Annons

Därför väljer jag dubbdäck

Det finns två skäl till att jag väljer dubbdäck: För det första finns det dagar jag inte skulle kunna ta mig hem utan dem – och på rena isvägar kan de rädda liv om något springer ut framför bilen.
Det finns två skäl till att jag väljer dubbdäck: För det första finns det dagar jag inte skulle kunna ta mig hem utan dem – och på rena isvägar kan de rädda liv om något springer ut framför bilen.

Dubbdäck är förbjudna på en del ställen – för miljöns skull. Skälet är att de ska riva upp skadliga mikropartiklar ur asfalten som vilket försämrar luften för de som bor vid vägen. Ändå väljer jag dubbdäck.

Du som följer mig vet att jag är miljöengagerad och bryr mig både om klimat och bevarandet av naturen. Men i fråga om dubbdäck måste man göra en prioritering. Välja mellan den omedelbara döden och en framtida överdödlighet. Hur man än resonerar så stannar en bil med dubbdäck snabbare på isunderlag.

I den här diskussionen får jag ofta höra att det är en fråga om att anpassa hastigheten. Då menar jag att oavsett vilken hastighet du har så stannar en bil med dubbdäck snabbare om en älg – eller ett barn – springer ut på vägen. Och då kan dubbdäck rädda liv.

På snö fungerar dubbfria däck lika bra men isiga vägar måste man räkna med. Här på landet råkar vi regelbundet ut för varierande problem på vägarna och kan fastna på allvar som jag gjorde förra vintern. Från snödrev till rena isvägar när temperaturen växlar runt nollan. Även städerna drabbas av underkylt regn och på väl trafikerade vägar är det bara en tidsfråga innan en tunt snötäcke packats till is. Sen finns det en skillnad.

Då vill du ha dubbdäck

På lantliga isvägar är dubbade däck främst en fråga om framkomlighet. Emellanåt behöver jag dubbdäck för att kunna ta mig hem. I staden är det en säkerhetsfråga. Även om du anpassar hastigheten efter väglaget så kan du inte anpassa den efter alla möjliga risker. Den gång du måste stanna snabbt på isunderlag så kommer du att önska dig dubbdäck.

Dubbdäck innehåller mycket lite kobolt – då finns det större skäl att anklaga de som köper elbil eller äter vitamin B12 för missförhållandena i gruvorna.
Dubbdäck innehåller mycket lite kobolt – då finns det större skäl att anklaga de som köper elbil eller äter vitamin B12 för missförhållandena i gruvorna.

Sen läste jag en forskningsrapport om att dubbdäcken tar fler liv än de räddar. Men då räknar forskarna in de liv som offras i den konfliktfyllda gruvdriften efter kobolt i Kongo-Kinshasa. Vad jag tar till mig av den här forskningsrapporten är att dubbdäcken räddar liv. Att sen just dubbdäcken ska lastas för våldet och missförhållandena i gruvorna känns lite tendentiöst.

En mycket liten del av den kobolt som bryts används till dubbar i bildäck. Det mesta går till batteritillverkning för elbilar och mobiltelefoner – samt tillverkning av vitamin B12. Så om man ska minska antalet dödsfall genom minskad koboltanvändning borde man istället börja i den änden. Det är batterier och de som äter vitamin B12 som i första hand dödar barnen i gruvorna.

För mig är det enkelt – jag väljer dubbdäck för att det räddar liv.

Annons

Därför är jag ingen Influencer

Ditt förtroende för mig är enda skälet för dig att återkomma och därför ser jag min inte som en Influencer. Och skulle jag sälja utrymme till ett spelbolag så skulle alla som känner veta att det var fejk.
Ditt förtroende för mig är enda skälet för dig att återkomma och därför ser jag min inte som en influencer. Och skulle jag sälja utrymme till ett spelbolag så skulle alla som känner mig veta att det var fejk.

Numera är det drygt tusen personer som besöker min blogg varje dag. Det kan mycket väl hända att en del blir påverkade av det jag skriver men jag tänker ändå aldrig kalla mig för influencer. Det är en fråga om perspektiv.

Om jag skulle kalla mig influencer så hade jag profilerat mig mot annonsörer. De som hör av sig till mig och vill publicera en färdigskriven text om ett spelbolag på min blogg. Självklart skulle jag få bra ersättning och enda kravet är att jag bryter mot lagen och inte märker ut att texten är en annons. Enkla pengar – men förtroendet för mig skulle rasa.

Läsaren eller annonsören

När jag skriver så tänker jag hela tiden på dig som läsare. Om du kan ha nytta eller glädje av det jag skriver. Det är ingen som söker sig till min blogg för att de vill bli påverkade: “Nu behöver jag en Influencer som talar om vad jag ska köpa.” Sen kan du förstås bli påverkad i alla fall. Som när jag skrev om den baktalade flintasteken till exempel. Skillnaden är att jag inte gör några samarbeten och tjänar därför inga pengar om du ökar din konsumtion av grisrumpa.

Nu tjänar jag pengar på bloggen i alla fall, genom annonser. Jag får i snitt några ören för varje besökare som ser annonserna – lite mer om någon klickar på dem. Men finessen med den här typen av annonser är att jag inte har en aning om vilka annonser du ser. Det styrs av din surfhistorik. Jag köpte till exempel en hängmatta för ett par veckor sedan och därför domineras mitt internet av hängmatteannonser för tillfället.

Många andra som skriver gör det med feelgood-aspirationer. De visar bara den goda sidan av livet på landet och på så sätt är det nog trevligare läsning. Min nisch ligger mer åt realityhållet och jag skriver därför mycket om misslyckanden och motgångar. Som min grumliga damm.
Många andra som skriver gör det med feelgood-aspirationer. De visar bara den goda sidan av livet på landet och på så sätt är det nog trevligare läsning. Min nisch ligger mer åt realityhållet och jag skriver därför mycket om misslyckanden och motgångar. Som min grumliga damm.

Därför finns det ingen frestelse för mig att försöka påverka dig till att klicka.  Jag skriver mina texter oberoende av annonsörerna. Men vem vet – en dag kanske jag gör ett samarbete. Om tillvaron är blir alltför knaper och ersättningen tillräckligt stor. Som när Zlatan gör reklam för spelbolag….

En influencer samarbetar

Jag har också någon annonslänk på bloggen. Det innebär att jag får procent på det du köper efter att ha klickat på länken. Men det är en möjlighet jag utnyttjar väldigt lite.

Dels för att det ger väldigt lite pengar – om man inte har en sminkblogg. Dels för att en sådan text måste märkas med “Denna text är ett reklamsamarbete med XXX”. Även om texten handlar om något helt annat och jag bara i en bisats nämner att här finns en bra bok där du kan läsa mer. Det tycker jag sänker hela textens trovärdighet.

Skulle jag däremot vara en riktig influencer och skriva hela texten mot betalning från ett spelbolag så räcker det med att skriva att det är ett samarbete med XXX. I min värld är samarbete något som låter positivt – reklam låter negativt. Så tillsvidare nöjer jag mig i huvudsak med annonser.

Tänker att det förtroende du eventuellt har för mig är begränsat. Och för varje produkt jag försöker pracka på dig så sjunker det något. Då är det bättre att du ger mig pengarna direkt istället för att gå via en reklambyrå.

Annons

Låt dig inte luras till landet

Drömmen om det fantastiska livet på landet speglar bara en liten del av verkligheten. De ljusa sommarkvällarna som dominerar bilden av landsbygden har en mörk baksida.
Drömmen om det fantastiska livet på landet speglar bara en liten del av verkligheten. De ljusa sommarkvällarna som dominerar bilden av landsbygden har en mörk baksida.

Flytta till landet, odla din egen mat och lev ett enklare liv. Från fler och fler håll hörs lockropen om att frigöra sig från stressen i konsumtionssamhället. Men för den som tar steget väntar en bistrare verklighet.

Du som följer mig vet att jag trivs på landet – ändå är det många jag skulle avråda från att försöka flytta hit. Den som väljer att flytta ut grundat på trivselbloggarna, mysprogram som Mandelmanns, Hundra procent bonde, Strömsö etc etc kommer att få ett bistert uppvaknande när hon möter verkligheten. Den idylliska bilden av livet på landet speglar bara en liten del av verkligheten.

Jag håller på att trappa ner min närvara på Facebook så följ mig gärna direkt istället:

Det är många drömmare som hör av sig till mig med frågor. Drömmare som är i samma situation som jag själv var i för tio år sedan. De har läst de rätta böckerna, sett de inspirerande programmen, kanske till och med gått en utbildning i självhushållning. De vet vad de vill och hur de ska göra för att nå dit. Och jag kan känna mig lite dyster när jag gång på gång på ett inlindat sätt tvingas sticka håll på de uppblåsta ambitionerna.

Den nya gröna vågen är fokuserad på närodlat, gamla kultursorter och småskalighet. Begrepp som låter bra och dessutom säljer i storstädernas butikshyllor. Men om du väljer ett liv på landet baserat på den idylliska tillvaron du sett på tv blir du inte långvarig. Nu har jag inte sett någon statistik men baserat på de människor jag känner brukar de flesta ge upp efter fem till tio år. Och det är ständigt samma sak som krossar drömmen. Ekonomin.

En stor del av året är det mörkret som dominerar. Det finns ingen gatubelysning och när snödreven över fälten pluggar igen vägarna sitter du där du sitter. Mitt i det stora vemodet.
En stor del av året är det mörkret som dominerar. Det finns ingen gatubelysning och när snödreven över fälten pluggar igen vägarna sitter du där du sitter. Mitt i det stora vemodet.

Det går att leva enkelt och billigt på landet. Men det är långt ifrån gratis. Och det är ett mycket stort steg från att sköta ett trädgårdsland till att börja odla för att sälja. Småskaligheten är lockande men tyvärr visar det sig att inkomsterna också är småskaliga. Arbetsinsatsen är det inte. Det går att få bra betalt för det du odlar men vill du försörja dig måste du ändå komma upp i hyfsade volymer. Och i småskaliga odlingar utan dyra maskiner är arbetsinsatsen direkt proportionell mot volymen. Ska du producera mer måste du jobba mer – och till slut räcker tiden inte till.

Till detta kommer alla bakslag du inte tagit med i beräkningen: torka, skadeinsekter, växtsjukdomar, rådjur, vildsvin, frost, egen sjukdom. Det är faktorer som inte tar hänsyn till att du är miljövänlig och har de bästa intentioner för klimatet. Naturen kan slå hårt mot alla och särskilt mot den som inte är beredd att använda kemiska motmedel.

Nu går det ändå att bygga sig ett bra liv på landet. Men det är inte gratis. Även den som väljer ett enkelt liv och gör det mesta själv behöver en rejäl buffert. I det ögonblick du köper en gård börjar den falla sönder. Fasader, golv, tak, el, vatten, avlopp, fönster, diskmaskiner, pumpar med mera. Det är en tidsfråga innan de behöver repareras eller bytas ut. Och då behövs pengar.

Ibland får jag höra at det finns andra värden i livet. Tyvärr är bygghandel och hantverkare måttligt intresserade av sådana värden. De vill ha pengar. Och jag vågar säga att det är omöjligt att komma i närheten av en vanlig lön om man försöker försörja sig som småbrukare. Om du räknar ut din timlön så finns det inga ärliga jobb som betalar sig lika dåligt.

Nu ska jag inte bara vara negativ. Det går att få en måttlig inkomst från en liten gård, men då ska man helst börja med en rejäl hög med pengar. Och gärna ha en respektive med fast jobb som står för det dagliga brödet.

Undergången är nära

Det finns politiker som tycker vi ska flyga lite extra – för klimatets skull. Då är det dags att börja förbereda sig på undergången.
Det finns politiker som tycker vi ska flyga lite extra – för klimatets skull. Då är det dags att börja förbereda sig på undergången.

Jag börjar bli mer och mer apokalyptiskt inriktad. Tvivlar på att vi kommer kunna vända klimatutvecklingen och därför kan det vara klokare att förbereda sig på undergången. Att bli en prepper. Här är min spådom:

Det finns en oreflekterad förväntan om att vi ska ha en ständig tillväxt, en ständigt ökad konsumtion och det finns få politiker som går till val på att försämra för väljarna. Oavsett deras egen övertygelse så är det meningslöst. Bara senaste valet visar att det är löften om ökad konsumtion som belönas. Sänkt bensinpris, billiga flygresor och ständig tillväxt är vad vi önskar oss. Kosta vad det kosta vill.

Sen måste alla, nästan alla, säga att klimatet är viktigt. Nu satsar vi på solceller, elbilar, kanske mer kärnkraft och köttfria måndagar. Vi tror att vi kan vända utvecklingen genom att döda alla kor. Mängder av av insatser där vi slipper ändra livsstil och kan fortsätta handla mer. Men allt är som att sätta plåster på en brusten pulsåder. Det är ingen lösning.

Jag ser det som att sitta i en sjunkande båt. Och forska fram ett nytt öskar som är 20 procent effektivare. Eller säga att det blir lättare att ösa när det är mer vatten i båten. Det är ju fortfarande torrt i sittbrunnen där vi sitter. Och vet vi verkligen att båten läcker? Det kanske bara är kondens.

Undergången är oundviklig

Därför tror jag att undergången är oundviklig. Om fem år, tio år eller trettio år kommer civilisationen att rasa samman. Antagligen inte genom en zombieinvasion eller ett nytt virus, slutet kan komma smygande. En långsam ökning av missväxt och oväder som gör stora landområden obeboliga. Klimatkrig, ökade flyktingströmmar, större motsättningar inom länderna, minskad tilltro till medier och politiker. Och sönderfallet har börjat.

“Bröder skola kämpa, varandras banemän bliva,
systrars barn sin släktskap spilla;
hårt är i världen, hordom mycken,
yxtid, klingtid, kluvna bliva sköldar,
vindålder, vargålder, innan världen störtas;
ingen man skall den andre skona.” Ur Völvans spådom

Ett sätt att förbereda sig är att lära sig grundläggande överlevnadsknep – som att odla potatis.
Ett sätt att förbereda sig är att lära sig grundläggande överlevnadsknep – som att odla potatis.

Har vi tur så kommer den här tiden efter oss så att det är våra barn och barnbarn som får hantera den. Jag må fundera över världens undergång men tror inte att det blir slutet för mänskligheten. Några kommer att överleva och kunna börja om. De som håller sig undan det stora kaoset och plundringarna och i tid lärt sig överleva på en enklare nivå. De har också uppgiften att lära kommande generationer en livsstil som de inte kommit i kontakt med via snapchat och Facebook. Och det kommer att fungera – för att det är nödvändigt.

Så trots mina tankar om undergången är jag hoppfull. En ny framtid kommer att resa sig ur ruinerna och förhoppningsvis har dessa generationer lärt sig något.

“Upp ser hon komma för andra gången
jorden ur havet, igen grönskande;
forsar falla, örn flyger däröver,
den som på fjället fiskar griper.” Ur Völvans spådom

Dystra tankar kanske – men de kan hållas borta med nya skor, en ny tv eller kanske en ny bil.

Söndagsfilmen: Veganerna och honungen

Söndagsfilmen kommer en dag för sent den här veckan eftersom jag var bortrest i helgen. Den här gången handlar filmen om veganernas syn på biodling.

Jag träffade en vegan i helgen och kunde inte låta bli att diskutera biodling. Ur mitt perspektiv är biodling något av det mest fredliga och djur-/natur-vänliga man kan ägna sig åt. Veganerna har en annan bild…

Sen kan man inte dra alla veganer över en kam – eller så kan man det när det gäller synen på biodling. Det verkar vara en mörk bild som målas upp av oss biodlare på olika veganforum. Och okritiskt verkar alla tro på nidbilden.

Därför har jag i den här filmen försökt bemöta argumenten om hur illa bina behandlas, hur de hålls i fångenskap och dödas för att jag ska komma år deras honung.