Jag har skrivit det förut. Men när det gäller vissa jobb vill man inte se mot tunnelns slut. Istället hanterar man slitet en meter i taget – det är så man härdar ut.
Hörde en gång samma beskrivning från en man som arbetade med att bära tunga lass till en by uppe i bergen. På samma sätt som man inte ska titta ner när man balanserar på hög höjd, ska man inte titta upp när vägen är lång. Blicken på fötterna och ett steg i taget. Eller för att citera Robert Broberg – ”Målet är ingenting, vägen är al-la-la-la-la-lt”.
Förra våren planterade jag 300 rabarberplantor efter den metoden. Nuvarande evighetsprojekt består i att släpa ris. Fältet där jag körde röjsåg i många timmar ska nu rensas från det fällda slyet för att kunna plöjas. Och det är bara att bita ihop. Var dag har nog av sin plåga. Always present moment. Samma visdomsord från olika religioner.
En timma om dagen kör vi. Det går långsamt – men framåt.
En timma i taget med blicken riktad mot fötterna.
