Jag fick en länk skickad till mig i förra veckan. En länk till filmen ”Ekhult heter gården”. Filmen gjordes av Prins Wilhelm 1941 och eftersom den gjordes under krigsåren är den ett litet nationalromantiskt epos över den svenska lantbrukarens strävsamma liv. Klart sevärd med andra ord.
Men när jag sökte på Ekhult hittade jag mer. Det visade sig att på SVT:s Öppet arkiv finns inte bara orginalfilmen från 1941, utan ytterligare två filmer från samma gård. En från 1971 där Olle Berglund beskriver gården efter generationsväxlingen. Slutligen en tredje film där Carin Borglid följer upp de tidigare filmerna 2001.
Då har ett av barnen från den första filmen precis gått i pension och den fjortonde generationen är på väg att ta över.
Alla filmerna klippta till en sammanhängande historia på 43 minuter och jag ser dem med blandade känslor. Ett fantastiskt tidsdokument, men jag kan nog säga att det känns lite sorgligt, utan att spoliera för mycket av spänningen. Man undrar om det blir en fjärde film 2031.
Även om jag vet att det är en tillrättalagd bild av lantlivet förr så är det det Bullerby-idealet som jag skulle vilja ha även på min gård. Jag skulle också vilja ha en ”ungdomlig hustru som har förstått att inom hemmets väggar skapa den rätta atmosfären av huslig lycka”. Men jag tror inte de görs på det sättet numera.
Det här är väl använda 43 minuter.
