Jag har mycket frihet som självägande lantbo. Det är jag som bestämmer när, vad och hur något ska göras. Men ibland saknar jag mina gamla chefer från tiden när jag var anställd.
Jag har nästan bara haft bra chefer. Det vanligaste felet hos en chef är att hon har andra åsikter än du – och att det är hon som får sista ordet. Men i de situationerna är det bara att acceptera faktum. Hon är chef och blir det fel är det hennes ansvar. Det är också en frihet.
Nu är det bara jag – utan ursäkter – som ska fatta alla beslut. Svårast har jag för prioriteringar. Mina att-göra-listor känns oändliga och de jobb som känns mindre akuta halkar ständigt nedåt. Tills det blir akut. Och ibland hamnar dessutom bloggen i bakvatten. Trots att den är prioriterad.
Det stora projektet i år är ombyggnaden av ladugården. Det är prioriterat och jag borde ha kommit en bra bit på väg. Men eftersom det är ett långsiktigt projekt är det sällan så akut att det hamnar överst på listan.
Pengar viktigast
Viktigast är alltid att dra in pengar. Förr veckan fick jag till exempel en inbjudan till marknad i Örebro och hoppade naturligtvis på. Då gick veckan åt till att fylla lagren så jag hade produkter att sälja. Lediga stunder snickrade jag på ladugården. Marknaden gick lysande – med konsekvens att det på nytt börjar sjunka i lagren.
Hela idén med ladugårdrenoveringen är att jag ska kunna bygga upp större lager. Utrymme som jag inte har idag när lagret är lika med hall och vardagsrum. Men ombyggnaden blir hela tiden försenad eftersom jag har så många andra jobb.
Listan är lång
Det som står på kö nu och börjar bli akut är: Slungning av honung, beskärning av äppelodling, bygga klart hönshuset inför vintern, reparera bilen, boka julmarknader, bättra på stängslet inför vintern, beställa banderoller och annat skyltmaterial för marknader, sälja in glöggen till fler butiker, undersöka villkor för att anställa säljare till marknader. Och naturligtvis ombyggnaden av ladugården.
Och det är då jag saknar en chef som kunde säga till mig: Börja med det där. Jag kan ligga på kvällarna och fundera över vad som är mest akut – men ofta hamnar då ombyggnaden överst. Den är viktigast. Samtidigt kan jag inte låta resten av gården förfalla.
Ett sandkorn i taget brukar man säga. Helt rätt, men vilket sandkorn. Det är frågan.
