Var går gränsen för en fobi?

Annons
Dela gärna
Hjortarna tycker jag illa om – men jag känner inget obehag inför dem. Och när möjlighet ges äter jag gärna upp dem. Råttor är något helt annat.
Hjortarna tycker jag illa om – men jag känner inget obehag inför dem. Och när möjlighet ges äter jag gärna upp dem. Råttor är något helt annat.

Igår upptäckte jag att råttorna dödat alla vaktlar utom en. Jag tog bort den sista och började fundera på om jag kanske har en fobi. Tycker råttor är extremt obehagliga.

Men var går gränsen? Jag tycker det är obehagligt med höga höjder men skulle knappast kalla det en fobi. Behöver jag fixa något på taket så biter jag ihop och gör det. Och att vara försiktig vid jobb på hög höjd ser jag som en nyttig egenskap. Mina känslor för råttor är inte lika rationella. Även om de ställer till med skada så utgör de inget egentligt hot mot mig personligen.

Hjortar och rådjur ställer till med mer skada men där känner jag inget obehag. Mest frustration.

Annons

Mina känslor för råttor har en viss inverkan på min vardag. Till exempel så rycker jag i dörren ett par gånger innan jag går in i ladugården för att de ska springa undan. Jag vill helst inte se eländet. Undviker också onödiga ärenden dit – och skulle inte gå in utan stövlar och långbyxor. Väl inne i ladugården så går pratar jag för mig själv eller sjunger för att de inte ska tro att faran är över. Som sagt – jag tycker råttor är extremt obehagliga. Men är det en fobi?

Lägg märke till råtthålet ovanför listen. Det satt sedan gammalt ett när över hålet, men nu är det vidgat till dubbla bredden.
Lägg märke till råtthålet ovanför listen. Det satt sedan gammalt ett när över hålet, men nu är det vidgat till dubbla bredden.

Jag hanterar trots allt situationen. Och får inte panik när jag stöter på en råtta – som när det satt två stycken i en tom vaktelbur för ett par dagar sedan. Då blänger jag på dem och svär tills de försvinner.

Gränsen går vid att hantera dem. Döda råttor kan jag göra mig av med. Handskar och skyffel. Men vet samtidigt att det finna människor som hanterar råttor utan problem. Ormar och spindlar stör mig inte och de kan jag hantera men råttor stör mig med sin blotta existens.

Till och med så att jag börjat titta efter råttor hemma i huset. Då är det tryggt när hund och katter är hemma. De skulle direkt säga till om något sånt elände dök upp här.

Fobi eller inte – kan man KBT:a sig själv genom att tillbringa mycket tid i råttornas ladugård? Kommer jag att vänja mig – eller bara förstärka min motvilja?

Hur som helst – råttorna måste bort. Och nu när vaktlarna är borta så finns det varken mat eller vatten till råttorna längre. Hoppas bara att de flyttar långt. Mina försök med fällor har hittills varit resultatlösa.

Annons

3 reaktioner till “Var går gränsen för en fobi?”

  1. För att det ska klassas som en fobi behöver en rädsla vara obefogad och leda negativa konsekvenser. T ex att man undviker att göra saker eller vara på vissa ställen. Du bestämmer nog själv om den sista punkten är uppfylld. Det går nog alldeles utmärkt för dig att (K)BT:a dig själv. Testa att kartlägg dina undvikande beteenden -börjar man nysta i dem är de ofta fler än man har klart för sig-och jobba sedan med sluta med dem och se om obehaget går över av sig själv om du ger det tid. Surt med vaktlarna!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.