På sensommaren när kvällarna börjar bli mörkare och man märker att naturen håller på att växla ner brukar jag drabbas av ett lätt vemod. Var det här allt? Blev det inte mer?
Under årets första månader går jag och längtar efter våren och håller noga utkik efter alla vårtecken. Övertygad om att det här kommer att bli den bästa odlingssommaren någonsin. Den känslan sitter i fram till juni då jag helt enkelt inte har tid att fundera längre. Och sommaren går fort.
Planerna att hålla efter ogräset kommer på skam när andra mer akuta åtgärder hamnar överst på att-göra-listan. Och plötsligt är det augusti. En kall vår och långvarig torka har reducerat drömmarna till en mer realistisk nivå. Det blev i alla fall gott om rabarber, kräftor och tillräckligt med potatis för att klara vintern.
Det här året blev det inga äpplen, inga bär och ingen honung. Därför känns det lite dystert en period.
Men sen kommer den riktiga hösten. För mig är hösten en enda lång förberedelse inför julen – den enda av årets högtider som jag firar på riktigt.
För en del kanske det känns tidigt med julförberedelser i oktober, men för mig är det bara veckor kvar tills julmarknaderna drar igång och då måste jag vara förberedd. Och ett trist väder ute ger bra inspiration till inomhusaktiviteter. Och hoppet om en strålande vintersäsong är på topp.
Snart är det januari och jag kommer att börja hoppas på den bästa odlingssäsongen någonsin.
