Med ögonen riktade mot fötterna

Stundtals kan fältet kännas oändligt, men en kvist intaget. Ett fång med ris varje omgång så går det sakta framåt. I början roade vi oss med att göra en grovberäkning på hur många timmar det kommer att ta oss att röja fältet. Det gör vi inte längre. Ett fång ris i taget och sen får högarna växa i sin egen takt.
Stundtals kan fältet kännas oändligt. Men en kvist intaget. Ett fång med ris varje omgång så går det sakta framåt. I början roade vi oss med att göra en grov beräkning på hur många timmar det kommer att ta oss att röja fältet. Det gör vi inte längre. Ett fång ris i taget och sen får högarna växa i sin egen takt.

Jag har skrivit det förut. Men när det gäller vissa jobb vill man inte se mot tunnelns slut. Istället hanterar man slitet en meter i taget – det är så man härdar ut.

Hörde en gång samma beskrivning från en man som arbetade med att bära tunga lass till en by uppe i bergen. På samma sätt som man inte ska titta ner när man balanserar på hög höjd, ska man inte titta upp när vägen är lång. Blicken på fötterna och ett steg i taget. Eller för att citera Robert Broberg – ”Målet är ingenting, vägen är al-la-la-la-la-lt”.

Förra våren planterade jag 300 rabarberplantor efter den metoden. Nuvarande evighetsprojekt består i att släpa ris. Fältet där jag körde röjsåg i många timmar ska nu rensas från det fällda slyet för att kunna plöjas. Och det är bara att bita ihop. Var dag har nog av sin plåga. Always present moment. Samma visdomsord från olika religioner.


En timma om dagen kör vi. Det går långsamt – men framåt.

En timma i taget med blicken riktad mot fötterna.

 

Kommentera