Jag väcktes tidigt på morgonen av en gnällande hund. Eftersom det kunde vara akut var det bara att dra på sig kläderna och släppa ut henne. Men allt hon ville var att äta gräs.
Det är ganska vanligt att hundar äter gräs även om jag inte fått någon definitiv förklaring till varför. En del hundar får problem av sitt gräsätande. Antingen att de drabbas av kräkningar eller att de behöver hjälp att få ut gräset den andra änden. Men inte Pumah. Hon verkar vara immun mot gräsets skadeverkningar.
Vi var alltså ute i gryningen – och Pumah åt gräs. Jag gick in och gjorde frukost till oss båda men Pumah ville inte ha. Inget torrfoder och hon ville inte ens ha skinka. Hade det här varit första gången hade jag blivit orolig, men hon har haft gräsdagar förut genom åren.
Istället för mat ville hon gå ut. Och då var det bara raka vägen till första bästa grästuva. Hon följde inte med på promenad utan föredrog att stanna vid huset och beta. Så jag fick gå förmiddagsrundan själv. När jag kom tillbaka var hon fortfarande hemma. Och åt gräs.
Först på eftermiddagen gick suget över och då satte hon i sig allt torrfoder. Och var glad för både skinka och ost och uppträdde helt normalt. Och grässuget fanns inte kvar.
Så bortsett från hennes akuta sug efter gräs verkar hon helt oberörd. Bra humör och så pigg man kan förvänta sig från en gammal hund. Så jag har accepterat henne som hon är och arkiverar grässuget i mappen för livets oförklarliga mysterier. En del saker förstår man helt enkelt inte.
