I slutet av februari tog jag fram röjsågen och körde av min klasespirea stort sett nere vid marken. Det blev en rejäl hög med torra kvistar till påskelden. Nu är den på god väg att komma tillbaka med nya friska grenar.
För någon månad sedan var jag lite skeptisk. Då syntes nästan inga livstecken från de kvarvarande små buskrötterna. Bara några kvistar med spirea som visade tecken på livskraft. Samtidigt var kirskålen på frammarsch där buskarna stått. Antagligen såg den min beskärning som ett utomordentligt tillfälle att vidga sitt revir.
Nu känner jag mig lugn. Min spirea är på god väg tillbaka och eftersom den blommor på årsskott räknar jag med att få behovet av rosa fluff tillfredställt även i år. Hade det inte gått vägen hade jag fått trösta mig med den spirea som håller på att ta över stenmuren mot vägen. Ska man odla ska man odla sånt som trivs – och det gör spirean.
