligt beräkningarna skulle jag så 5 kg rödklöver och 10 kilo sötväppling – och så små mängder är inte hanterbara i såmaskinen. Har därför invigt min Earthway sålira.
Började med att harva åkern. Eftersom fröna ska ligga på en och tre centimeters djup så ställde jag harvdjupet på fyra centimeter. Tanken är att snittet kommer att ligga rätt.
Sen fick jag ägna lite tid åt att ställa in min sålira. Dela 100 med spridningsbredden så får man fram hur långt jag måste gå med min sålira för att så 100 kvm. Sen väger man såliran före och efter för att se hur mycket jag spridit. Det blev ett par vändor fram och tillbaka innan det verkade ok. Sen var det bara att veva på. Fram och tillbaka över åkern samtidigt som man ska hålla jämn takt med både steg och vev. Inte så lätt. Men med musik i öronen går det bättre att hålla takten.
Var lite orolig att jag räknat fel på slutet. Men det missade bara på ungefär 100 kvm. Så den sista biten fyllde jag på med bara klöver som jag hade gott om. Det betyder att jag bara låg ett par hekto fel efter att ha spritt 15 kilo. Återstår att se hur jämnt det blev.
Avslutade med att välta hela åkern. Gallervält bakom trädgårdstraktor är inte den optimala redskapskombinationen för större ytor, men jobbet blev gjort. Gjorde en sista sten/rotplockning och sen var det bara att vänta på regn – och grönska.
Två veckor senare låg det ett grönt skimmer över min nyodling – där saknades visserligen varken skräppa eller kvickrot – men jag hade förhoppningar om att det till större delen skulle vara klöver och sötväppling.
Och när gröngödsling till slut satte fart gav den ogräset en match. Kvickrot är visserligen alltid kvickrot men skräppan trivs inte så bra med konkurrens. Det var frestande att ge sig ut på fältet för att hacka bort skadegörarna, men jag skulle ha gjort mer skada än nytta om jag börjat trampa runt bland de späda plantorna.
Så var till slut nyodlingen klar och åkermarken återställd. Det tog ett drygt år och en hel del arbete att återställa granplanteringen till odlingsmark. Jag har en helt annan gård nu och trots alla maskiner blev det inte så fruktansvärt dyrt. Jag fick 28 000 för virke och GROT. Kostnaden för maskiner, rör och kalk hamnade på drygt 40 000 så i slutändan betalade jag drygt 12 000 för att få en hektar odlingsmark. Och jag är otroligt nöjd med resultatet.
[email-subscribers namefield=”YES” desc=”” group=”Public”]
Resultatet av markkarteringen
Här är resultatet av markkarteringen i min nyodling med kommentarer om vad de betyder.
pH 5,3 (Bör vara minst 6,0 på min jord)
Surhetsgraden i jorden. Optimalt pH varierar beroende på jordart och olika grödor ställer olika krav på pH. Havre och potatis kan till exempel klara 5,5 men korn och vete behöver över 6,5. Jorden försuras av flera olika skäl. Försurning genom nedfall har minskat och ansvarar numera för runt 20 procent av försurningen. Andra faktorer är grödornas upptag, markandning och gödsel.
Fosfor Lättlösligt P-AL: 3,0 vilket motsvarar klass II. (Vanligen vill man ha minst klass 3 vilket motsvarar ett P-AL tal på 4,2–8,0)
Mängden fosfor i jorden indelas i klasser för att det ska bli lättare att räkna. 3,0 mg/100 g motsvarar klass II vilket tyder på fosforbrist i jorden. Vanligen vill man ha klass III och för mer fosforkrävande växter klass IV. Fosfor ingår i växternas protein och påverkar särskilt rötter, frukter och frön. Fosforbrist gör att grödan utvecklas sent och växer dåligt. En del växte får smutsgröna eller rödskiftande blad.
Kalium Lättlösligt K-AL: 8,8 vilket motsvarar kaliumklass III. (På min jord är värdet rätt ok men på lerjordar vill man ha minst klass IV.)
Kalium fungerar som en katalysator i växterna och förbrukas inte själv. Kalium påverkar bildningen av socker och stärkelse. När dessa halter ökar förbättras vinterhärdigheten. Dessutom hjälper kalium även växternas stödvävnad. Växterna blir starkare. Stråstyrkan blir bättre hos säd och potatis får mindre stötskador.
Magnesium Lättlösligt Mg-AL: 5,4 (Gränsvärdet för brist är 4–10 mg/100g jord och eftersom det lägre värdet gäller för lättare jordar, som mina är magnesiumhalten ok.)
K/Mg kvot: 1,6 Bör generellt ligga mellan 1 och 3. magnesium finns i klorofyllet och har flera funktioner. Det hjälper till att bilda proteiner och aktiverar olika enzymer. Stark brist på kalium visar sig som fläckiga blad.
Kalcium Lättlösligt Ca-AL: 51 (Bör ligga över 100 för de flesta grödor.)
Mängden lättrörligt kalcium i jorden. Lerjordar har högre Ca-tal än lättare jordar men man bör ligga över 100 för de flesta grödor. Kalcium är en av beståndsdelarna i cellväggarna och hjälper även till att neutralisera syror som bildas vid växternas ämnesomsättning.
Kväve
NH4-N <8, NO3-N <8 (Böra vara minst 10 och jag har därför antagligen brist på kväve i marken.)
Nitratkväve är den näring som växten lättast tar upp. Värdet varierar mycket under säsongen men ett värde under 10 är en varningssignal för att det kan vara brist på kväve i marken. Kvävet ingår i växternas protein och i det gröna ämnet i klorofyll. Finns det gott om kväve blir bladmassan stor och mörkgrön samtidigt som proteinhalten blir hög. Kvävebrist försvårar bildningen av klorofyll och växterna får en ljusgrön färg.
Mangan, koppar och bor
Dessa är viktiga mikronäringsämnen som verkar som katalysatorer vid växternas ämneomsättning. Brister ger mycket speciella symptom i känsliga grödor.
Mangan 38 (Bör vara 15–30, det lägre värdet för lättare jordar.)
Manganbrist uppstår främst i samband med höga pH-värden och torka.
Koppar 0,45 (Bör vara minst 0,8)
Koppar är mest lättillgängligt vid ett pH på 6,0. På lätta jordar anser man att det är brist när värdet är under 0,8 mg/l. Motsvarande värde för lerjordar är 2,0.
Bor 0,21 (Bör vara mellan 0,5 och 1,0 för borkrävande växter.)
Järn
570 (Bör vara 20–70, det lägre värdet för lättare jordar.)
Det finns normalt stora mängder järn i jorden men bara en liten del har en sådan kemisk form att det är tillgängligt för växterna.
Zink
3,6 (Bör vara minst 1,0 eller något högre för tunga jordar.)
Zinkbrist är ovanligt på svenska åkrar.
Sulfatsvavel
10 (Mellan 5–10 mg/kg är tillräckligt.)
Svavelbehovet varierar mellan olika växter. Svavel ingår i växternas protein och har betydelse för klorofyllbildningen. Bristsymptomen är otydliga.
Mullhalt: 6% Betyder att marken är måttligt mullhaltig.
Lerhalt: 11% Betyder att jag har en lerig jord. (Vilket inte är samma sak som lerjord.)
pH-mål: 6
Analysföretaget Eurofins kalkningsrekommendationer:
Kalkbehov pH mål: 3,9 ton CaO/ha
Kalkbehov pH 6,3: 5,2 ton CaO/ha
Kalkbehov pH 6,8: 7,7 ton CaO/ha