Plöjning av Västerhavet

Annons
Kryssarklubben Atlantica sedd från Gratitude på väg mot Marstrandsfjorden.
Kryssarklubbens Atlantica sedd från Gratitude – på väg mot Marstrandsfjorden.

Ibland är det skönt med en liten paus från lantliv och jordbruk. Och den största kontrasten är inte storstaden. Det är ett par dagar på sjön med Gratitude. Att plöja hav istället för jord.

Har man någon romantisk ådra, och åtminstone en rudimentär kärlek till havet så är livet på ett segelfartyg något som varje människa borde unna sig någon gång i livet. Det finns en ursprunglighet och en renhet i den tillvaron, prioriteringarna blir tydliga på ett sätt som de flesta människor inte har möjlighet att uppleva i vardagen.

Trots att vi var inne på andra halvan av september så blev det riktigt ljummet ombord när vi föll av utanför Åstol-
Trots att vi var inne på andra halvan av september så blev det riktigt ljummet ombord när vi föll av utanför Åstol.

Vet många som föredrar ett mjukt, varmt och fluffigt liv. Själv gillar jag kontraster. Tar gärna ett varmt bad, men vill inte ligga där för jämnan. Ibland behöver jag bli kall, våt och frusen. Få mina trots allt ganska mjuka händer rispade av blött och hårt tågvirke. Att jobba sig svettig på däck samtidigt som kallt sjövatten letar in i alla öppningar på regnstället.

Annons

Att dessutom utsätta sig för det här i grupp tyder antagligen på någonting. Det är en speciell känsla när man får något att fungera. Att vända genom vind med Gratitude kräver en hel rad med åtgärder som alla behöver genomföras på rätt sätt och vid rätt tidpunkt. Och det känns bra när det fungerar.

En skicklig skeppare och bra instruktörer fick oss, som till större delen bestod av noviser på skutsegling, att känna oss rätt nöjda med oss själva. Det fungerar. Då blir det också en mycket bra stämning ombord. Det är trevligt att trängas två dussin personer kring borden och skicka smör och ost fram och tillbaka.

Det här var av någon anledning min första skutsegling och det kanske inte alltid är så här bra. Har läst Moby Dick och Myteriet på Bounty (eller sett filmerna åtminstone) så jag förstår att det kan finnas en glidande skala när det gäller trivseln ombord på seglande fartyg. Men hur mycket lantbo jag än är för tillfället så gav den här seglingen mersmak.

Nu är jag tillbaka bland höns, bin och odlingar och trivs med det. Men jag hoppas att det inte var min sista skutsegling. Jag vill emellanåt känna ett rullande däck under fötterna, smaken av salt i vinden och veta att bortom horisonten ligger Nordatlanten och väntar. Det är bara en fråga om hur mycket tid man har.

Annons

Kommentera