När jag satte upp fågelmataren var det mest för att det skulle vara så. Alltid trevligt med en eller annan talgoxe som tittar förbi utanför köksfönstret. Nu har min trädgård blivit skogens inneställe. Det är full action från morgon till kväll. Småfåglarna står i kö för att få nappa till sig några frön från automaten och de sätter i sig ett drygt kilo i veckan. Talgoxarna dominerar även om de inte är flest. Har sett en talgoxe som verkar vara nästan dubbelt så stor som de andra. Kanske superoxen är en mutation eller så är de med talgoxar som med fiskar att de fortsätter växa så länge de lever. Blåmesen är också en regelbunden gäst, min lokala hackspett tar gärna för sig av talgbollarna men det roligaste besöket är stjärtmesarna som jag nu lyckats artbestämma. Trodde först att det var en flock undulater på besök, men det var minus tre, så jag fick forska mig fram i fågelboken. Nu är det så praktiskt ordnat att mina besökare finns i samma kapitel, förutom nötskrikan och hackspetten då.
Har försökt få vettiga bilder av matfesten men med ett fast 35 mm objektiv så vill fåglarna inte fastna. Gå närmare står det i fotoboken, men då flyttar fåglarna på sig… Lite som Kalle Ankas fotografiska expedition om du förstår vad jag menar…
I min trädgård är det entitan som är djungelns clown, den enda som inte försvinner när jag kommer ut för att fylla på mer mat. Men när jag har kameran med mig lyckas den ändå alltid sitta på baksidan av trädet, eller under fågelbordet eller bakom massa grenar. Men än har jag inte gett upp. Tänkte fota genom köksfönstret – men med handblåsta rutor så blir fåglarna inte identifierbara. Men skam den som ger sig, en dag kommer jag att kunna bevisa superoxens existens med en bild.
