Det blev en lång dag men nu är rabarberna redo för växtsäsongen. Inräkningen visade att av de 300 knölar jag planterade fanns det i dag synligt liv i 120. En besvikelse naturligtvis – men de som finns kvar växer.
Vi har gått över hela fältet och rensat bort allt spirande ogräs runt rabarberna. Därefter rensade vi samtliga mistor och sådde två rabarberfrön i varje. Inspirationen till sådden fick jag från Frida på Stommens gård som delar mitt rabarberintresse. Förhoppningen är att fröna åtminstone i någon grad ska kompensera för vinterns förluster. Jag har ändå inte helt gett upp hoppet. Förhoppningen är att det fortfarande finns knölar med liv som kommer att spira de närmaste veckorna.
Avslutningsvis gödslade vi samtliga rabarberplantor. Rabarber har ett mycket stort gödselbehov och rekommendationen är 150 kg kväve, 15 kg fosfor och 130 kg kalium per hektar och år. Då blir det dags för lite matematik igen… Jag använder pelleterad hönsgödsel till rabarberna – den kravgodkända Biofer 6-3-12. Den innehåller alltså 6 procent kväve, 3 procent fosfor och 12 procent kalium. För att tillgodose rabarbernas kvävebehov behöver jag alltså 150/0,06=2500 kilo Biofer per hektar. Samtidigt får jag ett rejält överskott av kalium och fosfor. Men jag har för närvarande låg fosforhalt i marken så risken för läckage är liten.
Nästa räkneövning är att ta reda på hur mycket Biofer varje rabarb ska har. För enkelhets skull räknar jag med att jag har en rabarberplanta per kvadratmeter. Då ska varje rabarb ha 2500/10000 kilo. Alltså 250 gram. En giva som delas på två omgångar. Efter dessa noggranna beräkningar har jag kommit fram till att varje rabarberplanta ska ha en näve Biofer. Och det har de fått.
I sommar kommer de att få en till.
Hade jag odlat konventionellt kunde jag ha hittat ett gödselmedel som passade perfekt – men nu får jag kompromissa.
